Smällfritt?

Nyårsafton.
Lite fest, lite allvar. En titt bakåt, mer spännande framåt. God mat i gott sällskap (förhoppningsvis). Inprickat tolvslag, som vore det orubbligt, som om vi inte visste att det hade passerat för länge sedan på andra sidan oceanen medan det än återstår rätt många timmar för dem på klotets andra sida ... det är VÅRT tolvslag som gäller! Jo det är klart, hur skulle man annars hantera det? Skåla i champagne en gång i timmen hela den vakna delen av dygnet?

För vissa innebär tolvslaget ändå stor rädsla, ja panik faktiskt. När Dottern var liten älskade hon alla festligheter på de stora smällarhelgerna, nyår och Valborg. Men när första fyrverkeripjäsen avlossades flydde hon, in i mammas famn, och vi sprang och tog skydd. Jag försökte få henne att titta genom fönstret på alla färgerna och sprakandet, hon vägrade, gömde ansiktet vid min hals och önskade bara att det skulle vara över. Jag med.

Min egen inställning till fyrverkerier är synnerligen kluven. Jag tycker att det är vackert, visst, men när jag tänker på vad man kunde ha använt pengarna till i stället blir jag vemodig, eller nästan arg. Dessutom vet vi att miljön inte alls mår bra av allt som flyger och far och kreverar i luften. Kan inte produktutvecklarna ta fram något som måhända är fortsatt dyrt, men som åtminstone inte skadar vår omvärld?

Fyrverkeripjäserna tillverkas dessutom oftast i fattiga länder och många som hanterar de explosiva ämnena är barn. Skador (fingrar, ögon) är vanliga och mestadels omöjliga att reparera, åtminstone i den miljö där de där barnen lever.

Räddast för nyårsfirandet är nog ändå hundägarna, vars kelgrisar darrar i varje lem när det blixtrar i grannskapet. En matte jag känner började ge sin vovve lugnande redan i går. Andra söker sig till kalla sommarstugor för att komma undan.

Fast det finns ett sätt till, visar det sig. Sedan ifjol kan man fira nyår med sin hund på ett hotell på Arlanda. För i flygplatsers närhet råder fyrverkeriförbud. Smällfritt och fullbokat! För två katter och ungefär 260 hundar, med sina respektive ägare. Vore kul att se dem alla när de ska ut på kvällsrundan ... många nya bekantskaper att sniffa på!

GOTT NYTT ÅR önskas ni alla, på såväl två som fyra ben. Må smällarna från champagnekorkarna vara de mest högljudda, må aftonen bli trevlig, må 2015 få en kanonstart, redan i morgon!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FROST

Den var faktiskt riktigt välkommen, den där skvätten kyla som smög sig in över oss med start på julaftonskvällen. Världen blev frostnupen, det gråsvarta började gå över i vitt, och när solen sken blev det dubbelt ljusare.

Till och med sjön tog åt sig av temperaturfallet och en tunn isskorpa började breda ut sig över Årstavikens vatten. Änderna ruskade på sig lite extra, men simmade ändå vidare strax utanför den bräckliga iskanten.

Frost är inte ett långvarigt stadium på våra breddgrader numera, men det är i alla fall veckans tisdagstema – klicka här så ser du frost i fler stadier, förevigat av andra bloggfotografer!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Julklappsproblem

"Det är inte ett brott att ge bort en brandgul tröja."

-Malin Pärnborn, polisen i Blekinge, kommenterar en polisanmälan som gjorts i helgen. En 36-årig man menade att hans mamma borde straffas för sin dåliga smak att ge sonen ett orange klädesplagg ... och ja, jag kan känna viss förståelse för hans reaktion, för det är inte många som klär i den färgen. Brottsrubriceringen är emellertid ytterst oklar.
Ärendet kommer dock inte att utredas vidare, enligt TT.

Och så var det dags för notan ...

Ibland är det skönt att slippa laga mat. Kanske har det jag kallar kökströttheten slagit till. Eller så vill man bara gå på krogen, för variationens skull.
Fast smakar det så kostar det. Och även om maten hemma på köksbordet ofta är god, så kostar det definitivt mer att bli mätt på restaurang.

Matgästen ber till sist serveringspersonalen om notan och hukar sig lätt, beredd på slaget när räkningen landar framför näsan. Ibland är den diskret inlagd i en liten pärm eller i annan sorts omslag.
Men titta! Den där besvärliga informationen kan också komma farandes på en liten röd leksaksscooter!

Okej då, det gjorde inte summan mindre. Dock skadar det sällan att dra lite på smilbandet och känna att man har barnasinnet kvar, till och med när krognotan ska betalas ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vintrigt

Vinterpromenad längs Årstaviken. Vi är många som söker ljus och luft, avbrott i julmiddagarna. Det knarrar under skosulorna, nu när det är minusgrader och till och med lite snö.
Folk småpratar, burrar ner hakorna i tjocka halsdukar, stoppar om sovande småttingar i vagnar. En och annan har letat fram solglasögonen.

