Det här är historien:
En kvinna var på sin mors begravning. Där mötte hon en man hon inte kände igen. Hon tyckte att mannen var fantastisk – rena drömmannen! – och hon blev förälskad ögonblickligen!
Då begravningen var över försvann han, utan att kvinnan fått hans telefonnummer. Ingen visste vem han var så hon kunde inte kontakta honom. Några dagar senare mördar hon sin syster...
Fråga: Vad var motivet till mordet på systern?
Problemet är framtaget som ett psykologi-test. Hur tänker du?
Föreslå din lösning i kommentarsspalten!
Svaret på frågan lägger jag ut i morgon.
UPPDATERING: Här är svaret – som flera av er kommit fram till:
Kvinnan hoppades att mannen skulle dyka upp på även denna begravning!
Om du har svarat rätt, tänker du som en psykopat. Detta var ett test skapat av en känd amerikansk psykolog och som användes för att se om man tänker som en mördare.
Seriemördare som deltog i testet svarade rätt på frågan.
Om du svarade fel kan du alltså känna dig nöjd.
Om du har svarat rätt – hm. Dags att varna din omgivning, kanske?
Fast som så ofta med sådana här skrönor (för det är det väl?) kan man väl ta alltihop med en rejäl nypa salt.
Teaterpjäsen som en av er blev påmind om var "Den tatuerade änkan" – härlig tv-pjäs av Lars Mohlin med Mona Malm i huvurollen.
måndag, mars 31, 2008
söndag, mars 30, 2008
Hos skomakaren
Släntrade igenom Street, marknaden vid Hornstull, i dag. Det var Ord & Text, ställets egen variant på bokmässa, mest med småförlag representerade.Men inte kan folk som skriver böcker bara hantera ord, tro inte det.
Nisse Larsson och Ulf Lundkvist lanserade "Assars kokbok" genom att på scenen illustrera hur matlagning i Nollberga verkligen går till.
Larsson höll låda, Lundquist såg mest lite generad ut där han satt och tvingades smaka på diverse hopplockade matvaror.
Men så lämnade Larsson över till sin partner. För Lundkvist, han vet hur man tillverkar skor - åt Assar, och åt andra som eventuellt känner sig i behov av ett par nya.
Man tar helt enkelt två limpor, skär av nästan halva utan att skära ända ner. Gör sedan ett snitt parallellt med limpans botten, så har du en hel sula kvar.
Så gräver man ur innandömet med händerna tills foten får plats - och vips! har man ett par nya skor, av toffeltyp...
Vid regnväder anbefalles plastpåsar på fötterna.
Och det bortskurna och urgröpta brödet kan man endera äta själv, eller mata några trevliga fåglar med!
Så kan det gå när en skämttecknare agerar både kock och skomakare!
Copyright Klimakteriehäxan
I pratbubblorna står det alltså:
-Dina skor ser ut som limpor!
-Det är limpor.
-Blir det inte jobbigt när det regnar?
-Nä, jag sätter plastpåsar på dom.
lördag, mars 29, 2008
Tidsbundet
Det mesta i livet är tidsbundet. Försök komma ifrån det om ni kan! Vi ska passa bussen eller tåget, ha koll på mat- och sovklockan, boka den nödvändiga visiten hos doktorn, hinna in på Systemet innan det stänger, beställa semesterresan innan alla platserna tagit slut, betala räkningarna så man slipper påminnelseavgift, posta kort i tid till en högtidsdag. Och så vidare i all oändlighet.
Just den här helgen ska vi dessutom, alla tillsammans, rucka på tiden. En hel timme ”försvinner” mellan klockan 2 och 3 i natt – men då sover man ju ändå, så vad spelar det för roll, som humoristerna brukar säga.
Klart att det spelar roll. Komma och sno en timme på det där viset när man slumrar som bäst! Och tvinga en att gå upp en hel timme tidigare!
Men tanken är ju, att nationens samlade ekonomi ska må bra av det där bytet mellan sommar- och vintertid. Mindre energi går åt när man effektivare utnyttjar dagsljuset. Och i Europa gör de flesta likadant, dock inte i Asien.
Vi icke-asiater, vi fogar oss snällt.
Det har vi i Sverige gjort sedan 1980, även om det var en hel del gnäll och gny de första åren. Fast vid det här laget borde världen ha lärt sig: man vänjer sig vid allt.
Frågan är om vi också kommer att vänja oss vid att släcka ljuset och stänga av alla andra elektriska prylar klockan 20 på kvällen den 29 mars. Ja, ikväll, alltså.
Då är det nämligen ett annat tidsbegrepp som inträder: Earth Hour. En timme tillägnad jorden, när vi inte konsumerar energi. Initiativet kommer från Australien, och det genomfördes för första gången ifjol.
I år är budskapet spritt över världen, men det är mer tur än skicklighet om man råkar upptäcka det. I Sverige är det rätt så tyst om saken, fast kungen lär ha för avsikt att hålla skymning på alla sina slott den där timmen ikväll, för miljöns och energibesparingens skull.
