Efter söndagspromenaden

Otroligt vackert där ute!
Röda nypon har ersatt de skära rosorna, gula och röda blad är på väg att konkurrera ut de gröna, sneda solstrålar skänker sensommarvärme.
Och himlen håller envist fast vid den blå färgen.
Den vår de svage kallar höst...
Trevlig söndagspromenad önskas alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Höstsuck

Trädens kronor stöter allt mer i gult och rött, bladen singlar mot marken. Trots att solens strålar värmer finns det ett litet sting i vindpustarna, en särskild doft i luften.
Höst.
De vita hängslena över axlarna, där baddräkten skymde solen, har nästan försvunnit.

Men var det inte alldeles nyss som isen bröts upp?
Nyss jag plockade vitsippor?
Nyss som staren anmälde sin återkomst med en svindlande drill?
Nyss Dottern tog studenten?
Nyss vi drack rosévin på gräsmattan?
Nyss jag svalkade mig i sjön när solen var varm?
Nyss vi plockade hallon?
Nyss som semestern var slut?
Det känns som alldeles nyss, fast det inte är det om man tittar i sin almanacka.

Gamla människor säger ofta att tiden går fortare ju äldre man blir.
Håller jag helt enkelt på att bli gammal?
Eller hände det också nyss?

Copyright Klimakteriehäxan

Ursäkta, är detta vägen till Paradiset?

En riktigt grå höstdag har brett ut sig. Kompakta moln med regn i, vi måste ha lamporna tända fast det bara är lunchdags.

Det är precis en sådan här dag som man längtar till Porthemmet Beach. Då befinner man sig på Cornwalls absolut finaste sandstrand, där det aldrig blir särskilt kallt varken i luften eller i vattnet tack vare att Golfströmmen stryker förbi väldigt nära.
Palmerna susar över det ljumma, turkosblå vattnet, och isbitarna klirrar i drinkarna från strandbaren, drinkar blandade med färskpressad ananasjuice från odlingen strax bredvid.

Men Porthemmet har inte varit känt förrän alldeles nyligen, trots att det verkar finnas något där för alla att frestas av. I reklamen heter det att man kan äta bättre på restaurangerna här än på de flesta andra ställen, man lockar med sällsynta fåglar, topless-bad och nattliga kändisstinna partyn som aldrig tar slut. Lägg därtill att bara en liten bit ut från stranden finns ett unikt korallrev som gjort för att snorkla kring.

En hemsida på Internet blev det som fick engelsmännen att upptäcka Porthemmet. Bilarna har rullat i köer på motorvägen mot Cornwall. Folk har hållit utkik efter vägskyltarna, som de redan sett på nätet – alltid försedda med en ros, symbolen för ”naturskönt” i Storbritannien.
Förarna har bromsat in för att fråga lokalbefolkningen efter rätt väg, har gått in på mack efter mack för att kontrollera att de verkligen kommer att komma fram till det dittills okända paradiset.

På sajten står, speciellt riktat till dem som har svårt att hitta, att många i lokalbefolkningen förnekar all kännedom om den här fantastiska stranden, eftersom de vill ha den för sig själva.
Vilket kan få de sol- och badsugna att leta ännu mer frenetiskt.
Tyvärr kommer de aldrig fram.

Porthemmet Beach existerar inte på riktigt.
Allt är påhittat av Jonty Haywood, som konstruerade den här webbsajten för ett halvår sedan. Till viss del handlar det om en drift med folk som inte vet att ”emmet” är ett nedvärderande ord för ”turist” på Cornish, den lokala språkvarianten. Men allt är bara på kul, ingen baktanke finns, säger Haywood.

Faktum är att vi svenskar faktiskt haft vår egen Porthemmet Beach. Minns ni?
Det var Dagens Nyheter som för några år sedan hade ett stort uppslaget resereportage från en plats där allt var ljuvligt, inte bara klimatet och omgivningarna, utan också prisnivån. Och platsen hade vi tidningsläsare aldrig hört talas om tidigare.