Ett par drar till sig min uppmärksamhet. De är inne i ett animerat åsiktsutbyte, det syns på långt håll. Och när jag kommer närmare hörs det också, replik för replik.
-Nej, lilla gubben, det går inte. Inte nu!
-Joo pappa, jag VILL!
-Nej.
-Jag VILL VILL VILL!
-Men du måste förstå vad jag säger! Det är vinter nu och nej, du kan inte bada!

Måste ge pappan rätt. Har man ramlat i sjön på vintern, ofrivilligt, vet man att det inte är någon njutning. Att sedan andra högst frivilligt glatt badar i isvak är en annan historia. Det lär vara en häftig upplevelse, men knappast något för barn. Inte för mig heller.

Copyright Klimakteriehäxan

Jul på burk

Burkslav. Det är det jag är. Klev fram ur garderoben och bekände färg här på bloggen redan 2006.
För det är något visst med burkar, och inte minst med julburkar.

Alltså har det blivit en liten samling. Några har innehållit godis, de flesta har varit laddade med småkakor (och jag har köpt dem, inte för kakornas, utan för förpackningens skull ...). Men det är ju nästan bara jag som ser härligheten, undanstuvad i diverse skåp och skrymslen! Vilket slöseri på sådan prakt, så mycket designglädje!

Nu har jag ändrat på det. Visst hade vi också fina paket under granen på julafton. Fast de är naturligtvis öppnade, de vackra papperen och de krulliga snörena vidarebefordrade till grovsoprummet.

Juldagen fick helt enkelt bli starten på burkarnas tid! En liten "installation" där under grangrenarna. En illusion av oöppnade paket. Några glittrar. Någon är arvegods, den ljusblå med domherre i vinterskrud var till exempel min mammas.

De mer robusta kommer från Ikea, som brukar ha trepack till lågt pris. Dem köper jag och använder också som presentförpackning som kan återanvändas i evigheter, kan det bli mer miljövänligt!?

Andra packas med julprylar i största allmänhet, tjänar som förvaringsaskar. Eftersom det nästan uteslutande är burkar av plåt utgör de ett stabilt skydd för mer ömtåliga saker, små tomtar och sånt ni vet ...

Jag har alldeles säkert fler julburkar fast jag inte riktigt vet var. Eventuellt hinner jag komplettera mitt installationsverk innan Knut jagar ut julen. Då lär burkarna få följa med. Men kanske har jag grundlagt en ny liten helgtradition här?

Copyright Klimakteriehäxan

Knäckens dag

Juldag.
Det är en dag som har en speciell doft och smak, som sitter i från Barndomslandet. Doften och smaken av knäck.

Julens specialgodis hade kokats strax före dopparedan, kanske faktiskt allra sista dagen. Den var späckad med mandel. Sirapen, smöret och sockret hade förenats till en seg läckerhet, som kunde stå sin älskare dyrt. Plomberna var i ständig fara. Sedan var det det där med hur det luktade ... SÅ gott!

På själva julafton åt man så mycket annat att knäcken kom i skymundan. Men på juldagen! Familjen gick i julottan som på den tiden och i den kyrkan började klockan sju. Mörkret lyfte medan de klassiska psalmerna ljöd, och med ett "hosianna i höjden" ringande i öronen kom vi ut i morgonljuset. Om det inte var alltför kallt promenerade man hem tillsammans med en kompis.

Väl hemma åt mamma och pappa en sorts andra liten extra frukost innan de gick och la sig och somnade om. Jag hämtade burken med knäck i skafferiet och gick också till sängs, men i sällskap med en av mina efterlängtade julklappsböcker.

Med malande käkar vände jag blad, och innan föräldrarna vaknat hade boken tagit slut. Inte sällan knäcken också. Kanske lämnade den ett inte helt angenämt sockerskikt i gom, över tunga och tänder, men lite får man ju tåla! Magen protesterade aldrig mot den söta invasionen.

Nu för tiden överlåter jag knäckhanteringen till Dottern, som sköter uppgiften med den äran. För mig gäller det att inte äta upp alltihop alldeles ensam, medan resten av familjen sover ...

Copyright Klimakteriehäxan

God jul!

Ja vitare än så här blir det inte i min närhet, även om det ligger en aning av rimfrost över gräsmattorna tidigt på julaftons förmiddag.
Snöbären, de som också kallas smällbär, står för det vita inslaget i naturen just nu.
Men inte ska det väl få hindra oss från att önska en riktigt GOD JUL till alla och envar!
Vilket härmed är uträttat.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KLAPP

Nu måste de slås in och bli klappar, de där presenterna som vi jagat i desperation eller kanske inhandlat i god och planerad ordning. Men bara ibland bjuder butiken på den prick över i:et som ett vackert papper och konstrikt knutna snören utgör. En utmaning för varje människa med dragning åt designer-hållet ... och ett eländigt tvång för de mindre inspirerade ...

