Tänk om man ändå hade ...

 ... kunnat tacka ja till att bli uppbjuden till en tango och sväva ut över golvet i armarna på en stilig kavaljer med fast grepp, fantastisk rytmkänsla och matchande hållning ... Ja tänk om man ändå hade kunnat dansa tango!

Nu kan jag inte det. Skulle förmodligen heller inte kunna lära mig, men det grämer mig fortfarande att jag under rätt många veckor i Buenos Aires på 80-talets början inte gick och tog lektioner. Om jag bara hade klarat EN enda dans med EN enda dansör (min lärare alltså) skulle jag ha varit så lycklig!

Carlos Gardel

Det är förstås i Argentina man infört Tangons dag den 11 december (möjligen har den finska varianten en egen högtidsdag) och för argentinarna är tangon verkligen något att fira. Än "lever" idolerna från förr, även om de är döda sedan länge. Men Carlos Gardels fanklubb njuter fortfarande av "El dia que me quieras", "El ultimo café", "Yira yira" och "Volver", för att nämna några av mina egna favoriter. 

Det har berättats för mig att när man på bio i Buenos Aires visat någon gammal film med Gardel fick man ofta stanna projektorn efter en sång, eftersom publiken stampat i golvet och hojtat "Otra! Otra!" vilket betyder att man vill ha en repris. Det ska ha fått personalen att backa och köra låten en extra gång ... i dagens digitala värld vet jag inte om det är görbart?

Nu behöver man inte dansa för att njuta av tango. Man kan gå och bara lyssna. Som på "El viejo almacen" i Boca-distriktet dit jag så gärna gått. Där upplevde jag bland annat Leopoldo Federico som ledde sin orkester med bandoneoner, fioler och allt. Lite störande var det att han var till förvillelse lik Thorbjörn Fälldin, men det är smällar man får ta. Dansparen som avlöste varandra var galet skickliga, inte minst i ögonen på såna som jag som aldrig skulle klara att vifta på en högklackad fot så där som man ska.

Den som är det minsta intresserad av tango ska leta upp långfilmen "Our last tango" som berättar (den sanna) historien om Argentinas mest legendariska danspar, deras karriär och romans som varade i nästan femtio år innan allt krossades. Lysande film, och att de verkliga personerna medverkar gör storyn än starkare. 

Tyvärr är det nu väldigt många år sedan jag var i Argentina, men så vitt jag begriper lever och vidareutvecklas tangon.  Tangodrottningen Susana Rinaldi har jag i alla fall sett på Stockholms jazzfestival, SÅ bra!

Astor Piazzolla har gjort sig ett namn internationellt som den moderna tangons skapare, men han får ursäkta: hans variant slår inte de smäktande romantiska sångerna från förr. Kul att Sven-Bertil Taube också gillade tango, det blev ett album som kom ut 1990 där några av mina favoriter finns med, fast med svensk text av ingen mindre än Lars Forsell.

Men hur förtjust jag än påstår mig vara kan jag aldrig tacka ja om någon skulle komma på den galna idén att säga "Får jag lov?" till mig när orkestern intonerar en äkta tango. Visst är det synd ...?

Copyright Klimakteriehäxan