Vad ska man då ha den där mörka och tysta timmen till?
Ett förslag är att motionera en stund. En kvällspromenad, kanske? Det är lite svårt att fatta, men budskapet att motion förebygger sjukdomar är faktiskt största nyhet i dagens Svenska Dagblad. Hela Svenskans redaktion måste ha legat i koma de senaste tjugo åren för att tycka att det är en ny upptäckt.
En annan sorts motion man kan ägna sig åt är att kombinera tidsomställningen med lite kroppsarbete. Bästa knepet (hittills) för att komma ihåg hur klockan ska ställas om tycker jag är, att på våren tar man FRAM utemöblerna, och på hösten bär man tillBAKa dem igen.
Alltså gör man sammalunda med visarna.
Och så tröstar vi oss med att vi får tillbaka den där timmen i höst. Precis som vanligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Just den här helgen ska vi dessutom, alla tillsammans, rucka på tiden. En hel timme ”försvinner” mellan klockan 2 och 3 i natt – men då sover man ju ändå, så vad spelar det för roll, som humoristerna brukar säga.Klart att det spelar roll. Komma och sno en timme på det där viset när man slumrar som bäst! Och tvinga en att gå upp en hel timme tidigare!
Men tanken är ju, att nationens samlade ekonomi ska må bra av det där bytet mellan sommar- och vintertid. Mindre energi går åt när man effektivare utnyttjar dagsljuset. Och i Europa gör de flesta likadant, dock inte i Asien.
Vi icke-asiater, vi fogar oss snällt.
Det har vi i Sverige gjort sedan 1980, även om det var en hel del gnäll och gny de första åren. Fast vid det här laget borde världen ha lärt sig: man vänjer sig vid allt.
Frågan är om vi också kommer att vänja oss vid att släcka ljuset och stänga av alla andra elektriska prylar klockan 20 på kvällen den 29 mars. Ja, ikväll, alltså.Då är det nämligen ett annat tidsbegrepp som inträder: Earth Hour. En timme tillägnad jorden, när vi inte konsumerar energi. Initiativet kommer från Australien, och det genomfördes för första gången ifjol.
I år är budskapet spritt över världen, men det är mer tur än skicklighet om man råkar upptäcka det. I Sverige är det rätt så tyst om saken, fast kungen lär ha för avsikt att hålla skymning på alla sina slott den där timmen ikväll, för miljöns och energibesparingens skull.
Vad ska man då ha den där mörka och tysta timmen till?Ett förslag är att motionera en stund. En kvällspromenad, kanske? Det är lite svårt att fatta, men budskapet att motion förebygger sjukdomar är faktiskt största nyhet i dagens Svenska Dagblad. Hela Svenskans redaktion måste ha legat i koma de senaste tjugo åren för att tycka att det är en ny upptäckt.
En annan sorts motion man kan ägna sig åt är att kombinera tidsomställningen med lite kroppsarbete. Bästa knepet (hittills) för att komma ihåg hur klockan ska ställas om tycker jag är, att på våren tar man FRAM utemöblerna, och på hösten bär man tillBAKa dem igen.
Alltså gör man sammalunda med visarna.
Och så tröstar vi oss med att vi får tillbaka den där timmen i höst. Precis som vanligt.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 28, 2008
Let´s dance! - i Argentina
Ikväll är det dags för ännu en Teve-kväll med stort T: Tina eller Tony, det är frågan. Fast jag väljer nog att som vanligt spela in programmet för att sedan kunna snabbspola till godbitarna, alltså danserna, i efterhand.Undrar om de ska dansa tango den här gången?
Det är något alldeles speciellt med tango - titta på bilden på vårt argentinska danspar i keramik, så kanske ni förstår.
I Argentina kan tango vara ren scenshow, ingen dansar, alla lyssnar, många kan texterna. Men det kan givetvis också handla om "tango bailable", som spelas på speciella krogar eller barer där folk dansar så svetten ryker.
Dans är förvisso ett sätt att få kontakt, över språkbarriärer, över etniska skiljelinjer, över kulturbarrikader.
Jag glömmer aldrig berättelsen om det äldre svenska paret som reste till Buenos Aires för att besöka sin son, som på sin kringelikrokiga väg genom livet och världen hade landat som lärare i engelska mitt bland "los porteños", som folk i den där storstaden kallas. Och det är sonen själv som gett mig historien. En intellektuell avgrund, inte lätt att överbrygga, skilde pojken från fadern.
Föräldraparet var inte precis som de flesta andra. Pappan var snudd på analfabet, kunde stava sig igenom korta meddelanden och skriva sitt namn, men all pappershantering sköttes av hustrun. Han arbetade med kroppen, hon använde huvudet på jobbet. Omaka, visst, men en lyckad konstellation likväl.
Och när de gled ut i varandras armar på ett dansgolv försvann allt annat: i dansen var de jämlikar, urskickliga, musikaliska, smidiga, med långt kvar till sitt bäst-före-datum.
