Tvättdags

Det är knappast ett nöje, men det är utan tvivel ett måste. Förr eller senare är det dags att tvätta. Numera ganska bekvämt ändå, jag bokar husets stora tvättstuga med tre maskiner, torktumlare och två värmeskåp, och ganska snart kan jag vika ihop mina rena prylar, som till och med doftar ganska gott – om än inte som ren tvätt gjorde när jag var barn. Då hade den hängt i sol och vind på en lina mellan två björkar, och jag minns än hur underbart det luktade!

Min broderade tavla från kvinnokollektivet Macul i Santiago, Chile, får mig att minnas det där, även om vi inte hade någon hund. Men jag har många gånger förundrats över hur folk i marginaliserade områden lyckas sköta både sina kläder och sig själva trots bristen på rent vatten i lättillgängliga kranar. Indiankvinnorna i Guatemala såg jag stå i kanten av en sjö och skölja sina plagg. Någon apparat hade de aldrig till hjälp. Deras hår var dessutom utan undantag blankt och fint.

Hemma i Barndomslandet var vi rätt tidiga med tvättmaskin. Den införskaffades i mitten av 50-talet. Det berodde på att min mamma hade ledgångsreumatism, och hennes händer tålde inte att vrida våta plagg i inte alltid särskilt varmt vatten. Så hon fick faktiskt med sig ett recept från doktorn hem på det som för henne just då var den bästa medicinen: en tvättmaskin. Den fanns förstås inte på apoteket, men köptes direkt och blev en lättnad.

Det är lätt att glömma hur mycket av köks- och hemarbetet som blivit så otroligt mycket enklare med tiden, fast man borde vara tacksam varje gång man bokar den där tvättstugan. Jag kan tänka på det när jag tittar på mitt chilenska broderi, en vardagsbild från en annan värld, i Andernas skugga. Men även där måste man ju tvätta!

Copyright Klimakteriehäxan