Det är dukat – med Pippi på fåglar 45

När gråsparvar slår sig ner på matbordet och börjar jaga smulor blir vi alla lite lätt irriterade, även om vi vet hur det är att vara hungrig, så där jättesugen på en bit att äta. Samma sak om en mås störtdyker mot korven som just lyfts av grillen – vi vill ha matbordet i fred.

Men när jag nu dukar i väntan på att en väninna ska komma på middag kommer jag att tänka på att jag har en hel liten fågelflock i en låda, fåglar som just ska finnas på bordet – eftersom de är servettringar. Sex olika sorters sjöfåglar, riktigt söta, nästan naturtrogna. Ja döm själva, ni får en and (oklart av vilken sort) som exempel. Det finns garanterat ingen kanadagås med ... (apropå posten nedan).

Det här med att lägga en aning extra energi på att duka, med servetter och blommor och eventuella andra detaljer som dyker upp, är en gren som jag gärna ägnar mig åt. Det skulle kunna ha sin enkla förklaring, att söka så långt tillbaka i tiden som när vi hade "skolkök". Alltså undervisades i olika saker som man borde kunna som självständig och vuxen människa.

Vi sydde förkläden i slöjden innan vi släpptes lösa bland grytor, tvättråd och degtråg. Snabbt utkristalliserades de borna husmödrarna och kockarna, av båda könen. Jag ingick inte i den gruppen.
Det bakades kakor, rullades köttbullar, saftades (och åts upp!) i rekordfart. Men när jag skulle grädda bullar blev de ofelbart svarta, kvarglömda i ugnen. Krämen blev klimpig, sylten för tunn, en annan anrättning glömde jag salta.

En enda sak fick jag beröm för av "skolköksfröken": jag dukade trevligare och mer uppfinningsrikt än mina klasskompisar. Kunde vika pappersservetterna till solfjädrar och biskopsmössor, hittade vackra stenar som prydde bordet eller lyckades färgmatcha maten med dekorationerna. Hade jag redan då haft sex små sjöfåglar att ta till hade kanske betyget höjts ...

Min förmåga i köket har dock genomgått en viss kvalitetshöjning, det tror jag att jag trots allt vågar påstå. Det är väl det där med trial and error, övning ger färdighet och skam den som ger sig!
Menyn den här gången blir enkel men förhoppningsvis god: torskrygg med räkor, nyriven pepparrot och smält smör samt, förstås, färskpotatis. Jordgubbar sedan.
Skulle väl inte bara en gråsparv utan till och med en skolkökslärarinna kunna uppskatta?!
Och tallriken är ur Stig Lindbergs servis Birka, en kär gammal vän. Pryder vilket bord som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

En pippi vi vill slippa

På den stora gröna gräsytan där lekande barn, picknickande semesterfirare, idrottande energiknippen och lata solbadare brukar ha det som bäst har nu invasionen ägt rum.
Kanadagässen har kommit.

Om de nöjde sig med att beta av det gröna gräset vore det väl någorlunda OK. Men intag betyder här, precis som med alla andra levande varelser, också utsläpp. De här gässen, i och för sig rätt vackra att titta på, skiter och skitar ner på ett fullständigt hopplöst sätt.
Hur många svenska badstränder har blivit så gott som oanvändbara sedan kanadagässen kom? De här miljöförstörarna togs hit på 30-talet av en man som sannerligen inte visste vad han gjorde. Egentligen hör de hemma på andra sidan Atlanten - och tänk om de ändå hade fått stanna där!

Det finns alltså exempel på en och annan pippi som inte ens vi fågelvänner gillar.
Kanadagåsen är en sådan. Men slaget är kanske redan förlorat? Så att gåsen regerar över sommaren?

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du umgås med andra sorters fåglar som definitivt inte skitar ner? Klicka då på min etikett "pippi"! Det finns inte mindre än 45 att kolla in! (och förmodligen blir det några fler så småningom)

Tisdagstema: försenad

Det som göms i snö kommer upp i tö. Vilket kan bevisas med hjälp av en flaska champagne som i påskas lades på kylning i en driva som inte ville smälta i första taget - se där den första förseningen.

