Det är jag som är Flickan Med De Röda Skorna.
Ända sen jag köpte de första jag minns, till studentexamen. T-slejf, klack. Matchade med
lika knallröd handväska. Inte helt enligt reglerna, men vad gjorde det – jag VILLE ha röda skor.
Och på den vägen är det.
Det fanns faktiskt en Kitty-bok som hette ”Mysteriet med de röda skorna” – och lite av ett mysterium är det kanske, även om det inte är av Kitty-typ.
När jag ser ett par röda skor i ett skyltfönster går jag ofelbart in (om affären är öppen, i alla fall).
Finns skon i storlek 39 provar jag. Och om inte något särskilt hinder dyker upp slår jag till, i nio fall av tio.
Det där tionde paret kan det till exempel stå Bruno Magli i. Det betyder att skorna i och för sig är gruvligt åtråvärda – men det är prislappen som utgör hindret.
Dock kan man göra en mental anteckning och sedan ha koll: när är det rea?
Periodvis finns det just inga röda skor. En försommar hade jag abstinens. Befann mig på en mindre ort någonstans i Sverige och tänkte att här, kanske? kanske det kan finnas något i rött trots att sommarens alla skor tycks vara blå?
-Hej, jag undrar bara om ni har några röda sandaler?
-RÖDA? Nej, det är inte modernt! sa expediten och tuggade tuggummi samtidigt.
-Det var faktiskt inte det jag frågade, fräste jag och störtade ut ur butiken, starkt frestad att trycka ner tuggummit i halsen på henne.
En annan gång var jag på strövtåg i Venedig. Och där, bland alla sevärdheterna, fanns plötsligt ett par röda pumps som fick St Marcusplatsen att blekna. Men affären hade precis stängt för kvällen.
Det betydde att jag ägnade större delen av följande dag åt att försöka hitta tillbaka till just den skoaffären. Utan att lyckas! Ärret i själen finns fortfarande kvar, efter sisådär fem år.
För visst är det något speciellt med rött på fötterna. Uppiggande, liksom. Allmänt humörhöjande.
Som mina röda cowboyboots, äkta vara från Justin Boots of Texas. I trängsta laget numera, men man kan ha dem som ögongodis. Och evigt moderna, kom inte och påstå något annat!
Eller de knallfärgade, blanka allvädersstövlarna från Palmroth. Det var horvarning på dom, undrar om farbror Palmroth hade tänkt på det i sin finska designlya? Knähöga med möjlighet att vika upp en bit av skaftet över knät – om det skulle bli rejäl översvämning, kanske?
Mina röda mockastövlar är lågklackade och bekväma. I varmaste laget inomhus, i kallaste laget i vinterkyla, kan omöjligt riskeras i töväder, passar bara till kjol – som jag har alltmera sällan.
Mina lackloafers är i tätaste laget och man får krypa ur dom för att lufta tårna emellanåt.
Mina mockapumps är både bekväma och snygga. Mina röda boots i falsk orm likaså.
Några olika modeller i mörkrött står också i min inte så lilla skoparkering.
Och just i dag inviger jag ett par bekväma mockaloafers, nysprejade mot alla slags nedfall som vårvädret eventuellt kan tänkas utlösa.
Det är väl därför som livet känns så trivsamt, humöret glatt och arbetet inte alls betungande?
Ett par röda skor kan göra underverk. Ska du inte testa?
Tänk på saken åtminstone.
Bara tanken kan pigga upp!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 29, 2005
fredag, februari 18, 2005
Lysande, Liza!
I Aftonbladet i dag (fredag 18 feb) skriver Liza Marklund en av sina återkommande krönikor.
Jag läser dem ofta, tycker ibland att hon resonerar bra och rätt, ibland håller jag inte alls med.
Men i dag skulle jag vilja att varenda människa läste det hon skriver – och inte bara läste, utan tänkte efter också.
Det handlar om domen efter ett mord i Piteå i fjol när Mari Larsson, 38, höggs ihjäl med en yxa av sitt ex, hemma i köket, mitt i natten.
Liza Marklund har gjort det de flesta andra journalister inte orkat: hon har gått igenom hela domen, 23 sidors byråkratsvenska. Och domskälen finns där:
”Mördaren har inte tagit livet av henne på ett särskilt plågsamt sätt. Han har inte visat någon hänsynslöshet eller råhet utöver det vanliga.”
Detta efter att rättsläkaren bl a räknat till 23 skador i bakhuvud, armar, nacke, axlar, rygg, ben och
underkäke.