Jag var en av dem som tände. Fast jag hade inte tid att läsa den långa artikeln redan på morgonen, utan rev ut den för att spara den till kvällen – för det där stället skulle vi ju åka till, det stod helt klart så snart man hade läst den korta lilla pufftexten på förstasidan.

Det blev kväll den där dagen. Och jag läste visserligen artikeln, men utan det där glödande intresset jag känt till frukost.
För dagens datum var första april, och Paradiset fanns bara i fantasin.
Besviken? Jo visst.
Men en vacker dag kanske vi verkligen kommer att upptäcka det sanna semester-Paradiset? I alla fall något att drömma om i höstdiset.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: The Independent

Böcker vars blad vänder sig själva

Pageturners är ämnet för veckans bokfemma. Det handlar om de där böckerna som man inte kan ta paus från - man MÅSTE få veta hur det slutar - fast man samtidigt inte vill att det ska sluta någonsin. Och det är just med en sådan bok vi som läser i sängen slår oss på näsan när vi slumrat till på grund av den sena timmen.

Ett inte alldeles lätt uppdrag att välja, tycker jag, för den bok som var omöjlig att lägga ifrån sig vid en viss tidpunkt i livet, den kan framstå som alldeles hopplös om man tar upp den igen några år senare. Lite grand som med schlagertexter: den som är lyckligt nyförälskad kan identifiera sig med rader av smäktande smörsånger, som hon aldrig annars skulle lyssnat till. Och den som är deppad hittar sin egen historia i en mollartad ballad där tårarna ligger och dallrar på artistens stämband.

Efter visst grubbleri och lite rumsterande i bokhyllan tänkte jag i alla fall försöka mig på att identifiera fem titlar som varit riktiga läsäventyr, böcker i vilka bladen tyckts vända sig alldeles av egen kraft. Och med flit har jag valt ”moderna” böcker den här gången!

1. Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse (The Handmaid´s Tale)
En skakande och tänkvärd framtidsvision.
2. Majgull Axelsson: Rosario är död.
Historien är grundad på fakta. Man bara måste veta hur det går! Hemsk läsning, men den borde vara obligatorisk för alla och envar.
3. Karin Fossum: Älskade Poona
Gripande, sorglig, mänsklig.
4. Joyce Carol Oates: Blonde
Marilyn Monroes historia. Med den boken i händerna hör man hennes röst och tror lätt att hon faktiskt personligen berättat alltihop för författarinnan.
5. Karin Alvtegen: Skam
En riktig rysare som sakta kryper inpå en och tvingar en att kasta ett öga över axeln då och då.

Fem kvinnor har skrivit böckerna på min lista.
Massor med fantastiska böcker hade faktiskt kunnat platsa.
Jag skulle lätt ha kunnat plocka fram ett herrlag också. Som till exempel:
Vilhelm Moberg: Utvandrar-serien
André Brink: Ett ögonblick i vinden (An Instant in the Wind)
Daniel Keyes: Blommor till Algy (Flowers for Algernon)
Björn Larsson: Drömmar vid havet
John Updike: Rabbit-serien.
Men då hade jag ju inte hållit mig till reglerna för bokfemman…

Copyright Klimakteriehäxan

I rakt nedstigande led

Vi hade besök hemma i Barndomslandet av en avlägsen bekant.
Mannen blev bjuden på mammas hemlagade mat och var glad och tacksam för det.

I sådana lägen blir vi ju lite extra artiga lite till mans, eller hur?
Den här personen bestämde sig för att berömma det närvarande barnet, det vill säga mig, för att jag verkade så osedvanligt klok och begåvad (fattas bara).
-Ja se det har hon nog fått av mig, det där förståndet, sa pappa glatt och stolt.
-Alldeles säkert, sa mamma, för jag har mitt kvar.

Kom att tänka på detta med anledning av kommentaren till posten närmast här nedanför.

Copyright Klimakteriehäxan

Lätt hitta rätt med etikett!