Väl framme i Buenos Aires var det självklart att de skulle till Boca-distriktet, där tangobarerna finns i så gott som varje kvarter. Ibland blir det knökfullt på de där ställena. Från ett ställe ljöd de lockande rytmerna ut över gatan, men det var absolut omöjligt att ta sig in.
Då gjorde de svenska gästerna något ovanligt.
Mannen bugade lätt för sin hustru, fattade greppet om henne - och de gled ut på asfalten i en svindlande, svepande tango, samdansade, lyckliga.
Det blev raskt folksamling. Uppskattande rop, applåder, breda leenden.
Mitt bland argentinarna stod parets vuxne son, rörd till tårar. Han såg något oerhört vackert: sina föräldrar, så olika som människor, i total enighet och samklang. Han såg kärlek, helt enkelt. Svensk medelålders kärlek i tangotakt.
Kanske krävs det mer engagemang för tango än för någon annan dans. Svårt är det. Har ni försökt? Det har jag.
Det hände sig en gång på en semester i kanten av Medelhavet att jag blev uppbjuden av en engelsman. Plötligt blev det just tango. Det glittrade till i hans ögon, han sträckte lite extra på ryggen, tog fastare tag om mig och -
bröt i princip av min rygg.
Det kändes i alla fall så.
Detta var långt innan jag visste att det är engelsmän som regerar i dansens värld. Nu vet jag ju bättre, nu när Tony Irving och Dermot Clemenger är gamla bekanta i var och varannan teve-soffa.
Men varje gång jag ser folk dansa tango önskar jag verkligen att jag hade lärt mig. Kanske borde jag ha stått ut lite längre med den där brittiske turisten, gjort honom till min danslärare?
Ryggen gick ju trots allt inte av på riktigt...
Copyright Klimakteriehäxan
Vadslagning pågår förstås inför kvällens duell - läs här.
Tina verkar vara favorit - intervjuas här.
Ännu mer inför finalen här.
torsdag, mars 27, 2008
Monument över en pojke
Det är väl helt enkelt ett monument.Ett monument över ett pojkliv, över en barndom.
Prylhyllan, av den där typen som ”alla” skulle ha för några år sedan, hänger kvar trots att prylarnas herre har flyttat till eget.
Visserligen var det väldigt länge sedan något hände i de där små hyllfacken, inget nytt har tillkommit på flera år, inget har plockats bort – det har förvisso inte dammet heller, det ligger som ett tunt, mjukt täcke över alltihop.
Blandningen av saker i den där hyllan är rätt fascinerande.
Här finns två olika stora glada röda julgrisar i glas och några små gula påskkycklingar. En lastbil gjord av indianpärlor. Rader av pyttesmå bilar och motorcyklar i olika färger, han måtte väl ha sagt sig samla på sådana, några har fått behålla sin låda också. Ett minifartyg i en flaska. En and i trä, en giraff i pyttestorlek som han själv virat ihop av stel gul tråd.
Och där är medaljerna från den korta men i alla fall tidvis stolta handbollskarriären. En absolut tom spargris. En väldigt liten panda. Hylsor från olika sorters ammunition, en riktigt stor – antagligen en souvenir från lumpen och därmed det senaste och sista tillskottet till samlingen. Två små hänglås, jag utgår från att nyckel saknas. Snobben i plast. En död cigarrettändare i form av en pistol. Och på sidan hänger några halsband, som haft korttidsaktualitet: en Tors hammare, en rovdjurstand (kan det ha haft något samband med den tid han läste Tarzan?)
-Vad ska vi göra med alla småprylarna i hyllan? frågar jag när Sonen gästar den bostad som tills alldeles nyss han kallade ”hem”.
Han fnyser.
Inte kan en vuxen man ha sådant skräp i sin egen lägenhet. Barnsliga grejer, alltihop. Fnys igen.
Det blir förstås jag som får bestämma över prylsamlingens öde.
Tänk att det ska vara så svårt att skiljas från saker som egentligen mest liknar skräp! Men det är likafullt skräp som betytt något, som rent av betytt ganska mycket, under en viss tid i Sonens liv.
Monumentet förblir tills vidare orört.
Fast det borde verkligen dammas.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 26, 2008
Ordlöst i motljus – Wordless in Backlight
tisdag, mars 25, 2008
Hos Smakdomaren
Begreppet ”smakdomare” kan ha lite olika betydelse. Men grundtanken är densamma: någon bestämmer åt en vad man ska tycka.Själv har jag en i familjen, och till min milda förvåning tycker jag om det!
Det är Dottern som utan krumbukter förkastar eller godkänner.
Och hon gör det för att jag numera ber om det.
Så här kan det gå till:
På Annandag Påsk kände jag av ett litet uppdämt shoppingbehov. Inget storslaget, bara något att pigga upp mig med, att komplettera de eviga svarta långbyxorna med.
Alltså gled jag in i några butiker – det var underbart lite folk ute – och kom hem med ett par påsar.
Fem överdelar, alla till nedsatt pris, jag är en gång för alla en reanörd, hade jag fått med mig, fast övertygad om att jag kanske inte skulle få behålla en enda när Smakdomaren sagt sitt. Sedan vidtar defileringen på den trasmatta vi kan kalla vår catwalk.
