lördag, mars 25, 2023

Veckans mening – om att säga hej

Emma Hamberg låter huvudpersonen i sin nya roman "Au revoir Agneta" jämföra franskt och svenskt vardagsliv. Hon talar visserligen inte franska men menar att "det finns kanske 127 franska ord som på olika sätt betyder hej och de ska användas hela tiden" och hon låter texten till Ulf Lundells jättehit från 80-talet, "Öppna landskap", representera svenskheten: "där bränner jag mitt brännvin själv" och "det är långt till närmsta hus". I det resonemanget hittar jag denna gång Veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagar (om påståendet är med verkligheten överensstämmande kan man nog ha olika åsikt ...):

Vi svenskar, med Ulf Lundell i spetsen, hejar inte i onödan.

Copyright Klimakteriehäxan

Upplagd av kl.
Etiketter:

18 kommentarer:

  1. Hanneles bokparadis10:19 fm

    vet inte... följde med sonens svenska hockeylag till Finland, många föräldrar med på resan. Vi svenska föräldrar stod på läktaren, sjöng, hejade... medans finska pojkars läktare tomt på föräldrar.
    jag Hejar på grannar, på bibliotekarie, brevbärare, expediten på Hemköp, busschauffören... men jag är ju inte svensk 🇫🇮

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan3:22 em

      Olika sätt att heja, men båda är ju bra!

      Radera
  2. Margaretha11:11 fm

    Kanske är det skillnad på stad och landsbygd — här på vischan hejar vi på alla vi möter, känd som okänd. Något många av mina utländska vänner förvånas över. Senast min kanadensiska väninna, hon är hundägare och bor i ett villaområde, och säger att ingen, utom de man redan känner, hejar — inte ens andra hundägare.
    Men jag har lagt märke till att de som säger att vi svenskar aldrig småpratar med främlingar, ofta tillhör gruppen med svenskar som tycker att alla andra länder är bättre än Sverige.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan3:23 em

      Kan vara så. I Barndomslandet hejar vi också, hej vilt!

      Radera
  3. Robert W2:05 em

    Det kan vara värt att påpeka att när Lundell skriver "själv" så betyder inte det att han nödvändigtvis är ensam, vilket tycks vara hur ordet uppfattas idag. Han skriver att han bränner sitt brännvin själv, till skillnad från köpespriten. Åtminstone uppfattar jag det så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan3:23 em

      Så fattar jag det också. Tror att Lundell vet skillnad på "själv" och "ensam", till skillnad från så otroligt många andra.

      Radera
  4. BP4:15 em

    "Je m'appelle Agneta", första boken "i serien" har jag faktiskt läst. Inte min genre, men den fanns till vänskapspris på Akademibokhandeln. En av får icke-deckare som jag faktiskt gillade. Del #2 har precis släppts.
    Vad gäller citatet - ja, jag kan nog hålla med om till viss del. Men det har blivit betydligt bättre de senaste åren. En märkbar skillnad efter pandemin, konstigt nog...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan3:24 em

      Det är andra, splitter nya delen jag läser och ur den meningen kommer. Sympatisk bok.

      Radera
  5. Susie på Stjärnarve...5:24 em

    Som boendes på landet så hejar man på alla. T.o.m. dom som bara kör förbi en när man tar en hundprommis. Om dom då inte hälsar tillbaka - eller hälsar först - så är dom turister! Dessutom pratar man med alla även om man aldrig sett dom tidigare - fast det kanske beror på att man har blivit lite "äldre"... *fniss*
    KRAM-Susie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan3:25 em

      Kan aldrig vara fel med ett hej!

      Radera
  6. Mrs Calloway7:42 em

    jag tycker att det hejas ganska mycket. icke-hejandet är nog ett storstadsfenomen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan3:26 em

      Ja en sak kan jag reta mig på; tiggarna som sitter på trottaren och hejar på allt och alla. Svarar inte alltid, faktiskt. Borde jag ändra mig? Men alla andra jag möter i storstaden som jag inte heller känner, ska jag heja på dem också?

      Radera
  7. Ditte8:57 em

    Så sant! Men att i södra Europa komma in i en butik, gå på en buss eller i en taxi utan att hälsa är uteslutet. Man hälsar också på sina grannar.
    I en taxi i Paris kan en chaufför vägra köra ett sällskap just för att de inte hälsat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan3:27 em

      Det kan aldrig bli fel att vara lite artig, var än i världen man befinner sig.

      Radera
  8. Åsa7:11 em

    Tja, det beror väl på var man är tänker jag. I byn jag bor (glest mellan boende) hejar man på varandra, medan man i närmsta centralort (tätt mellan boende) såklart inte går och hejar på varenda människa. :D Men om man t.ex. går in i en affär där typ expediten inte är upptagen med någon kund så vore det väl konstigt att inte ta ögonkontakt och heja?

    SvaraRadera
  9. Bloggblad12:25 em

    Hejandet är intressant. Jag bor i utkanten av en liten liten stad och promenerar mycket - när jag möter okända på den lilla del där jag går utmed en gata, har jag förstått hejas det inte. Men så fort jag kommit över E22 och går "på landet" hejar alla, t.o.m. folk jag möter i bil vinkar. Undrar vad som händer just vid stadsgränsen... Jag tittar förstås på alla och beredd att heja så fort de tittar tillbaka - men som sagt - innanför E22 tittar bara riktigt gamla människor (äldre än 72 alltså...) tillbaka och hejar.

    Jag har just laddat ner andra boken om Agneta. Blir lite mer modernt efter att jag suckat mig igenom Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan10:29 em

      Hej säjer vi! Har just i dag läst ut "Au revoir Agneta". Behaglig läsning. Fast inte direkt stor litteratur, kanske?

      Radera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)