Fick nyss en synpunkt i kommentarsspalten: det vore kanske bra om man kunde se vilka etiketter bloggen innehåller.
Hade inte tänkt på det.
Och inte visste jag hur det skulle gå till heller. Fast det lät vettigt.
Men det var ju inte ens svårt! (fast det var Dottern som gjorde det avgörande klicket, det ska erkännas!)
Nu blir det enklare att hitta rätt.
Vett och etikett.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur många böcker läser du?

Nu har Bok & Bibliotek slagit upp portarna för årets maraton i bokbranschen, bokmässan i Göteborg. Ett hösttecken så gott som något.

Men i år är jag inte en av dem som minglar och svettas bland författare, bibliotekarier, lärare och andra bokentusiaster. Jag kan inte spegla mig i Björn Ranelids blottade, oljblanka biceps, behöver inte grubbla över hur Unni Drougge undgår att drabbas av värmeslag i sina nya vinterkläder, får heller inte insupa visdom på Forskartorget eller spana efter de mest spännande föreläsarna.

De får helt enkelt klara sig utan mig.
Och det kommer de med största sannolikhet också att göra.
Jag får väl läsa lite i någon trevlig bok i hemmets vrå i stället, har fortfarande en bit kvar i Karin Berglunds Linné-historia, till exempel.

På Aftonbladets webb är dagens fråga hur många böcker man läser på ett år.
Enligt röstresultatet när mellan 11000 och 12000 personer klickat i sitt svar läser 16 procent aldrig en bok över huvud taget.
Dem är det synd om, men det känner de antagligen inte till.
Jag tröttnar aldrig på att citera fotbollsstjärnan Tomas Brolins svar när han brutit foten och fick frågan om han skulle ägna sig åt bokläsning medan skadan läkte.
"SÅ sjuk blir jag ALDRIG" sa han snabbt och bestämt.

Bättre ställt är det med de 25 procent som faktiskt läser fler än tjugo böcker. Nästan lika många eller 23 procent läser mellan en och fem böcker om året.
Mellan fem och tio böcker tar sig 17 procent igenom, och mellan tio och tjugo titlar klämmer 19 procent.

Copyright Klimakteriehäxan

Mina poster från tidigare bokmässor hittar du om du klickar på etiketten bokmässa. Förstås.

Gammal x 3

Veckans tisdagstema har jag inte hunnit med förrän i dag torsdag.
Och inte kunde jag bestämma mig för vilken av de gamla företeelserna jag skulle välja heller.
Men mina tre gamlingar ÄR gamla - en människa har slutat leva efter 95 år.
Mitt fat i Grön Anna, original från Rörstrand. Det kan vara över 100 år, servisen började
tillverkas 1898 (fast citronerna är nya).
Och så smörasken i porslin, av okänt ursprung, som jag fick tag i på auktion när vår granne tant Selma hade dött.


Copyright Klimakteriehäxan

Ingen slår Katja!

Det finns tillfällen då ordet "lycka" stavas s-k-o-r.
Någon gång på sent 60-tal var de ljusbruna med taxklack, platt rosett och några dekorativa perforeringar. Inuti stod det: Katja of Sweden. Och lyckan var total när de åtrådda skorna äntligen blev mina.

Men det stod också Katja of Sweden i trikåkläder (från Malmö Mekaniska Tricotfabrik MMT) som till och med Paris ville se. Det var mjukt, det var kvinnligt men det var samtidigt jättetrendigt och tufft. Overaller, klänningar, koftor. Mer att åtrå, både för tonårstjejer och lite äldre kvinnor!

Sedan handlade det om "cats" – en revolution i skobutikerna. Det var mjuka skor som såg ut som små båtar när ingen hade dem på sig. Resårband runt foten garanterade att de aldrig kippade. Och alla MÅSTE ha minst ett par.
Firman hette Gyllene Gripen. Sedan länge död och försvunnen. Men Katja of Sweden, hon lever. I dag 87 år gammal, änka efter ett dramatiskt och, förstår man, slitsamt äktenskap med amerikanen Rod Geiger.

Nu hedras hon av Posten med ett frimärke, som en av åtta svenska modeskapare som betytt något för branschen.