Sedan är det också så att denna bubblande (och väl kylda!) festdryck härmed levereras digitalt till bortglömda namnsdagsbarn, som till exempel de som heter Linda och hade sin dag den 20 juni, eller för nio dagar sedan.
Bättre sent än aldrig?
Hur som helst är veckans tisdagstema just FÖRSENAD - fler illustrationer till begreppet den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara ett litet klick bort ...

Ingen enda människa kan väl ha lika stor tur som jag?
Nu är jag så där snubblande nära att bli snuskigt rik. Igen. Bara ett klick med datormusen och en fantastisk vinst är min. Jag måste vara en äkta turtant!
Men nej, jag klickar inte. Låter kanske någon annan ta hand om storkovan. Fast en sak undrar jag verkligen över, en sak som är riktigt irriterande. För det är inte första gången den här rutan poppar upp på min skärm.
Frågan jag verkligen grubblar på, det är: Hur är det möjligt att en och samma människa, nämligen lilla jag, gång på gång lyckas kvala in som veckans miljonte besökare - en och samma vecka?

Copyright Klimakteriehäxan

Riktig sommar!

Det är inte sommar på riktigt förrän jag gjort det.
Tagit årets första dopp, i svenskt vatten.
Och i år tog det oanat lång tid innan det hände. Juni höll på att hinna över i juli utan att jag tog det avgörande steget. Men i dag blev det, äntligen, av. Jag har tagit mig en simtur i Årstaviken. Absolut över 20 grader. Ljuvligt! Men risken är att det inte blir så många fler gånger. Algerna är bestämt på väg.
Nu är det hur som helst sommar. På riktigt.

Copyrigt Klimakteriehäxan

Tilltalande Body Talk

Egentligen lyssnar jag alldeles för sällan på musik. Hamnar oftast med radions P1 i öronen. Någon enstaka gång letar jag fram en gammal favorit bland LP-skivorna, vi har faktiskt fungerande skivspelare. Min kinesisktillverkade MP3-spelare har vägrat att både ta in och spela upp något. Hyllorna med album på cd är välfyllda, men det beror inte främst på mig. Men nu har jag mot alla odds gett mig själv en cd i midsommarpresent: Robyns nya, som kom ut för någon vecka sedan.

Visst vet jag att jag inte "borde" gilla henne. Men det gör jag. Robyns förra skiva gick rakt in i mig, jag tyckte – tycker – att den var/är lysande. Och jag kan konstatera att jag störtgillar också årets variant ”Body Talk”. Den både talar till och tilltalar mig. Det har faktiskt gått fem år sedan den förra!

Robyns musik liknar inget annat jag tycker om att lyssna till. Det är techno (tror jag, har förstås ingen riktig koll), det är elektroniskt, det pumpar i öronen. Öppningsspåret, ”Dancing On My Own”, borde bli en solklar hit, om den inte redan är det. På spåret med ”Hang With Me” blir det plötsligt annat ljud: stråkar. Och överraskande ”Jag vet en dejlig rosa” är avskalat fin.

Texterna, som man tyvärr inte får med när man köper skivan, handlar mycket om kärlek, ofta om att bli ensam. ”Don´t Fucking Tell Me What To Do” är en enda lång syndabekännelse som förmodligen många kan stämma in i, om inte helt och hållet så i alla fall delvis. Fast så blev det också den i mitt tycke minst tilltalande låten …
Jag kan bara konstatera, att Robyn än en gång fått in en träff i helt fel målgrupp.

För ordningens skull ska jag kanske tillägga, att jag gjorde ett musikköp till. En trippel-cd med Povel Ramel, för 79 kronor. Dels ett fynd, dels lite mer "passande" för en sådan som mig! Undrar förresten om inte också Povel diggade Robyn? Jag tror det!