Först en tunika från Indiska.
Huvudskakning. Gör mig inte ”rättvisa” – hm, det betyder att jag ser ännu större ut i den än utan den. Bort med den.
Sedan en annan sorts överdel från samma affär.
Lätt munsnörpning: lite bättre, men ingen höjdare.
Tredje förslaget: ingen hit det heller, mamma.
Nästa påse innehåller en topp i svart skön bomull med någon sorts små kvadrater på.
Oj, smakdomaren nickar nådigt, den kan jag få ha till vardags!
En annan lite finare variant får också godkänt.
Två av fem godkända, inget dåligt resultat! Bara att gå tillbaka med resten, jag tillhör den kundkrets som ur djupet av mitt hjärta uppskattar att man kan gå till affären och utan tjafs få sina pengar åter om man ångrar sitt köp (ja, med kvitto förstås, självklart).
Men lite fascinerad är jag över att jag litar så mycket på Dottern, eftersom jag ju i väldigt många år litat på mig själv (och de speglar man tvingas umgås med).
Fast jag tror att jag vet åtminstone delvis hur det kommer sig: som tonårsförälder är man ju så ofta ”pinsam”. Pratar om pinsamheter, visar pinsamma saker, har pinsam frisyr och make up och, naturligtvis, ärkepinsamma kläder.
Man vill ju inte att någon annan och framför allt inte ens barn ska behöva skämmas för en mer än nödvändigt, vare sig det är rättvist eller galet. Hellre då en nådig nick, ett godkännande, en OK-stämpel.
Alltså kan det faktiskt vara bra med en Smakdomare!
Och i dag går jag på retur-runda. Glad och nöjd med Smakdomarens beslut.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 24, 2008
Påskböckerna
Inte mindre än tre sprillans nya böcker har kommit min väg den här långhelgen. Vad kunde passa bättre när den senkomna vintern öst snö över oss och de hukande krokusarna?
Först läste jag ”…alla för en” av Maria Adolfsson, till vardags pressinformatör på Stor-Stockholms Lokaltrafik. Nu debuterar hon som författare med en bok som hon valt att kalla ”spänningsroman”, och det är en etikett den håller för. Fyra tjejer/kvinnor är huvudpersoner, deras vänskap det som sätts på hårda prov, och man måste faktiskt veta hur det går. Lättläst – och med största sannolikhet kommer det fler böcker, det här måste vara en av de mest lovande nybörjarna på länge!
Bok nummer två har också feminina förtecken. ”Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten verkar vara en synnerligen självupplevd historia om vem som egentligen kan, vill och bör göra vad hemma i en barnfamilj där båda föräldrarna förvärvsarbetar – med många detaljer att känna igen sig i. Hon skildrar en seg kamp kring manligt och kvinnligt, mammaroll och papparoll, stundtals med glimten i ögat, stundtals med resignation i tonfallet. Ganska tänkvärd, kanske inte minst intressant om den hamnar i händerna på manliga läsare. För ”uppsägningen” kan nog tolkas som ren och skär provokation. Och var förmodligen tänkt som en sådan.
Sist läser jag en riktig pojkbok: Mats Olssons ”En pinne i skogen”. Jag är inte klar med den än, men den handlar om fotboll, om en pojkes fotbollsdrömmar (hans egna), om både slocknade och ännu lysande stjärnor, om ”taktik” eller ”spelanalys” och trots att jag egentligen inte är särskilt intresserad av fotboll läser jag med nöje. För skriva, det kan han, Mats O, han gör det ju så gott som dagligen som krönikör i Expressen.
När jag klämt sista fotbollskapitlet bör jag kanske satsa på något aningen mera seriöst i bokväg.
Men det är trevligt att bli underhållen med en bok, på gammalt hederligt bladvändarsätt.
Copyright Klimakteriehäxan
...alla för en ISBN 978-91-7028-170-9
Familjens projektledare säger upp sig ISBN 978-91-37-13217-4
En pinne i skogen ISBN 978-91-85849-07-9
Först läste jag ”…alla för en” av Maria Adolfsson, till vardags pressinformatör på Stor-Stockholms Lokaltrafik. Nu debuterar hon som författare med en bok som hon valt att kalla ”spänningsroman”, och det är en etikett den håller för. Fyra tjejer/kvinnor är huvudpersoner, deras vänskap det som sätts på hårda prov, och man måste faktiskt veta hur det går. Lättläst – och med största sannolikhet kommer det fler böcker, det här måste vara en av de mest lovande nybörjarna på länge!
Bok nummer två har också feminina förtecken. ”Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten verkar vara en synnerligen självupplevd historia om vem som egentligen kan, vill och bör göra vad hemma i en barnfamilj där båda föräldrarna förvärvsarbetar – med många detaljer att känna igen sig i. Hon skildrar en seg kamp kring manligt och kvinnligt, mammaroll och papparoll, stundtals med glimten i ögat, stundtals med resignation i tonfallet. Ganska tänkvärd, kanske inte minst intressant om den hamnar i händerna på manliga läsare. För ”uppsägningen” kan nog tolkas som ren och skär provokation. Och var förmodligen tänkt som en sådan.