Och de andra sju må ursäkta, men de kommer inte i närheten av Katjas storhet. När hon hade vunnit Paris – det gjordes med hjälp av mannekänger som Agneta Ekmanner och Marie-Louise de Geer – stod det inte på förrän hon var ett stort namn i USA. Hon lät sig inspireras av traditionella afrikanska mönster, hon breddade sin repertoar med hemtextilier, hon gjorde helt enkelt internationell braksuccé.

I dag lever hon ett stillsamt liv på landsbygden i Skåne. Fast hon fortsatte att rita kläder ända upp i 70-årsåldern. Säkert skulle hennes gamla modeller gå att sälja igen, på second hand-marknaden är de guld värda om de skulle råka dyka upp. Skorna känns helt moderna, de låga klackarna gåvänliga men med vackra linjer. Man kan förstå när hon säger att hon upplevt Alvar Aalto och Bruno Mathsson som själsfränder.

Katja har berättat sitt livs historia med egna ord i boken ”Katja of Sweden – Mode och design utan gränser” som kom ut år 2000.
Att hon gått till mode- och designhistorien är helt klart, även om hon aldrig blivit använd till inrikes brevporto för 5.50.
Det blir å andra sidan den billigaste Katja-modell som någonsin sålts, dessutom i ovanligt stor upplaga.
Fast passformen blir det kanske lite sämre med. "Den sitter som klistrad" är inte ett omdöme som skulle falla Katja i smaken.

En kärleksförklaring folk trampar på

Mitt i Uppsala, vid Fyristorg, ligger en graverad betongplatta i trottoaren.
”Här träffades Harry och Hulda Kadunka” står det prydligt.
I ungefär ett år har fotgängare hajat till, klivit åt sidan, tittat och undrat. Men ingen har vetat vad plattan betydde, eller hur den kommit dit.
Nu har man fått förklaringen – den kom ikväll, i det regionala nyhetsprogrammet ABC.

För just på den här platsen möttes den 1 maj 1979 en man och en kvinna som blev ett par.
Och 1981 gifte de sig, Veronica och Härje Ling.
När det drog ihop sig till silverbröllop ville Härje hitta på något extra för att fira de 25 åren tillsammans. Han kom över en betongplatta, och lämnade in den för gravering på en begravningsfirma.

Så tidigt en måndag morgon i fjol skred han till verket. Beväpnad med en sladdlös borrmaskin tog han bort en platta i trottoaren (Härje är i byggsvängen, så han visste hur man gjorde) och ersatte den med sin egen gratulationsplatta.
Namnen då? Jo det är parets smeknamn som kom till användning.

-En finare present har jag aldrig fått, säger Veronica.
Och Uppsala kommun tänker låta plattan ligga kvar.
Så att många fler fötter kommer att trampa på denna synnerligen originella kärleksförklaring.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du se hela reportaget?
Det finns här.

Att röra på påkarna

Suttit still för länge framför datorn?
Knaprat lite väl mycket godis?
Dags att röra på sig, helt enkelt.
Här finns lite inspiration - så gott som oemotståndlig!

Märkt – av mode och choklad

Vi konstaterade i dag, några stycken som stötte ihop vid postfacken på jobbet, att de alltmer sällan innehåller någon försändelse annat än interna meddelanden som nästan undantagslöst går direkt i papperskorgen.

Men det finns faktiskt vanlig post fortfarande, snigelpost eller ”snail mail” som man säger när man vill understryka hur långsam processen är när ett kuvert läggs i en brevlåda och sedan så småningom levereras till rätt adress.

Dock lever snigelpostens vänner, de sanna entusiasterna, fortfarande. De kallar sig ofta filatelister, frimärkssamlare, och antagligen hatar varje äkta frimärkesvän allt vad elektronisk post står för.
Jag har aldrig fallit för frestelsen att sätta in frimärken i pärmar i stället för att klistra dem på kuvert. Fast jag måste medge att det ibland kommer ut riktiga små konstverk i form av frimärken. Ett har jag i ram: ett minnesmärke över Elvis Presley, som US Postal Service gav ut 1993 och som orsakade långa köer på postkontor över hela den nordamerikanska kontinenten.
Där började och slutade mitt frimärkssamlande, fast jag är visst i gott sällskap: det där Elvis-märket har sålts i över 120 miljoner exemplar!