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommar

Vilken midsommaraftonskväll det blev!
Varmt, nästan vindstilla, lätta skyar, myggfritt. God mat, goda drycker - och till och med vispgrädde till jordgubbarna, något jag aldrig annars brukar tillåta mig ...
Jasminen doftade, flädern var nästan helt utslagen och jag blev bekant med en ny sorts trädgårdsbuske: rosenhallon (som jag glömde föreviga).
Allt detta på en balkong med kvällssol och utsikt över Mälaren, där båtarna for fram. De som försökte segla fick förstås aldrig upp farten, men hade det säkert jätteskönt ombord ändå. Oavsett om vi befann oss på landbacken eller på däck njöt vi nog alla lika mycket av solnedgången!

Copyright Klimakteriehäxan

Till sängs

Detta är dagen då flickor förväntas gå till sängs med nio - eller räcker det med sju? - sorters blomster under kudden.
Vilket fick mig att reflektera över detta med att gå till sängs ...

Somliga saker som gör livet värt att leva är enklare än andra. De kan till och med vara så gott som gratis.
Nej, den här gången tänker jag inte på fågelsång, inte på vilda blommor, inte på vänliga ord eller glada hälsningar och varma leenden, inte ens i kombination med en varm kram.
Jag tänker på lakan. Rena lakan.

Känslan är speciell. Aldrig är sängen så välkomnande skön som när de släta, svala lakanen håller kvar en pyttesvag aning av tvättmedel. Vecken syns på kuddvaret, som ingen näsa borrat sig in i, ingen klämt ner över känsliga öron. Den som manglar adderar en touche, vi som kör mangelfritt (av ren lättja), vi har vant oss – fast vi njuter lite extra på bättre hotell om vi råkar hamna på ett sådant …

Minns för alltid en första natt med en ny kärlek. Vi var hemma hos honom. Plötsligt blev han liksom blek och tryckte på en obefintlig pausknapp: han rev ur sina lakan, rusade iväg till ett skåp och slet fram nya.
Jag har ofta funderat på hur de där som låg i sängen såg ut, egentligen. Men är glad att jag aldrig behövde veta.

Det finns för all del människor som resonerar helt annorlunda. En väninna och jag kom en gång för länge sedan just att tala om det här med lakan. Hon hade bokat tvättstugan, suckade över det – men sa samtidigt att bonusen var ju just de fräscha sängkläderna som hon sedan skulle bädda med. Det framgick att hon ivrigt såg fram emot slutet av dagen, vilket fick mig att undra om hon hade en het träff?

-Du menar en karl? Hemma hos mig ikväll? ABSOLUT INTE! svarade hon synnerligen bestämt. Och la till:
-ALDRIG i rena lakan!
Och sen knallade hon iväg, mot hemmet, tvättstugan och något som bidrar till att göra livet värt att leva, utan att egentligen kosta något.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden ovan visar ännu ett exempel på hur städerskan på vårt hotell i Turkiet valde att försköna sängen när vi var där nyligen! Du ser väl rosenknopparna?! Och midsommar finns också som ett fredagstema för hugade bloggare - klicka här!

Semesterstart

Nu har jag haft semester i ungefär tre timmar.
Det blev rivstart vid grytorna i köket: fem lite mindre burkar med jordgubb- och rabarbersylt och sex rejälare burkar med lingonsylt.
Nu står de upp-och-ner-vända för att svalna, och därmed blir det ju också vakuum-förpackning.

Lingonen kom förstås ur frysen, men jordgubbarna är årets skörd, från Tyskland. Verkligt goda och till fyndpris: 10 kr litern. Det sägs ju att den svenska plockningen kan ge dåligt resultat i år – tyska gubbar må sitta på reservbänken, men även inhoppare kan bli segrare!

Och den runda brickan har en riktigt fin midsommarkrans (ett Jobs-tryck från midsommarlandskapet framför andra: Dalarna) som mönster, men det syns ju inte så ni får tro mig på mitt ord!
Trevlig helg!

