Vänskap med förhinder

I går på Alla Hjärtans Dag blev det mycket tal om vänskap, hur viktig den är, hur otroligt nödvändigt det är att ha de där goda vännerna som går att lita på i vått och torrt.
Vilket också betyder att sorgen som kommer om/när vänskapen upphör blir av det allvarligare slaget, även om ingen har dött. Och här finns det inga åldersgränser! Jag letade upp en nästan fjorton år gammal text här på min egen blogg, en historia som jag aldrig glömmer och som jag härmed låter gå i repris.

Min dotter var just fyllda fem när hon drabbades första gången.
Alltsedan sandlådan hemma på gården hade hon haft en bästis, Stina. De små söta flickebarnen hade jätteroligt tillsammans. Det var hopprep och Barbie och sandkakor, födelsedagskalas på riktigt och på låtsas, saftpicknick på gräsmattan, sällskap till och från dagis och många gemensamma stunder därutöver.
Frid och fröjd, alla var glada och nöjda.

Men så kom dagen som skulle betyda den stora förändringen.
Stina är nämligen två år äldre än Dottern.
Och skulle alltså börja den riktiga skolan, medan min flicka gick kvar på dagis.

Det tog inte särskilt många veckor förrän Stina förstod.
Går man i skolan kan man inte ha en bästis på dagis. Det är alldeles för barnsligt, det är oförenligt med livet som ettagluttare. Hur kul man än har och har haft det med den där bästisen måste hon dumpas, annars blir allting annat i vardagen fel och snett.

Dottern begrep inte signalerna. Hon tog kontakt som vanligt, men Stina ville plötsligt inte gå ut på gården alls. Dottern såg frågande ut, men lät sig nöja – tills hon ringde på nästa gång. Och fick nobben. Till sist stod det klart för henne: det var slut. Totalslut.

Den sorg som drabbade mitt lilla hjärtebarn var enorm. Hulkande och snyftande kröp hon intill väggen i sin säng, otröstlig. Jag satt där på kanten, strök över den skakande ryggen och led med henne. Hon hade drabbats av sitt livs första kärlekssorg – och det vet vi ju alla, att det finns ingen bot. Vad hjälper det att man lärt sig att det faktiskt kommer att gå över, även om det tar lång tid? Hur kul är det att dela med sig av den bittert förvärvade insikten att livet kommer att bjuda på fler lika stora saknader, sorger, ögonblick av total övergivenhet? En bästis-relation skulle kunna vara för evigt – och så i stället detta.

Naturligtvis gick skadan aldrig att reparera.
Det är få kärlekssorger som går att sudda ut, att vända på, att glömma.
Dottern fick förstås nya bästisar. Stina ser vi fortfarande ganska ofta, men den där abrupta skilsmässan, som var ett resultat av oerhört tydlig ålderssegregation, den var oåterkallelig.

Det var ju faktiskt bara åldern det hängde på.
I dag, när tjejerna är tjugo och (nästan) arton, skulle de självklart kunna umgås, i alla fall i teorin. För det intressanta med avgörande åldersskillnader, det är att de förändras i livets olika stadier. Om tio år är skillnaden helt utraderad, om ytterligare femtio är det inte årsringarna som räknas utan orken och fysiken.

Men dessemellan hinner ålderssegregationen att slå till ett antal gånger igen. Fast oftare i jobbet än i privatlivet.
Då finns ingen mamma som tröstande stryker en över ryggen.
Då snyftar man i hemlighet.
Och i bästa fall går det över. Även om det tar lång tid.

Copyright Klimakteriehäxan