Faktum kvarstår dock: det produceras jättefina frimärken fortfarande, för den som vill. Till julkorten går det ju åt ett antal, och kanske också till några vykort på semestern. Och jag kan se fram emot två märkesserier som representerar två av mina käraste intressen. Om bara några dagar kommer en serie nya märken som har choklad som tema. Garanterat kalorisnålt alternativ!

Till helgen, när det är Frimärkets Dag, släpps ytterligare en serie med anknytning till smak. Då är svenska modeskapare temat. Både nya och gamla vederfars denna ära. Designerskaran består av Gunilla Pontén, Katja of Sweden, Carin Rodebjer, Rohdi Heintz, Ann-Sofie Back, Lars Wallin, Behnaz Aram och Nakkna. Lars Sjööblom har graverat bilderna, som inte är kreatörernas egna skisser utan teckningar av ett plagg per designer, tolkade av Stina Wirsén.

Egentligen saknar jag de gamla hederliga breven. Jag var en hängiven brevskrivare och längtade ständigt efter svar. Det var en underbar känsla av förväntan och spänning som infann sig när man plockade upp ett brev från hallgolvet, identifierade handstilen på kuvertet och kunde se fram emot en personligt nedpräntad hälsning, lång eller kort, välformulerad eller nedkastad i hast. Ibland kunde också frimärket bidra, det har ju funnits motiv som anspelat på både kärlek, vänskap och specialintressen, som blommor eller sport, till exempel.

Det var på den tiden när folk skämtade om hur det var att ”slicka kungen där bak”. Men ingen kan ens försöka skoja om att slicka Gunilla Pontén i ändan. För dagens frimärken är produktutvecklade, självhäftande etiketter.
Fast beträffande chokladmärkena hade det ju faktiskt varit en poäng om man återgått till den gamla modellen. Då skulle klistret naturligtvis försetts med chokladsmak! Och några av oss hade kanske blivit filatelister, bara för den goda smakens skull…


Copyright Klimakteriehäxan
Bild från posten.se

Älskad – saknad

Ibland har man inte vett att sätta värde på saker förrän det är för sent.
Jodå, visst vet jag att man ska hålla reda på sin almanacka, eller kalender eller filofax, vad man nu väljer att kalla den lilla bok som ska hålla ordning i ens liv. Och det är klart att jag är medveten om att det är i den och bara i den jag har skrivit upp en massa saker att minnas, möten, luncher, bemärkelsedagar, deadlines av olika slag. Men dess betydelse är ändå lätt att underskatta.

Så en dag när inte den lilla oansenliga boken med sina blå pärmar möter handen som rotar runt i (den för stora) handväskan inser man med isande kyla att så gott som vad som helst kan hända.

Det var så det gick till när jag höll på att missa gästernas ankomst – ni har redan fått er den historien till livs.
Och det var bristen på kalendernärvaro som fick mig att missa ett litet sammanträde jag själv kallat till i veckan som gick. Dessutom misstänkte jag att jag sumpat en läkartid, vilket antagligen betyder ett halvårs väntan på nästa.

Tro inte att jag inte letat.
Jag har vänt ut och in på väskor, sådana jag vet att jag använt och sådana jag egentligen vet att jag inte haft i bruk på sistone. Varenda ficka av någorlunda omfång har synats in i sömmarna. Skrivbord både hemma och på jobbet har jag nagelfarit, lyft på alla papper flera gånger, krupit på golvet och flyttat på sladdar. Jobbgrannarnas skrivbord har jag också luskat på – man vet ju aldrig! Jag har ringt folk jag träffat: du har väl händelsevis inte? nehej! Och på toaletten jag har närmast har jag också kollat, varför jag nu skulle haft almanackan i handen när jag gått in där är i och för sig helt obegripligt.
Men ändå: i nöd måste varje sten vändas, varje utväg prövas.
Ingen kalender dök upp.