Straffet: tio års fängelse.
Vilket rimligen betyder, som Liza påpekar, att han är en fri man om ungefär sex år.
Nog måste man undra vad jurister och nämndemän i Luleå tingsrätt umgås med för folk - som uppenbarligen uppför sig gruvligt våldsamt, mitt i den svenska vardagen.
PS Liza Marklunds krönikor kan förstås läsas på www.aftonbladet.se
Copyright Klimakteriehäxan
Jag läser dem ofta, tycker ibland att hon resonerar bra och rätt, ibland håller jag inte alls med.
Men i dag skulle jag vilja att varenda människa läste det hon skriver – och inte bara läste, utan tänkte efter också.
Det handlar om domen efter ett mord i Piteå i fjol när Mari Larsson, 38, höggs ihjäl med en yxa av sitt ex, hemma i köket, mitt i natten.
Liza Marklund har gjort det de flesta andra journalister inte orkat: hon har gått igenom hela domen, 23 sidors byråkratsvenska. Och domskälen finns där:
”Mördaren har inte tagit livet av henne på ett särskilt plågsamt sätt. Han har inte visat någon hänsynslöshet eller råhet utöver det vanliga.”
Detta efter att rättsläkaren bl a räknat till 23 skador i bakhuvud, armar, nacke, axlar, rygg, ben och
underkäke.
Straffet: tio års fängelse.
Vilket rimligen betyder, som Liza påpekar, att han är en fri man om ungefär sex år.
Nog måste man undra vad jurister och nämndemän i Luleå tingsrätt umgås med för folk - som uppenbarligen uppför sig gruvligt våldsamt, mitt i den svenska vardagen.
PS Liza Marklunds krönikor kan förstås läsas på www.aftonbladet.se
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 04, 2005
Maktdemonstration
Duktig flicka.
Tog lång, rask, svettig promenad i dag.
Kom hem, flämtade en minut i porten och beslöt sedan att det var läge för stretching.
Alla vet ju att man ska stretcha för att undvika träningsvärk (som på ett sätt kan kännas som en guldmedalj: jag har ansträngt mej!!!).
Vände alltså i porten och gick ut på gräset.
Ryggen.
Nacken.
Armarna.
Låren, först bak-, sedan framsidan.
Vader och hälsena.
Söker stöd.
Där står ju trädet, det fina trädet som jag aldrig lyckats identifiera men där världens trevligaste och mest välsjungande stare brukar sitta varenda vår.
Jag fattar tag i stammen, lutar mig framåt och pressar ner hälen.
Det stretar emot precis som det ska. Håller kvar.
Byter fot.
Press igen.
Då upptäcker jag min publik.
Den har en genomsnittsålder på fyra och ett halvt år, och den är klädd i overall av bävernylon och stövlar – det är trots allt fortfarande ganska långt till starens ankomst.
Det är helt enkelt ett gäng ungar från dagiset på bottenvåningen.
Deras intresse för mina övningar är hundraprocentigt. Och nu, när jag precis är klar, samlar ihop fötterna och rätar ut benen, säjer den som står närmast och antagligen är störst och modigast:
-Varför ville du flytta på trädet?
Barns tilltro till vuxnas makt och styrka vet ibland inga gränser.
Copyright Klimakteriehäxan
Tog lång, rask, svettig promenad i dag.
Kom hem, flämtade en minut i porten och beslöt sedan att det var läge för stretching.
Alla vet ju att man ska stretcha för att undvika träningsvärk (som på ett sätt kan kännas som en guldmedalj: jag har ansträngt mej!!!).
Vände alltså i porten och gick ut på gräset.
Ryggen.
Nacken.
Armarna.
Låren, först bak-, sedan framsidan.
Vader och hälsena.
Söker stöd.
Där står ju trädet, det fina trädet som jag aldrig lyckats identifiera men där världens trevligaste och mest välsjungande stare brukar sitta varenda vår.
Jag fattar tag i stammen, lutar mig framåt och pressar ner hälen.
Det stretar emot precis som det ska. Håller kvar.
Byter fot.
Press igen.
Då upptäcker jag min publik.
Den har en genomsnittsålder på fyra och ett halvt år, och den är klädd i overall av bävernylon och stövlar – det är trots allt fortfarande ganska långt till starens ankomst.
Det är helt enkelt ett gäng ungar från dagiset på bottenvåningen.