Sist läser jag en riktig pojkbok: Mats Olssons ”En pinne i skogen”. Jag är inte klar med den än, men den handlar om fotboll, om en pojkes fotbollsdrömmar (hans egna), om både slocknade och ännu lysande stjärnor, om ”taktik” eller ”spelanalys” och trots att jag egentligen inte är särskilt intresserad av fotboll läser jag med nöje. För skriva, det kan han, Mats O, han gör det ju så gott som dagligen som krönikör i Expressen.
När jag klämt sista fotbollskapitlet bör jag kanske satsa på något aningen mera seriöst i bokväg.
Men det är trevligt att bli underhållen med en bok, på gammalt hederligt bladvändarsätt.
Copyright Klimakteriehäxan
...alla för en ISBN 978-91-7028-170-9
Familjens projektledare säger upp sig ISBN 978-91-37-13217-4
En pinne i skogen ISBN 978-91-85849-07-9
söndag, mars 23, 2008
Godis är gott
Ett kilo godis.
Det är Medel-Svenssons påskranson. Alltså är butikslådorna från Karamellkungen sprängfyllda varenda dag under hela helgen – tänk, om det skulle ta slut! Om ägget blir tomt! Hemska tanke!
Nog för att jag gillar godis, mycket mer än som är nyttigt för min redan tämligen runda lekamen, men det kan faktiskt bli i mesta laget.
Hur många hallonbåtar, geléaprikoser, kokosprickar och chokladrussin kan en människa trycka i sig? Många, jo då, men…
För att inte tala om godsaker av lite lyxigare slag, från de allt oftare förekommande chokladeriorna, som lovar att allt de säljer är handgjort, till konditoriernas marsipanskapelser.
Jag hann aldrig till något av de där bättre ställena innan helgen bröt ut, och lika så gott var väl det. Vet hur det brukar vara: packat med folk som medan de står i kön väljer vilka praliner de ska satsa på – och sedan, när det väl är deras tur, börjar urvalsprocessen om från början igen medan de som fortfarande väntar på sin tur knorrar mer eller mindre högljutt.
Men det finns en fördel med den där finchokladen, och då tänker jag inte på kakaohalten eller frånvaron av läskiga tillsatser.
Det är priset som talar till det handgjorda godisets fördel.
För eftersom det är rejält dyrt köper man naturligtvis mindre.
Följaktligen äter man också mindre.
Den bromsen är svår att hitta när butikskedjorna tävlar i bästa extrapris – 3.90 hektot leder det här året, vad jag har kunnat se.
Tror att jag åtminstone hittills har några hekton till godo på det där genomsnittskilot. Min ambition är att inte nå upp till normen.
Fast helgen är ju inte slut än.
Så vi får se hur det går – kampen mellan förstånd och lystnad blir väl som alltid hård ända in till målsnöret.
Även billigt godis är gott, tyvärr.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är Medel-Svenssons påskranson. Alltså är butikslådorna från Karamellkungen sprängfyllda varenda dag under hela helgen – tänk, om det skulle ta slut! Om ägget blir tomt! Hemska tanke!
Nog för att jag gillar godis, mycket mer än som är nyttigt för min redan tämligen runda lekamen, men det kan faktiskt bli i mesta laget.
Hur många hallonbåtar, geléaprikoser, kokosprickar och chokladrussin kan en människa trycka i sig? Många, jo då, men…
För att inte tala om godsaker av lite lyxigare slag, från de allt oftare förekommande chokladeriorna, som lovar att allt de säljer är handgjort, till konditoriernas marsipanskapelser.
Jag hann aldrig till något av de där bättre ställena innan helgen bröt ut, och lika så gott var väl det. Vet hur det brukar vara: packat med folk som medan de står i kön väljer vilka praliner de ska satsa på – och sedan, när det väl är deras tur, börjar urvalsprocessen om från början igen medan de som fortfarande väntar på sin tur knorrar mer eller mindre högljutt.
Men det finns en fördel med den där finchokladen, och då tänker jag inte på kakaohalten eller frånvaron av läskiga tillsatser.
Det är priset som talar till det handgjorda godisets fördel.
För eftersom det är rejält dyrt köper man naturligtvis mindre.
Följaktligen äter man också mindre.
Den bromsen är svår att hitta när butikskedjorna tävlar i bästa extrapris – 3.90 hektot leder det här året, vad jag har kunnat se.
Tror att jag åtminstone hittills har några hekton till godo på det där genomsnittskilot. Min ambition är att inte nå upp till normen.
Fast helgen är ju inte slut än.
Så vi får se hur det går – kampen mellan förstånd och lystnad blir väl som alltid hård ända in till målsnöret.
Även billigt godis är gott, tyvärr.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 22, 2008
Påskkort
Ingen människa skickar väl påskkort längre? Jag har i alla fall fått exakt lika många som jag själv postat, det vill säga inget.