Copyright Klimakteriehäxan

Barnsligt

För det första:
Det finns en liten kille som faktiskt borde firas på 25-årsdagen i år. Fast till skillnad från oss andra åldras han inte särskilt mycket, han har bara blivit drygt sex.

Grabben heter Alfons Åberg, hans "mamma" är Gunilla Bergström och i höst kommer den tjugofemte boken om Alfons ut. "Alfons med styrkesäcken" heter den, och blir antagligen ännu en storsäljare. Böckerna i serien har översatts till ett 30-tal språk sedan den allra första, "God natt Alfons Åberg", kom 1972 (så egentligen borde han snart fylla 40, för han var inte nyfödd då heller ...)

Det fina med Alfons är att man som högläsande förälder inte tröttnar i första taget. Alfons lite virriga pappa med pipan - som en gång utlöste en riktig moraldebatt bland tobakens fiender - kan man känna igen sig i. Och att barnen känner igen sig i Alfons värld råder inte minsta tvivel om.

Dessutom är de tecknade filmerna som sänts i teve ett antal gånger lysande. Björn Gustafsson (den äldre alltså) läser texterna. Och det är väl i "Bara knyt" som Alfons rör sig i tangotakt över rutan medan han försöker ta sig ur alla trassliga snören som han själv gillrat upp ... Vår VHS-kassett är i princip utsliten, länge kunde hela familjen historierna utantill, vi njöt allihop!

För det andra:
Vill du se något riktigt gulligt? Klicka på den här länken!
Kan nog ge inspiration till nya bilder på barn och barnbarn om inte annat (under devisen "Den som sover syndar icke"!)

Och för det tredje, till sist:
Inte mindre än 39 kandidater i valet i september har just klivit ur barnskorna. De passerar med nöd och näppe åldersgränsen, fyller alltså 18 senast den 18 september. Ungdomarna (ja de vill naturligtvis inte kallas för barn, det begriper jag ju) representerar olika partier över hela landet och försöker slå sig fram till platser såväl i riksdag och landsting som i kommunstyrelser.
Egentligen ska jag väl be dem om ursäkt för att de nu hamnar under rubriken "barnsligt" ... men jag undrar om det rent av kan handla om någon sorts rekord?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema LYCKA - som kan vara en ballong

Jag minns det så väl. Hur lycka var en ballong. En färgglad skapelse som strävade mot himlen, som verkade längta upp till molnen. Fasan var att man skulle tappa taget om snöret och se den slita sig, slingra iväg, ohejdbar. Ett knep var att surra snöret runt en knapp i kläderna. Det hindrade inte ballongen från att sträva mot friheten, men det gjorde det betydligt svårare för den att slita sig, jämfört med att slinka ur barnfingrarnas inte riktigt pålitliga grepp.

Min barndoms ballonger liknade inte de skapelser som ungar i dag får. Nu är det metallicglänsande figurer, ofta i Disney-stuk. Då handlade det oftast om äggformade bubblor, färgsprakande, förvisso, men inte lika bjärta. Den som ville vara lite originell kunde välja en korv-ballong, eller kanske en kanin med stora öron.

Första helgen i oktober var – och är fortfarande – marknadshelg i Arvika, nära Barndomslandet. På Arvika-mârten fanns de, ballongförsäljarna med sina gastuber. Vi valde noga.
En gång hade jag just fått snöret till min med hjärtat utvalda ballong förankrat i jackan när vi började gå runt bland karuseller, lottförsäljare och stånden med spunnet socker.

Då kommer en ung man nära. Kanske är han bara tonåring, men jag ser honom som "stor". Han tittar på mig, han tittar på min ballong. Lägger upp ett flin, säger ”Fin ballong du har!” och så sträcker han upp sin hand och snuddar den heliumfyllda gummibubblan, som spricker med en ljudlig smäll. Killen flinar ännu bredare och går åt ett annat håll. I sin hand hade han dolt något vasst, och att smälla barns ballonger – barns lycka! – var uppenbarligen hans sätt att ha kul. Jag glömmer det aldrig, hur lyckan gick över i stor besvikelse, ja faktiskt förtvivlan.