Deras intresse för mina övningar är hundraprocentigt. Och nu, när jag precis är klar, samlar ihop fötterna och rätar ut benen, säjer den som står närmast och antagligen är störst och modigast:
-Varför ville du flytta på trädet?
Barns tilltro till vuxnas makt och styrka vet ibland inga gränser.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag gör det igen
Jag gör det igen.
Borde veta bättre.
Men jag är en återfallsbantare. Fast det ska inte kallas ”banta”. Numera heter det ”skaffa en ny livsstil”, ”leva sunt” eller ”ta-hand-om-sig-själv”.
Min aktivitet kallas den här gången ”Orka lätta – en fett cool kurs” och ersätter alltså viktväkteri, kalorijakt på nätet och ett antal andra metoder som dykt upp och försvunnit genom åren.
Minns första mötet med kolhydratmetoden.
-Ät allt utom bröd, pasta, potatis, ris, manade inspirationskällan.
Visst. Om man som jag gillar såväl rejäla biffar som fisk, frukt och grönsaker, så borde det ju inte vara ett problem. Efter fyra dagar drömde jag om potatis – kokt potatis, potatismos, bakad potatis, pommes frites, potatisgratänger...
Jag kände lukten av bröd på kilometeravstånd. Nybakt, ljuvligt, med krispig yta och underbart färskt innandöme.Naturligtvis gick det inte att motstå. Mina biffar, fläskkotletter och laxskivor fick strax sällskap igen av de trevliga kolhydraterna.
För väldigt länge sedan lovade Lill-Babs via Damernas Världs omslag att citrusmetoden var en fantastisk väg till en smärtare figur. Hon var själv ursnygg i svarta trikåer och ett brett bälte med stort metallspänne som accentuerade den slanka midjan. Visst, det var ju så vi alla ville se ut!
-Ät hur mycket citrusfrukter du vill och orkar! Du vill inte ha så mycket annan mat och vikten bara störtdyker nedåt! – det var locksången.
Jag gillar apelsiner, grapefrukt, clementiner och alla deras övriga släktingar så det var enkelt att ta till sig budskapet och sätta igång.
I mataffären samlade jag alla citrus-varianter som fanns. Gick hem och började äta: pressat, i klyftor, i halvor, som sallad, skivor som blev lite varma i ugnen... det gick faktiskt att variera, till en viss gräns i alla fall. Och det var ju gott!
Men inte så länge. Efter några dagar blev toalettbesöken (ja ursäkta) en ny variant av jättestor juicepress. Och magknip var bara halva beskrivningen.Fanns bara en medicin: mat.
Sen dess har mitt bibliotek i hälsogenren växt i takt med att kilona blivit fler. ”Eat To Win”,
”Oprah Winfreys bästa smala recept”, Viktväktarnas kokbok från del 1 till 14 (ungefär).
Och senare tiders Montignac, liksom Fredrik Paulúns ”Fettförbränning” och allt möjligt om
sockerberoende, Stephan Rössners förnumstiga ”ät allt men inte alltid” osv osv osv.
Högen av urrivna kalorisnåla recept ur alla möjliga sorters tidningar har blivit en ogenomtränglig pappersbunt.
Kalorijakten på nätet övergav jag efter alltför många närkamper om datorn. Det tog helt enkelt för lång tid att digitalisera mina matvanor.
Hopprep har jag hoppat, men kände att grannarna blev alltför fundersamma. Gummisnodd har jag köpt en på Ikea och fått en av Kronfågel – följde med när man köpte kycklingfilé (ja, just det, bra smalmat). Gick till och med på organiserad snoddgympa men den tog slut. Fast snoddarna finns förstås kvar.
Cykel är en kanonbra kombination av transportmedel och motion. Men för varje år känns det allt farligare, trots hjälm och cykelbanor – titta på ett cykelbud i full karriär i riktning tvärt emot all annan trafik, så förstår ni vad jag menar.
Spinning är naturligtvis en variant. Om det inte vore så mördande tråkigt! Och om man inte fick så ont i baken…
Promenad då? Oslagbart. Effektivt, billigt, ingen utrustning, inga förberedelser.
Men det kräver en sak: Väder. Regn, snålblåst, snö, slask, kyla kan avskräcka den mest föresatsstinna snabbpromenerare. Jag vet det av egen erfarenhet.
Försökte just med stegmätare sedan jag snappat upp att 10 000 steg om dagen är ett mål att
sträva mot. Men när jag utan att ha tjuvkikat under hela dagen beredde mig på den glada överraskningen: tänk att jag hade gått SÅ mycket!!! – ja då hade apparaten noterat 63 steg
Sextiotre. På 14 timmar.