Men ta påskkort kan man ju roa sig med.
Så här ser min påskafton 2008 ut!
Vår eller vinter? Var så god och välj själv!
Copyright Klimakteriehäxan
Men ta påskkort kan man ju roa sig med.
Så här ser min påskafton 2008 ut!
Vår eller vinter? Var så god och välj själv!
Copyright Klimakteriehäxan
Oss påskkärringar emellan
En kvinna som passerat en viss ålder får inte sällan finna sig i att bli kallad "kärring". Just på påskafton kan det bli lite mera frekvent, kanske, men denna helg sjunker för all del också åldern på påskkärringen i genomsnitt.
Vi har andra gemensamma drag också: vi är så kallade kulturkonsumenter i hög grad, den befolkningsgrupp som håller teatern vid liv och biblioteken befolkade. Och nu har Bloggblad hittat testet där man kan undersöka hur mycket boknörd man är. Vi ligger rätt lika hon och jag. Sedan måste jag göra er lite besvikna: jag blev inte riktigt mig lik på porträttet.
Läge att kolla din egen boknördsfaktor kanske?
Alla bokälskande, nördliknande påskkärringar i bloggosfären önskas nu Glad Påsk för sista gången i år. Och om du inte vill bli kallad vare sig "kärring" eller "nörd" så tänk bort de orden och ta åt dig ändå!
Vi har andra gemensamma drag också: vi är så kallade kulturkonsumenter i hög grad, den befolkningsgrupp som håller teatern vid liv och biblioteken befolkade. Och nu har Bloggblad hittat testet där man kan undersöka hur mycket boknörd man är. Vi ligger rätt lika hon och jag. Sedan måste jag göra er lite besvikna: jag blev inte riktigt mig lik på porträttet.
Läge att kolla din egen boknördsfaktor kanske?
Alla bokälskande, nördliknande påskkärringar i bloggosfären önskas nu Glad Påsk för sista gången i år. Och om du inte vill bli kallad vare sig "kärring" eller "nörd" så tänk bort de orden och ta åt dig ändå!
fredag, mars 21, 2008
Väder att fira i
Det föll aldrig någon snö så att vi fick en vit jul.
Men nu kom den ju till nyår i alla fall, så man ska väl inte klaga.
Även om det råkade bli till det persiska nyåret, som sammanfaller med vår påsk.
Bara att välja vilken högtid man vill fira, i det här helgvädret.
För samtidigt som jag trevar lite vilset efter en påskkärring och några gula små glaskycklingar i lådorna vräker det ner därute. Folk har gett sig ut på vägarna med nyss påsatta sommardäck, vinterstövlarna som knappt använts alls är undanstuvade för säsongen, all sorts skidutrustning har sålts på brakrea, julklappsskridskorna ligger kvar i sin kartong. Och vi har ju faktiskt börjat tro att våren kommit. När det plötsligt vrålsnöar!
Sådan tur, då, att det finns saker att ägna sig åt inomhus. Som böcker, och lammstek. Och godis – ett kilo per person i påskhelgen är medeltalet!
Dessutom har det gått exakt 35 år sedan påbudet att ha jättetråkigt på långfredagen avskaffades, det påbud som stängde biografer och förbjöd glad musik och så vidare.
Kanske höjer allt det vita där ute humöret på en del, medan vi är några som ängslas för krokusarnas överlevnad, stararnas parningslekar och helgtrafikanternas hälsa.
Hur som helst: Glad påsk på er allihop!
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu kom den ju till nyår i alla fall, så man ska väl inte klaga.
Även om det råkade bli till det persiska nyåret, som sammanfaller med vår påsk.
Bara att välja vilken högtid man vill fira, i det här helgvädret.
För samtidigt som jag trevar lite vilset efter en påskkärring och några gula små glaskycklingar i lådorna vräker det ner därute. Folk har gett sig ut på vägarna med nyss påsatta sommardäck, vinterstövlarna som knappt använts alls är undanstuvade för säsongen, all sorts skidutrustning har sålts på brakrea, julklappsskridskorna ligger kvar i sin kartong. Och vi har ju faktiskt börjat tro att våren kommit. När det plötsligt vrålsnöar!
Sådan tur, då, att det finns saker att ägna sig åt inomhus. Som böcker, och lammstek. Och godis – ett kilo per person i påskhelgen är medeltalet!
Dessutom har det gått exakt 35 år sedan påbudet att ha jättetråkigt på långfredagen avskaffades, det påbud som stängde biografer och förbjöd glad musik och så vidare.
Kanske höjer allt det vita där ute humöret på en del, medan vi är några som ängslas för krokusarnas överlevnad, stararnas parningslekar och helgtrafikanternas hälsa.
Hur som helst: Glad påsk på er allihop!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 20, 2008
En skön stund med porr
Ibland är det underbart att drömma sig bort. En porrtidning kan vara till god hjälp. Ögonen söker detaljer i bilderna, man ser sig själv i situationen, förflyttas automatiskt till miljön. Bara att njuta.
