Lönnmord eller snarare självmord ...

Så såg det ut ...

Vi brukade njuta av skuggan när det blev varma dagar. Vi dukade upp till middag med kronan som "paraply". Vi lyssnade till det rogivande suset i de oändligt många bladen. För att inte tala om den stora vårkonserten när hela trädet surrade av glada insekter som stoppade sina huvuden i de små ljusgröna blommorna.

Det känns som att jag har förlorat en gammal vän, en som funnits hela mitt liv. Även om det "bara" var ett träd. Och det är nu, när allting grönskar, sorgen kommer ikapp mig. Vår pampiga mer än hundraåriga lönn finns inte mer!

Vi missade årets blåsippor, eftersom de på "bästa stället" försvann i samband med vägarbete. Vitsippsbackarna, de mest underbara, i Barndomslandet kom vi för tidigt till. Nu när vi är på plats igen är det bara att konstatera: vi har missat äppelträdets blomning också. Liksom syrenernas. Totalt usel tajming för en blomnörd. Alltså känns frånvaron av lönnen extra starkt just nu.

Lönnen vek ner sig, bit för bit. Den hade en tjock tregrenad stam, uppbyggd under mer än ett sekel. I samband med en enorm snösmocka och starka vindar lade sig första delen ner och dog, vänligt nog utan att snudda huset (det kunde ha blivit förödande). 

Tidigt 1900-tal. Lönnen är där.

Vi fick tillkalla en arborist som "städade" efter stormen. När han undrade om hela trädet skulle bort sa jag nej, ville så gärna behålla om det gick? Jo, det trodde han nog. Två kvarvarande stammar såg ändå bra ut, som ett riktigt träd.

Det skulle visa sig att han trodde fel. För plötsligt kom ett MMS från grannen. Ännu en stam hade bestämt sig för att livet var slut. Men även den skonade kåken. Nu började lönnen inte se ut som ett fint träd längre, mer som något som blivit över. Det blev nödvändigt att utfärda dödsdomen.

Men den hann inte effektueras. Tredje och sista stammen måste ha känt sig övergiven, utan ork att stå emot den nya tidens ideliga stormstötar. Det blev aldrig ett mord, men kanske kan det kallas för lönnmord ändå – eller snarare självmord ... och inte hjälpte det att jag gav trädet en rejäl kram ...

Kvar idag: en stor och tämligen anskrämlig stubbe som är hur tung som helst. Försöker trösta mig med att klätterhortensian håller på att slå ut, men det är liksom inte riktigt samma sak som ett pampigt träd. Snyft.

Det började på vintern, med tung snö som tog knäcken på första stammen.

Med två stammar kvar – fortfarande ett träd, eller hur?

På vårkanten kom en arborist och "städade".

Men så en dag fanns bara en ...

Jag tog ett känslosamt farväl, som en äkta trädkramare. Visste att det var sista gången.

Så en vacker dag låg även sista tredjedelen på marken. Trädfällaren hann aldrig komma.

Här är resterna. Som jag inte vet hur vi ska bli av med ...

Copyright Klimakteriehäxan