Klart att det inte stämde – men där fanns ingen inspiration att hämta.
Så nu är det alltså Orka Lätta.
Risken att historien upprepar sig är naturligtvis gruvligt stor.
Råden blir med nödvändighet de samma: ät mindre, rör mer på dig.
Och följer vi det mönstret fungerar det ju.
Ett tag.
Tills vi faller, ned i sötsuget eller tröstätandet eller i ett hejdundrande kalas. Eller ner i den djupaste fåtöljen.
Då gäller det att kravla sig upp igen.
Och där hjälper ingen bok.
Däremot hjälper en annan sak: vänner i nöden, likasinnade, folk som bjuder en på mat utan massor av smör och grädde, folk som peppar, säjer ”Kom igen”.
En dag skall den där gamla älsklingskjolen gå att knäppa igen. Min kropp i bikini kanske inte måste betecknas som förargelseväckande. Den där unga smala tjejen som fortfarande finns där inuti kan dyka upp – nåja, inte lika ung, inte lika smal – men ändå…
Om man bara Orkar Lätta.
Hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
Borde veta bättre.
Men jag är en återfallsbantare. Fast det ska inte kallas ”banta”. Numera heter det ”skaffa en ny livsstil”, ”leva sunt” eller ”ta-hand-om-sig-själv”.
Min aktivitet kallas den här gången ”Orka lätta – en fett cool kurs” och ersätter alltså viktväkteri, kalorijakt på nätet och ett antal andra metoder som dykt upp och försvunnit genom åren.
Minns första mötet med kolhydratmetoden.
-Ät allt utom bröd, pasta, potatis, ris, manade inspirationskällan.
Visst. Om man som jag gillar såväl rejäla biffar som fisk, frukt och grönsaker, så borde det ju inte vara ett problem. Efter fyra dagar drömde jag om potatis – kokt potatis, potatismos, bakad potatis, pommes frites, potatisgratänger...
Jag kände lukten av bröd på kilometeravstånd. Nybakt, ljuvligt, med krispig yta och underbart färskt innandöme.Naturligtvis gick det inte att motstå. Mina biffar, fläskkotletter och laxskivor fick strax sällskap igen av de trevliga kolhydraterna.
För väldigt länge sedan lovade Lill-Babs via Damernas Världs omslag att citrusmetoden var en fantastisk väg till en smärtare figur. Hon var själv ursnygg i svarta trikåer och ett brett bälte med stort metallspänne som accentuerade den slanka midjan. Visst, det var ju så vi alla ville se ut!
-Ät hur mycket citrusfrukter du vill och orkar! Du vill inte ha så mycket annan mat och vikten bara störtdyker nedåt! – det var locksången.
Jag gillar apelsiner, grapefrukt, clementiner och alla deras övriga släktingar så det var enkelt att ta till sig budskapet och sätta igång.
I mataffären samlade jag alla citrus-varianter som fanns. Gick hem och började äta: pressat, i klyftor, i halvor, som sallad, skivor som blev lite varma i ugnen... det gick faktiskt att variera, till en viss gräns i alla fall. Och det var ju gott!
Men inte så länge. Efter några dagar blev toalettbesöken (ja ursäkta) en ny variant av jättestor juicepress. Och magknip var bara halva beskrivningen.Fanns bara en medicin: mat.
Sen dess har mitt bibliotek i hälsogenren växt i takt med att kilona blivit fler. ”Eat To Win”,
”Oprah Winfreys bästa smala recept”, Viktväktarnas kokbok från del 1 till 14 (ungefär).
Och senare tiders Montignac, liksom Fredrik Paulúns ”Fettförbränning” och allt möjligt om
sockerberoende, Stephan Rössners förnumstiga ”ät allt men inte alltid” osv osv osv.
Högen av urrivna kalorisnåla recept ur alla möjliga sorters tidningar har blivit en ogenomtränglig pappersbunt.
Kalorijakten på nätet övergav jag efter alltför många närkamper om datorn. Det tog helt enkelt för lång tid att digitalisera mina matvanor.
Hopprep har jag hoppat, men kände att grannarna blev alltför fundersamma. Gummisnodd har jag köpt en på Ikea och fått en av Kronfågel – följde med när man köpte kycklingfilé (ja, just det, bra smalmat). Gick till och med på organiserad snoddgympa men den tog slut. Fast snoddarna finns förstås kvar.
