Olydiga öron eller mitt liv som hund

Förr i världen var det verkligen inget man tänkte på: hur öronen såg ut. Jo, nyfödda bebisars små jättesöta snäckor som rent av påminde om rosor kunde bli kommenterade, men efter några år blev det "bara" öron. Tittar på gamla bilder där jag förevigats i olika åldrar och frisyrer: visst har jag öron, men de pockar inte på uppmärksamhet på minsta vis.

Örhängen kom in sent i mitt liv, jag tänkte att har man glasögon, då får man ligga lågt med pynt i örsnibbarna, man vill ju inte se ut som en julgran eller hur? Julgransliknelsen bleknade och en dag gjorde jag slag i saken. Mina hål i öronen blev faktiskt en souvenir från New York, minns inte hur det kom sig!

Sedan den dagen har jag nog alltid haft något i öronen. Mest har det handlat om små smycken, har fått fina av Maken genom åren. Fast jag har också ett gäng av större modell, dem har jag köpt själv och de har i regel varit billiga ... men de får absolut inte vara tunga.

Detta eftersom jag kommit till insikt om att jag i vissa lägen alltmer liknar en tax eller cockerspaniel. Väldigt sympatiska hundraser båda två, så långt är det gott och väl. Men de kännetecknas av rejäla, nedhängande öron, stora skinnlappar. Och det verkar vara dit jag är på väg, trots att jag aktar mig för örhängen som verkligen "hänger", långa och nedåtsyftande.

Visst inser jag att min kropp blir ständigt äldre och att det medför ändringar både här och där. Visst minns jag att min farmor hade jättelånga öron. Mammas måste ju också ha ökat i storlek, min tio år äldre syster visar samma tendens. Lite ligger det säkert i släkten, men det är något allmänt som gör att öron växer hela livet, hur onödigt det än kan tyckas. Samtidigt kallar vetenskapen detta för en myt. Man menar att vid ungefär 18 års ålder är både öron och näsa färdiga.

Vad är då svaret på de växande öronens gåta? Jo, det verkar vara den bistra sanningen att kroppens vävnad med åren tappar sin spänst och då tar tyngdlagen greppet även om öronen, oemotståndligt. Bara att inse att en vacker dag kan örsnibbar i storlek XXL vara ett faktum för de flesta, nästan omöjligt att åtgärda. Eftersom jag noterat att drottningen, nyss 80, också har fått längre öron tänker jag ha koll framöver: en brasiliansk plastikkirurg måste väl veta hur man kortar av hundöron, det går antagligen att skära bort en bit?

Mina egna hänger där de hänger, fullständigt olydiga, och så lär det förbli. Vov vov.

Copyright Klimakteriehäxan