Efter två veckors förgäves sökande och sorgearbete – du har väl en back up? nej det är klart att jag inte har! det har väl ingen! – hade jag så gott som gett upp. Det bästa tipset jag fick av en förstående medmänniska var: Köp en ny, då hittar du bombsäkert den gamla.
Ja, jag var faktiskt på väg, om det nu över huvud taget går att hitta en almanacka för pågående år i slutet av september?

Fast jag ville inte ge upp. Trots att jag vet att det utlöser en massa irritation tog jag till sist till storsläggan: ett gruppmail som når MÅNGA och som ibland används för lättvindigt. Jag satte rubriken ”Älskad – Saknad”, väl medveten om att folk skulle läsa texten innan fingret gick till delete-knappen. Och så efterlyste jag min klenod. Ser du något misstänkt? vädjade jag. Kolla om det är min – namnet står naturligtvis i!

Först kom en rad svar som uttryckte sin djupa medkänsla.
Och så kom ett till.
”Kanske har jag sett den, men den saknar namn” skrev den skarpögda och angav platsen för det möjliga fyndet..
Jag rusade.
Och det var den! Det var min! Återföreningen var uppnådd! Jag hade inte ens missat läkarbesöket, det är om en vecka!

Men det stod faktiskt inget namn i den.
Nu gör den det. Plus telefonnummer, hem, till jobbet och mobilen. Och e-postadress.
Regel 1: skriv ditt namn i din nya kalender redan före nyårsafton.
Och skulle du dessutom ha svårt att få tiden att gå: fixa en back up.
Men det tror vi ju inte att någon enda människa gör, varken du eller jag.
Fast när man står det och saknar och längtar och trängtar, då får man ångra det.
Igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Just another wannabe

Wannabe.
Want to be.
Who? Me?
Yes, who isn´t?
Take your pick:
Wannabe smarter.
Wannabe cooler.
Wannabe slimmer.
Wannabe trimmer.
Wannabe richer.
Wannabe nicer.
Wannabe.
Me – just another wannabe.
Guess I´d better just wannabe me.

Wannabe (ibland wannabee): person som i hög grad önskar uppnå berömmelse i någon form, men som saknar den talang eller de kunskaper som krävs

Copyright Klimakteriehäxan

Ja må hon leva uti hundrade år!

I dag fyller H år. Jämna år. Väldigt jämna.
Jag slog en signal på hennes mobil när dagen inte var särskilt gammal. Frågade försiktigt om hon möjligen ville slippa min sång, annars var jag beredd att ta ton?
Tro det eller ej, hon ville bli sjungen för.

Så jag klämde i med ”Ja må hon leva uti hundrade år” för full hals och inte alls särskilt fult eller falskt om ni frågar mig.
Budskapet var i alla fall glasklart och inget fel på inlevelsen var det heller.
Jag vill verkligen ha H kvar i ofantligt många år till.
Plötsligt sa hon:
-Men du, tänk! Tänk om vi blir hundra! Då har vi ju massor av år kvar!
Så är det naturligtvis.

För även om vi har svårt att lyda Amelia Adamo och jubla över stigande ålder – hon fyllde 60 härförleden och förkunnade i sin egen tidning att det var en höjdare - så kan vi ju inte göra särskilt mycket åt saken. Det gäller att leva vidare och bära den där stämpeln med lagom proportioner mellan värdighet, livsglädje och förträngning. Alternativet är sämre, det var väl Oscar Wilde som slog fast det.

Nu hoppas jag att H installerats i ett trevligt rum tillsammans med make, iskall champagne och en bukett rosor. Var själva födelsedagsmiddagen skulle avätas var hemligt, jag har bara bidragit med ett par förslag på möjliga ställen, vet inte vart det bar av till slut.
Men oavsett var de hamnat hoppas jag att H har en riktigt trevlig födelsedag.
Det är hon värd.
Ja må hon leva – uti hundrade år!
Här är H:s fiktiva blogg-födelsedagskalas: rosa champagne, kärleksört och levande ljus. I väntan på ett firande irl.

Copyright Klimakteriehäxan