Det är dan före dopparedan, solen skiner på den gröna julen och skinkan väntar på att bli griljerad. Julens bästa sallad är klar. Kanske blir det lite müsligodis också, med risk för att jag äter upp det mesta själv ...

Nu var det det där med paketen. Just KLAPP är veckans tisdagstema och visst tänker man direkt på det som ska läggas under granen, även om den taktila man får, exempelvis på kinden, kan vara mycket mer värd. Fast på besök i Oslo nyligen såg jag en annan sorts klapp/paket, ett som funkade som ytterkruka till den säsongsnödvändiga julstjärnan (poinsettian).

I baren högst upp i Grand Hotel vid paradgatan Karl Johan fanns sådana paket på varje bord. Genom fönstret påminde Freias stora neonskylt om att choklad passar bra som klapp och tittade man ner mot torget framför folketinget stod granarna glittrande och klara.
Och en blomma, av valfri sort, är som bekant aldrig fel som klapp.
Klappat och klart, måhända!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu ljusnar det!

Vi är inne på årets kortaste dag, efter den längsta natten. Samtidigt som det lyser som bara den i våra fönster - vilken skillnad det skulle vara om ingen hade stjärnor och elljusstakar framme!
Till Lucia kommer min sjuarmade fram. Den fick jag av mina föräldrar när jag just flyttat in i en andrahandslägenhet i Stockholm, det måste ha varit 1966.

Varje år när den kommer upp ur källaren undrar jag om den tänker lysa upp min december ännu en gång. Och det gör den!
Så på väg mot de av naturen ljusare dagarna får mörkret sig en liten puff med en nästan 50-årig solkonkurrent. Undrar om modernare varianter är lika slitstarka ...

Copyright Klimakteriehäxan

I väntan på ett svar

-Då ska vi bara göra ett ultraljud också!

Va? Var det inte klart? Något fel, något som inte var som det skulle?

Mammografi. Rutinundersökning. Två år sen sist. Och jag är van vid att sköterskan kommer ut när läkaren tittat på plåtarna. Säger:

-Det ser bra ut, då kan du gå hem!

Den här gången var det alltså annorlunda.

Under den inte alls långa väntan som följde innan jag blev inropad till nästa undersökningsrum hann jag förstås tänka en massa.

Vad händer nu? Vilken julklapp!  Hur lång väntetid är det för bröstcancerpatienter i dag? Vad blir oddsen? Ska jag tappa håret, bli svag och uschlig? Dö? Jag som för bara någon vecka sedan fick resultat på proverna i en hälsoundersökning: allt, precis allt, var bra!

Den doktorn hälsade mig med att hon inte på länge träffat en så frisk människa. Fast det är klart, cancereländet syns väl inte i blodprov i första taget. Nu hade allt ställts på ända, utan förvarning. Vad skulle ultraljudet visa?

Röntgenläkaren pytsade ut den kalla gelen på mitt vänstra bröst och spände blicken i skärmen för att se det som kunde ses. Han var alldeles tyst. Jag kunde förstås inte hålla mig mer än några minuter utan frågade vad han såg. Svaret var mycket kort:

-Det berättar jag alldeles strax.
Vilket inte gjorde mig lugnare. Dåliga besked framförs lämpligen med ögonkontakt, i väl anpassat tonläge och noga valda ordalag. Vad skulle han säga?

Nu blev det inte värre än så. Den pyttelilla knöl som mammografin avslöjat var en godartad liten cysta, vanligt förekommande, visade det sig. Och jag fick gå hem och känna mig frisk igen.

Men en tankeställare blev det förstås. Än en gång kommer den självklara frågan, inte om, utan när man ska hamna i de drabbades skara. Den som består av folk i alla åldrar, ja till och med barn, men vi vet ju ändå att risken ökar med åren. Och även om läkarna gjort framsteg i kampen mot denna eländiga sjukdom kan man aldrig bortse från allvaret i diagnosen.

Tänker på alla dem som inte haft samma tur som jag har haft. Hittills.

Copyright Klimakteriehäxan

Att missa sin egen födelsedag ...

Hoppsan! Det var ju härom dagen (den 16 december) Klimakteriehäxan fyllde tio år!
Minns tydligt den där känslan, påminnande om en svag och behaglig berusning, lycka och frihet i en salig kombination när jag publicerat "TEST" och såg att jodå, det funkar!