Vårt förråd av porrtidningar förnyas regelbundet, i princip varje vecka. I helgen kommer dagstidningarnas bostadsbilagor, emellanåt följer ett ex av ”Sköna hem” eller ”Allt i hemmet” med från matbutiken. Sedan bjuder tidningar som Femina och HSB:s medlemsblad på vackert plåtade interiörer, för oss ingrott inbodda som bor och lever helt annorlunda, i patinerade lyor (ja patina är ett begrepp man kan ta till när saker och till blivit lite ankomna och luggslitna, ni vet).
Då ser man hur sinnrikt placerad punktbelysning kan höja ett lågt tak eller sänka ett högt. Hur ett enstaka konstverk kan lyftas fram med hjälp av en blomma som matchar i färg. Hur en udda souvenir, som hemma hos mig skulle bli alldeles fel, kan förändra stämningen till det bättre i ett helt rum. Hur få blomkrukor man kan ha. Hur kuddar kan ersätta snart sagt vilken möbel som helst. Hur en enstaka pryl som tillåtits ligga framme får det där hemmet att se alldeles lagom bebott och trivsamt ut.
På den ena blanka sidan efter den andra, i vackert tryck, radas de upp, de där idealhemmen. Dit vi aldrig kommer, ens på besök.
Visst är det väl inget annat än pornografi?
Nationalencyklopedin håller med mig.
”pornografi, porr, benämning på sinsemellan mycket olika, i underhållande och lustframkallande syfte framställda beskrivningar/…/bilder som av vissa uppfattas som skamliga och/eller njutbara lämnar andra tämligen oberörda. Pornografin verkar alltid uttrycka ett begär och handla om lustbestämda fantasier.”
I NE handlar det förstås om erotik, men byt bara det ordet mot ”heminredning” så stämmer alltihop.
Och jag tillåter mig att tro, att det perfekta hemmet är minst lika sällsynt som den perfekta erotiken.
Men vi kan ju alla fortsätta att drömma, medan vi dreglar över våra porrtidningar.
Copyright Klimakteriehäxan
Vårt förråd av porrtidningar förnyas regelbundet, i princip varje vecka. I helgen kommer dagstidningarnas bostadsbilagor, emellanåt följer ett ex av ”Sköna hem” eller ”Allt i hemmet” med från matbutiken. Sedan bjuder tidningar som Femina och HSB:s medlemsblad på vackert plåtade interiörer, för oss ingrott inbodda som bor och lever helt annorlunda, i patinerade lyor (ja patina är ett begrepp man kan ta till när saker och till blivit lite ankomna och luggslitna, ni vet).
Då ser man hur sinnrikt placerad punktbelysning kan höja ett lågt tak eller sänka ett högt. Hur ett enstaka konstverk kan lyftas fram med hjälp av en blomma som matchar i färg. Hur en udda souvenir, som hemma hos mig skulle bli alldeles fel, kan förändra stämningen till det bättre i ett helt rum. Hur få blomkrukor man kan ha. Hur kuddar kan ersätta snart sagt vilken möbel som helst. Hur en enstaka pryl som tillåtits ligga framme får det där hemmet att se alldeles lagom bebott och trivsamt ut.
På den ena blanka sidan efter den andra, i vackert tryck, radas de upp, de där idealhemmen. Dit vi aldrig kommer, ens på besök.
Visst är det väl inget annat än pornografi?
Nationalencyklopedin håller med mig.
”pornografi, porr, benämning på sinsemellan mycket olika, i underhållande och lustframkallande syfte framställda beskrivningar/…/bilder som av vissa uppfattas som skamliga och/eller njutbara lämnar andra tämligen oberörda. Pornografin verkar alltid uttrycka ett begär och handla om lustbestämda fantasier.”
I NE handlar det förstås om erotik, men byt bara det ordet mot ”heminredning” så stämmer alltihop.
Och jag tillåter mig att tro, att det perfekta hemmet är minst lika sällsynt som den perfekta erotiken.
Men vi kan ju alla fortsätta att drömma, medan vi dreglar över våra porrtidningar.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 19, 2008
tisdag, mars 18, 2008
Glöm honom inte!
Evert Taube är på väg att bli bortglömd.
Hur är det möjligt?
Denne multikonstnär som betytt så mycket för så många är snart en okänd gestalt.
Bara drygt var tionde svensk mellan 15 och 24 år kan idag nämna en visa han skrivit.
Att han var en skicklig konstnär har hälften inte en susning om, och naturligtvis inte heller att han skrivit en rad prosaböcker väl värda att läsa. Det är Liseberg i Göteborg som gjort en undersökning inför invigningen av ett nytt Taubecentrum, omskrivet i dagens SvD.
Egentligen är medlidande den enda reaktion dessa nedslående siffror borde framkalla. Tänk vad folk går miste om!
Evert hade genom sina resor en mängd upplevelser av andra kulturer, andra människor som han delade med sig av: han tog oss med till Pampas och Buenos Aires i Argentina, till Roslagens famn, till Sololá i Guatemala, till de svarta tjurarnas land i Frankrike, till Västkusten, till Italien, ut på sjöss ombord på diverse flytetyg. Och det där var bara några exempel!