Antagligen är ballonger inte lika eftertraktansvärda numera, i den stenhårda konkurrensen om ungarnas uppmärksamhet och trängtan. Men jag ser ändå lycka i blicken på grabben som får snöret till en flygande knallblå katt i sin hand.
Kan bara hoppas att han får den med sig hem utan problem, att han får njuta av den tills den liksom av utmattning börjar krympa för att till sist lägga sig till ro, platt och utan lyftkraft. För även om lycka i form av en ballong kan köpas för pengar är den förstås inte beständig. Inte den sortens lycka, heller.

Copyright Klimakteriehäxan

Fler exempel på tisdagstemat lycka hittar du vägen till med ett klick här.

Stopp för svenska deckare

Det räcker nu. Räcker och blir över.
Jag tänker inte läsa en enda svensk deckare till på bra länge. Trots att det är sommar, den årstid när ”alla” slukar kriminalhistorier i en strid ström. Visst brukar jag höra till det gänget. Men riktar från och med nu blickarna åt annat håll. Jag har fått nog.

Vad är det då jag fått nog av? Jo det kan jag minsann räkna upp: jag står inte ut med ett enda lik till som håller en inre monolog efter döden, i kursiv stil. Inre monologer borde förbjudas. Jag kräks på boken som har så många parallella historier att ingen riktigt går ihop på slutet. De där tredje och fjärde sidospåren borde ha strukits redan i skrivarlyan. Har fått nog av alla poliser med relationsproblem, brist på kärlek, för mycket sprit. Olyckliga kriminalkommissarier borde bannlysas, även de som ibland excellerar i fantastisk matlagning. Orkar inte fösas runt i ännu en svensk superidyll av skärgårdsmodell där folk mördas till höger och vänster med allt grymmare metoder, medan solnedgångarna är förföriskt vackra och sommarblomstren prunkar kring landets mysigaste kåkar. Vill inte ha ännu en dos av övernaturliga skeenden som verkar kunna ursäkta och förklara allt – när nu inte författaren kan få till en final för egen (skriv)maskin. Fattas bara att det i allmän idétorka visar sig att en ofantligt dramatisk händelsekedja faktiskt bara var en dröm, en ond dröm visserligen, men ändå.

Återstår bara frågan vad jag nu ska ta i stället. Det råder förvisso ingen brist på olästa böcker i min närhet. Och skulle, mot förmodan, mitt behov av krim ändå vakna kan det stillas med Joseph Wambaugh, som minsann själv varit polis och vet hur det livet kan te sig, på riktigt.

Nyss läste jag ut ”Veronika bestämmer sig för att dö” av Paulo Coelho, en brasilianare som ”alla andra” verkar ha läst, utom jag då. Och anledningen till att det blev av nu är lika somrig som vanan att läsa deckare: så här års köper jag nästan automatiskt alla tidningar som bjuder på en pocketbok, utan att ta extra betalt. Coelho var en sådan. Jag håller utkik efter fler. Hoppas det bjuds annat än svenska mord!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett träd för de snyftnödiga

De allra flesta näsdukarna ligger redan på marken, som vore de fullsnutna och hopkramade av gråtande människors händer. För egentligen är blomningstiden över för näsduksträdet.

Men några vita stora stödblad flaxar fortfarande för sommarvinden – stödblad, därför att själva blomman bara är ett par cm lång och knappt skulle märkas om det inte vore för "näsdukens" skull. Och vad kunde väl vara ett mer passande träd än detta, en dag när alla vi snyftnödiga försöker skärpa till oss och hålla tillbaka fulbölandet? (se posten nedan!)

Näsduksträdet står i Eriksdalslundens koloniområde på Södermalm i Stockholm och är en raritet, som blommar först efter tjugo års uppväxttid. Arten har sina rötter ända borta i Kina och trädet kan bli riktigt rejält stort med tiden.

Vill du se hur trädet ser ut när också blommorna syns? Klicka här – min bild från i fjol är tagen tidigare under blomningssäsongen!