Cykel är en kanonbra kombination av transportmedel och motion. Men för varje år känns det allt farligare, trots hjälm och cykelbanor – titta på ett cykelbud i full karriär i riktning tvärt emot all annan trafik, så förstår ni vad jag menar.
Spinning är naturligtvis en variant. Om det inte vore så mördande tråkigt! Och om man inte fick så ont i baken…
Promenad då? Oslagbart. Effektivt, billigt, ingen utrustning, inga förberedelser.
Men det kräver en sak: Väder. Regn, snålblåst, snö, slask, kyla kan avskräcka den mest föresatsstinna snabbpromenerare. Jag vet det av egen erfarenhet.
Försökte just med stegmätare sedan jag snappat upp att 10 000 steg om dagen är ett mål att
sträva mot. Men när jag utan att ha tjuvkikat under hela dagen beredde mig på den glada överraskningen: tänk att jag hade gått SÅ mycket!!! – ja då hade apparaten noterat 63 steg
Sextiotre. På 14 timmar.
Klart att det inte stämde – men där fanns ingen inspiration att hämta.
Så nu är det alltså Orka Lätta.
Risken att historien upprepar sig är naturligtvis gruvligt stor.
Råden blir med nödvändighet de samma: ät mindre, rör mer på dig.
Och följer vi det mönstret fungerar det ju.
Ett tag.
Tills vi faller, ned i sötsuget eller tröstätandet eller i ett hejdundrande kalas. Eller ner i den djupaste fåtöljen.
Då gäller det att kravla sig upp igen.
Och där hjälper ingen bok.
Däremot hjälper en annan sak: vänner i nöden, likasinnade, folk som bjuder en på mat utan massor av smör och grädde, folk som peppar, säjer ”Kom igen”.
En dag skall den där gamla älsklingskjolen gå att knäppa igen. Min kropp i bikini kanske inte måste betecknas som förargelseväckande. Den där unga smala tjejen som fortfarande finns där inuti kan dyka upp – nåja, inte lika ung, inte lika smal – men ändå…
Om man bara Orkar Lätta.
Hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 16, 2004
Välkommen till Klimakteriehäxan!
Klimakteriehäxan – finns hon?
Absolut.
Du känner garanterat ett antal, även om du inte råkar vara en själv. Än.
Hittills står hon inte att finna vare sig i Nationalencyklopedin eller Svenska Akademiens Ordbok.
Likväl dyker hon upp lite då och då, lite här och där.
Bara i Sverige finns sisådär 1,5 miljon potentiella klimakteriehäxor.
Det finns naturligtvis vissa kännetecken: hon har fyllt 45 men är inte sällan 50+. Hon är en mogen och erfaren kvinna som vet vad hon vill och som vågar tala om det. Hon har prövat sig fram genom relationerna, hon har skött ett jobb och hon har ofta experimenterat med den svåra föräldrarollen. Hon skuttar mellan möten på kontoret och badrumsstädning. Hon har åsikter om livets glada sidor: film, musik, böcker, heminredning, mat, mode...
Och hon vågar dela med sig av sina erfarenheter och synpunkter.
Själva ordet är ett skällsord, varken mer eller mindre. En variant på ”bitch”, men uppenbart mer avgränsat – klimakteriehäxan är förstås äldre än bitchen, som sorgligt nog numera står att finna ända ner i lägsta tonåren.
Jag upptäckte min status som Klimakteriehäxa under ett besök på en ICA-affär där jag ofta köper livets nödtorft. Parkerar i en liten ficka, låser bilen och ser samtidigt hur en liten ettrig sportbil svänger in på förbjuden yta. En ung man – under 30 – hoppar ur med kamelhårsrocken fladdrande.
I nästa moment står jag inne i butiken och stoppar en slant i shoppingvagnens lås. Tittar upp och möter det unga lejonets rasande blick:
-TAR DU MIN VAGN? JÄVLA KÄRRING!
-Din vagn? sa jag häpet.
Det stod ungefär femton likadana vagnar och väntade.
-Du fattar ju inget för du är så JÄVLA gammal! Klimakteriehäxa! väste han, tog en vagn och susade vidare.
Kvar stod jag och försökte få upp hakan i normalläge.
Vad hade jag gjort?
Ingenting. Men tillräckligt för att väcka en ilska som var helt obegriplig.