Vi som fortfarande minns honom, från teve-program och scenen på Gröna Lund, till exempel, vi tillhör de rikare.
Som nyinflyttad stockholmare missade jag aldrig hans framträdande på Grönan, tillsammans med sonen Sven Bertil och Ulf Björlins orkester.
Evert viftade dramatiskt med hatten, kom av sig, sjöng fel, började om, men inte gjorde det något. Riktigt nykter var han förmodligen inte heller. Men när han till tonerna av ”Min älskling du är som en ros” slängde ner den röda blomman till hustru Astri nedanför scenen var det lika rörande varje gång, trots att vi alla hade läst om hans affärer med andra (yngre och snyggare) kvinnor medan frun satt hemma och skulpterade i sin ensamhet.
Själv står Evert sedan länge som staty på Järntorget, på lagom avstånd från favoritkrogen Den Gyldene Freden. Han ser väldigt liten ut i skulpterad version, men kanske var han inte större än så i verkliga livet?
Storheten uppnådde han i alla fall i sin konst, vare sig den var tonsatt, tryckt eller målad. Och personligen tycker jag det är väldigt trist att folk inte läser hans böcker. Novellen ”Don Salustiano” i samlingen ”I najadernas gränd” är en pärla i dödens närhet, boken ”Don Diego Karlsson de la Rosas roman” något så originellt som historien om en svensk gaucho.
I åratal närde jag tanken att försöka kontakta Evert för att fråga hur Don Diegos dagar egentligen slutade, för det fick man inte veta i romanen.
Nu är ju det en sådan sak som man bara inte gör. Och Evert gick dessutom och dog.
Så alltså vet jag fortfarande inte hur det gick.
Det gjorde förmodligen inte författaren heller.
Men läs den, gott folk, och bättra på statistiken! Det är för ert eget bästa!
Inte kan vi glömma Evert Taube!
Copyright Klimakteriehäxan
SvD bjuder också på ett Taube-test för den hugade. Jag fick inte alla rätt, tyvärr...
Hur är det möjligt?
Denne multikonstnär som betytt så mycket för så många är snart en okänd gestalt.
Bara drygt var tionde svensk mellan 15 och 24 år kan idag nämna en visa han skrivit.
Att han var en skicklig konstnär har hälften inte en susning om, och naturligtvis inte heller att han skrivit en rad prosaböcker väl värda att läsa. Det är Liseberg i Göteborg som gjort en undersökning inför invigningen av ett nytt Taubecentrum, omskrivet i dagens SvD.
Egentligen är medlidande den enda reaktion dessa nedslående siffror borde framkalla. Tänk vad folk går miste om!
Evert hade genom sina resor en mängd upplevelser av andra kulturer, andra människor som han delade med sig av: han tog oss med till Pampas och Buenos Aires i Argentina, till Roslagens famn, till Sololá i Guatemala, till de svarta tjurarnas land i Frankrike, till Västkusten, till Italien, ut på sjöss ombord på diverse flytetyg. Och det där var bara några exempel!
Vi som fortfarande minns honom, från teve-program och scenen på Gröna Lund, till exempel, vi tillhör de rikare.
Som nyinflyttad stockholmare missade jag aldrig hans framträdande på Grönan, tillsammans med sonen Sven Bertil och Ulf Björlins orkester.
Evert viftade dramatiskt med hatten, kom av sig, sjöng fel, började om, men inte gjorde det något. Riktigt nykter var han förmodligen inte heller. Men när han till tonerna av ”Min älskling du är som en ros” slängde ner den röda blomman till hustru Astri nedanför scenen var det lika rörande varje gång, trots att vi alla hade läst om hans affärer med andra (yngre och snyggare) kvinnor medan frun satt hemma och skulpterade i sin ensamhet.
Själv står Evert sedan länge som staty på Järntorget, på lagom avstånd från favoritkrogen Den Gyldene Freden. Han ser väldigt liten ut i skulpterad version, men kanske var han inte större än så i verkliga livet?Storheten uppnådde han i alla fall i sin konst, vare sig den var tonsatt, tryckt eller målad. Och personligen tycker jag det är väldigt trist att folk inte läser hans böcker. Novellen ”Don Salustiano” i samlingen ”I najadernas gränd” är en pärla i dödens närhet, boken ”Don Diego Karlsson de la Rosas roman” något så originellt som historien om en svensk gaucho.
I åratal närde jag tanken att försöka kontakta Evert för att fråga hur Don Diegos dagar egentligen slutade, för det fick man inte veta i romanen.
Nu är ju det en sådan sak som man bara inte gör. Och Evert gick dessutom och dog.
Så alltså vet jag fortfarande inte hur det gick.
Det gjorde förmodligen inte författaren heller.
Men läs den, gott folk, och bättra på statistiken! Det är för ert eget bästa!
Inte kan vi glömma Evert Taube!
Copyright KlimakteriehäxanSvD bjuder också på ett Taube-test för den hugade. Jag fick inte alla rätt, tyvärr...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