Copyright Klimakteriehäxan

När snyftnödiga börjar fulböla - hur gör man?

Ett bröllop tog uppmärksamheten från resten av världen i går. Vackra människor, vackra ord, vackra kläder, vackra lokaler, vackra smycken. Vackra teve-bilder förmedlade alltihop. Och när det blev som allra vackrast kunde den uppmärksamme se hur någon av huvudpersonerna diskret torkade bort något från kinden, något som av allt att döma var en tår.

Nu undrar jag: finns det kurser man kan gå för att klara av det där? En hypnosbehandling som gör en alltför snabbt snyftnödig människa till en behärskad person, som kan vistas i öppna lokaler? Ett knep att ta till för att effektivt snörpa av tårkanalerna? Kanske ett litet piller med så stark och äcklig smak att all ens uppmärksamhet styrs åt annat håll, för att behärska andra reflexer?

Ja inte vet jag, men om metoden finns är jag väldigt intresserad. Jag har nu gråtit mig igenom åratal av dagis- och skolavslutningar, studentmottagningar, födelsedagstal, begravningar, bröllop, idrottstriumfer och avtackningar. Bara i veckan som gick firade vi av en person som – högst frivilligt och självvalt – bestämt sig för att bli pensionär. Inte ett skvatt tråkigt, med andra ord. Men jag kämpade mot gråten ändå, precis som så många gånger förr.

Ibland händer det att man faktiskt förväntas delta i någon sorts uppvaktning genom att säga några väl valda ord, som ska framkalla känslor (hos åhörarna i första hand).
Jovisst, jag vill gärna, kan fundera på saken i förväg, tar vattenfast mascara för säkerhets skull, väljer några av de där orden, tänker igenom hur jag ska lägga upp det hela: kort, effektivt, lättsamt men ändå uppriktigt och varmt, föreställer jag mig.
Det blir ingetdera. När det är så dags är jag redan så uppfylld av mina egna vackra ord att snyftningarna snör ihop min strupe, rösten krymper för att strax försvinna helt, näsduken måste fram – och av det där talet blir förstås inget.

Egentligen är det värre än så. När känslosvallet tar över min hjärna och gråten tvingar sig fram är det inte på det där kungligt vackra och stillsamma viset. Min gråt beskrivs bättre som en sorts fulbölande. Obegripligt hur jag kan bli SÅ tårfylld av i grunden positiva händelser, som åtminstone ett bröllop är. Och inte är jag inblandad på minsta vis! Men det behövs inte: jag kan sällan ta åt mig ens en liten del av äran när Sverige vinner hockey-VM eller Sanna Kallurs muskelfästen visar sig hålla. Inte heller är det min förtjänst när folk fyller jämnt eller hyllas för förtjänstfulla insatser i jobbet.

Så där sitter jag då framför teven och hulkar, storgråter, fulbölar. Försöker förvisso sköta det diskret, men fulböla snyggt själv får du se hur lätt det är! Tårefloden vill inte låta sig hejdas.
Faktum är att jag tror att jag till och med kan tänkas hulka över repriserna.
Så illa ställt är det med oss som har denna form av inkontinens.
Blöja funkar inte, så alla tips mottages med tacksamhet!
Och vattenfast mascara i all ära, men den står inte heller emot mer än den första minuten.

Copyright Klimakteriehäxan

Bättre sent än aldrig

Ännu en lysande författare har skrivit sin sista bok.
Portugisen José Saramago är död, 87 år gammal.
Saramago, som fick Nobel-priset i litteratur 1998, har alltsedan dess varit ett namn som skänkt hopp åt folk med skrivardrömmar, människor som bär Den Stora Romanen inom sig, men som liksom inte lyckas få ner den på papper, hur mycket och ofta de än tänker på saken.
Saramago debuterade nämligen vid 59 års ålder. "Bättre sent än aldrig" är ett klart understatement i hans fall.
”Alla namnen” är härlig läsning. Till exempel.

Copyright Klimakteriehäxan