Sedan dess har det blivit inte mindre än 3390 inlägg, detta medräknat. Törs inte tänka på hur många timmar som gått åt ... men jag har ju ändå haft kul praktiskt taget hela tiden!
Vid ett par tillfällen har jag varit på vippen att stänga ner, men då har alltid något hänt som satt fart på mig igen.

Rent generellt tror jag intresset för bloggarna har minskat på senare år. Samtidigt noterar jag att kulturikonen Ulf Lundell öppnade sin blogg för bara en vecka sedan – endera är han grymt otrendig eller så är bloggandet inte lika otrendigt som jag börjat tro ...

Ibland lyser förvisso inspirationen med sin frånvaro. Men det känns ju ändå rätt så normalt. Alla kan ju inte vara på topp alltid, eller hur?
Nu är bara frågan hur jag så här i efterhand ska fira min tioårsdag. Blir nog ingen tårta i alla fall. Kanske en lussebulle?

Copyright Klimakteriehäxan

Klappjaktsspurt?

Nu har den börjat, klappjaktsspurten. Vem har du inte hittat något lämpligt åt? Vem har du rent av råkat glömma bort? Eller, ve och fasa, har du missat att (för säkerhets skull) köpa en present till dig själv, något du verkligen vill ha och vet att det passar?

Till folk från sisådär 9 år och uppåt skulle jag förstås gärna vilja rekommendera min bok "Dela lika".
Den kan läsas – och har lästs – av både vuxna och barn som gillat den, sträckläst den faktiskt. Sträckläsare gillar vi!!! Nu finns ännu en, dagsfärsk, positiv recension på specialintresserade Barnboksbloggen som borde få fler att slå till.

Hårda paket uppskattas av väldigt många, det är alldeles säkert. Så mitt andra tips så här dagarna före tomtens ankomst gäller min andra bok, förvisso tänkt för vuxna läsare: "Att vara yngst är ett handikapp som går över". Om du undrar varför du ska läsa den kanske du får svaret här!

För båda böckerna gäller att du kan få lite bakomhistoria och läsarreaktioner och mycket annat om du klickar på omslaget till respektive bok uppe i den här bloggens vänsterspalt.

Copyright Klimakteriehäxan

Drömskt i Veckans fönster

Det är reprisvarning på min bild, jag vet. Samma barn plåtade jag flera gånger, men det kan inte hjälpas: här kommer hon igen, tjejen med de blonda flätorna och längtan i blick, om än på ett nytt foto.

För nu är det bara dagar kvar tills tomtenissarnas jobbarfinal för året är här. Vad har dom med sig? Vad finns under granen? Vad stod på önskelistan – och vad går i uppfyllelse? Drömmarna inför jul kan vara många och behöver förstås långt ifrån alltid handla om presenter. Många ungar drömmer intensivt om en vit jul med snö och härliga utelekar, andra mindre lyckligt lottade drömmer om en vit jul av annat slag, en där ingen förälder petar i sig för mycket glögg och tappar kontrollen.

Men drömmarnas tid tar ju faktiskt inte slut bara för att julen är över. Nog drömmer vi lite till mans om det nya året, och det kan mycket väl vara drömmar som liknar dem vi hyste inför julen. Vad för 2015 med sig? Vad finns under ytan? Vad står på önskelistan – och vad går i uppfyllelse?

Inget är som bekant svårare att sia om än framtiden, så vi får vänta på svaren. Tills vidare kan vi klicka oss över till Susanne och se vad veckans fönsterfotografer hittat för motiv som illustrerar temat DRÖMSKT.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad läser vi i jul?

Snart är det jul och dags för lite välbehövlig vila. Hur ser julen ut? Vad ska du läsa?

Dags för en bokbloggsjerka igen!

Julen ser ut att bli ovanligt lång och vädermässigt grå, vilket gör att det borde finnas utrymme för en hel del läsning.

Frågan är bara vad ur den enorma väntande högen som jag ska ta tag i ... Men några känns mer angelägna än andra.

Varje år får jag i present från två amerikanska bokmalar den bok de anser varit årets höjdpunkt. Ofta är det författare och titlar jag aldrig hört talas om – så också denna gång: ”All the Light We Cannot See” är en tjock roman av Anthony Doerr, som ligger på övre halvan av bästsäljarlistan i USA. Utspelas under andra världskriget.

Så tänkte jag försöka mig på årets August-vinnare Kristina Sandberg. Har köpt första delen av hennes serie, ”Att föda ett barn”. Dessutom gjorde ”Gone Girl” mig nyfiken på Gillian Flynns andra böcker. Det kan bli ”Sharp Objects”.

Hinner jag med dem kommer jag att känna mig mer än nöjd. Men det finns travar med annat läsmaterial också. Och jag vet hur det brukar gå: jag har tagit mig igenom något ambitiöst litterärt verk. Då behöver jag koppla av med något riktigt lättläst. Så går det antagligen nu också!

 

Copyright Klimakteriehäxan