Behöver jag tillägga att jag undvek just den här affären i minst ett halvår, eftersom jag misstänkte att idioten också var stamkund. Jag ville inte stöta på honom igen, skulle antagligen ha utlöst ett riktigt råkurr, för djupt inne i mig var jag så oerhört upprörd över hans huvudlösa uppträdande att jag ville hämnas. Sorgligt var det också att jag, som ofta hittar en hyfsad replik, blev helt svarslös.
Klimakteriehäxa? Jaha.
I vissa stunder inser Klimakteriehäxan att hon är dödlig. Hon tränar på att säga ”när jag dör” i stället för ”om jag dör”. Men hon sitter inte still och väntar – nej, hon gör sitt bästa för att ta vara på godsakerna i vardagen. Håll i gång, tjejer! Och gör det med ett leende!
Så när jag nu egenmäktigt utsett mig själv till Klimakteriehäxan med stort K så gör jag det för att jag har skrivklåda. Min blog är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. Och medan jag skriver om saker som får mig att reagera har jag åtminstone kul alldeles på egen hand.
I bästa fall är ni fler där ute som hänger på. Kom tillbaka, kommentera gärna.
Välkommen till Klimakteriehäxan!
Copyright Klimakteriehäxan
Absolut.
Du känner garanterat ett antal, även om du inte råkar vara en själv. Än.
Hittills står hon inte att finna vare sig i Nationalencyklopedin eller Svenska Akademiens Ordbok.
Likväl dyker hon upp lite då och då, lite här och där.
Bara i Sverige finns sisådär 1,5 miljon potentiella klimakteriehäxor.
Det finns naturligtvis vissa kännetecken: hon har fyllt 45 men är inte sällan 50+. Hon är en mogen och erfaren kvinna som vet vad hon vill och som vågar tala om det. Hon har prövat sig fram genom relationerna, hon har skött ett jobb och hon har ofta experimenterat med den svåra föräldrarollen. Hon skuttar mellan möten på kontoret och badrumsstädning. Hon har åsikter om livets glada sidor: film, musik, böcker, heminredning, mat, mode...
Och hon vågar dela med sig av sina erfarenheter och synpunkter.
Själva ordet är ett skällsord, varken mer eller mindre. En variant på ”bitch”, men uppenbart mer avgränsat – klimakteriehäxan är förstås äldre än bitchen, som sorgligt nog numera står att finna ända ner i lägsta tonåren.
Jag upptäckte min status som Klimakteriehäxa under ett besök på en ICA-affär där jag ofta köper livets nödtorft. Parkerar i en liten ficka, låser bilen och ser samtidigt hur en liten ettrig sportbil svänger in på förbjuden yta. En ung man – under 30 – hoppar ur med kamelhårsrocken fladdrande.
I nästa moment står jag inne i butiken och stoppar en slant i shoppingvagnens lås. Tittar upp och möter det unga lejonets rasande blick:
-TAR DU MIN VAGN? JÄVLA KÄRRING!
-Din vagn? sa jag häpet.
Det stod ungefär femton likadana vagnar och väntade.
-Du fattar ju inget för du är så JÄVLA gammal! Klimakteriehäxa! väste han, tog en vagn och susade vidare.
Kvar stod jag och försökte få upp hakan i normalläge.
Vad hade jag gjort?
Ingenting. Men tillräckligt för att väcka en ilska som var helt obegriplig.
Behöver jag tillägga att jag undvek just den här affären i minst ett halvår, eftersom jag misstänkte att idioten också var stamkund. Jag ville inte stöta på honom igen, skulle antagligen ha utlöst ett riktigt råkurr, för djupt inne i mig var jag så oerhört upprörd över hans huvudlösa uppträdande att jag ville hämnas. Sorgligt var det också att jag, som ofta hittar en hyfsad replik, blev helt svarslös.
Klimakteriehäxa? Jaha.
I vissa stunder inser Klimakteriehäxan att hon är dödlig. Hon tränar på att säga ”när jag dör” i stället för ”om jag dör”. Men hon sitter inte still och väntar – nej, hon gör sitt bästa för att ta vara på godsakerna i vardagen. Håll i gång, tjejer! Och gör det med ett leende!
Så när jag nu egenmäktigt utsett mig själv till Klimakteriehäxan med stort K så gör jag det för att jag har skrivklåda. Min blog är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. Och medan jag skriver om saker som får mig att reagera har jag åtminstone kul alldeles på egen hand.
I bästa fall är ni fler där ute som hänger på. Kom tillbaka, kommentera gärna.
Välkommen till Klimakteriehäxan!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
