Att gå bort

Det händer inte sällan att man får höra att någon gått bort.
Jaha, än sen då? Hen kommer väl tillbaka hem igen?
Nej, det gör vederbörande väldigt sällan, eftersom uttrycket "gå bort" numera allt oftare får ersätta ett otvetydigt "dö" eller "avlida". Vi har kanske blivit räddare för att uttala det där definitiva ordet, det som sätter en punkt vare sig vi vill eller inte, tidigt eller sent, dramatiskt eller sedan länge väntat.

Förr i världen gick vi ofta bort, åtminstone gjorde man det i min närhet. Kanske var det kaffe och tårta som lockade, kanske en liten matbit eller ett glas vin med god ost. Vi var bortbjudna, helt enkelt, ett trevligt avbrott i vardagen. Och vi gick naturligtvis hem efteråt.

I mina öron låter det ärligare att människor dör eller avlider. Visst finns det andra uttryck också, ganska tydliga men mer respektlösa – "ta ner skylten" eller "kila runt hörnet" till exempel – och visst är det också bildligt talat, men så säger väl i princip ingen i officiella sammanhang ändå. Fast "gå bort" förekommer i radio- och tv-nyheter till exempel, fora där man faktiskt har till uppgift att inte bara ge korrekt information utan också att vårda språket. Att vara tydlig är ett krav!

Förlusten av ett liv lindras knappast genom att man väljer att benämna den med ett luddigare ordval. Nog vore det skönt om folk som går bort också får komma tillbaka hem igen. Övrigt användande av uttrycket går bort, så att säga ...

PS Ännu en kommentar till uttrycket "att gå bort" dök upp i mitt inflöde när det just blivit känt att Stephen Hawking hade dött. Hawking, världsberömd fysiker, forskare och författare, satt i en sorts rullstol eftersom han var helt oförmögen att röra sig på grund av en variant av den neurologiska sjukdomen ALS. På teckningen går han bort, utan minsta tvekan.
Jo, man får ju skämta om allt, även om döden ... vem som döljer sig bakom signaturen M. vet jag dock inte.

Copyright Klimakteriehäxan

En 80-åring att fira!

I dag infaller den, Barbro "Lill-Babs" Svenssons 80-årsdag. Jag firade henne lite i förskott, redan i januari faktiskt ... under rubriken "En kvinna att luta sig mot"!
Här kommer en ros, en bunt grattis, önskningar om hälsa, champagne och något litet paket!
Ja må hon leva uti hundrade år!

Om du vill återuppleva några höjdpunkter i hennes karriär finns två minuter här!

Copyright Klimakteriehäxan

Medlem i Hemlig Orden

Det har blivit dags för en äkta träda-fram-are.
Jag är medlem av en orden: Hemliga Ögonorden.
En sammanslutning vars historia och existens inte ens går att googla sig fram till. Men jag har bevisen: medlemskortet och medlemsnålen, utan vilken papperet inte är giltigt, det står tydligt specificerat. Inte nog med det, jag måste ha kommit med mycket tidigt, eftersom mitt medlemsnummer är 56.

Hemliga Ögonorden bör ha kommit till på det glada 50-talet. På något vis har det med kakao att göra. Bilden som är klubbens logga fanns också på Mazettis bruna paket med kakaopulver (idag omstuvat av Fazer).
Naturligtvis drack jag choklad. Till frukost rörde man ut socker, kakaopuler och grädde till en härlig smet, för att sedan hälla hett vatten på (andra tog mjölk). Den där smeten var så god i sig att det gällde att hälla på den varma vätskan snabbt, annars kunde smeten så att säga "ta slut" ...

Den som inte var hemlig alls men ändå måste ha haft någon anknytning till kakao var en dåtida idol: skämtaren, radio- och tv-profilen och journalisten Pekka Langer, här med titeln Hemlig Ögon Ordnare. Det är hans namnteckning som står på medlemsbeviset, där det också framgår att jag genomgått den svåra inträdesprövningen innan jag antagits. Jojo.

Då återstår den stora frågan: vad sysslade en Hemlig Ögon Ordnare med? Jag har naturligtvis inte en aning. Så våldsamt engagerande och arbetsamt kan det inte ha varit, för då skulle jag väl ha en minnesbild om än vag och dimmig?
Nä, det måste ha varit humor i någon chokladanknuten tappning.
Kan någon hjälpa mig?
Från och med nu bör i alla fall Hemliga Ögonorden vara sökbar på nätet!

Copyright Klimakteriehäxan

Ännu en helg fråga ...

Vad tycker du om särskrivning i böcker? Det är Mia som ställer
veckans helg fråga.
Om sär skrivning tycker jag inte, inte någon stans. Ja men ni ser ju hur det ser ut! Full ständigt huvud löst!

Som vanligt hänger en bonusfråga med på tampen, denna gång inspirerad av att det snart är dags för Let´s dance i tv igen: Hur är det med dig, brukar du svinga de lurviga nån gång? Tyvärr är svaret nej. Förr i världen gillade jag verkligen att dansa, men nu blir det i princip aldrig av. Vilket är synd, eftersom dans inte bara är kul, det är bra motion också. Dock försöker jag undvika att ha lurviga ben ... och så tittar jag ofta på programmet, årets deltagarlista ser lovande ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Något är fel i bilden ...

 ... men vad är det som fattas?
Ja din gissning är lika god som någon annans.
Men faktum kvarstår: det finns bättre väder. Någon annanstans. Detta är dock den sanna bilden, tagen på Södermalm denna torsdag i mars.

Copyright Klimakteriehäxan

Kanon med chick lit är ju kanon!

Vem sa att chick lit är etiketten på tämligen usla tjejromaner?
Det är faktiskt fel.
"Chick" betyder i det här sammanhanget "ung kvinna" och "lit" är bara en förkortning på litteratur. Behöver alltså inte ha ett smack med (dålig) kvalitet att göra! Och "ung" – tja, det beror väl på hur man känner sig, eller hur?

Det är bloggen Kulturkollen som nu tar initiativet till en litteratur-kanon som bara består av chick lit. Hon skriver: Vilka chicklit-titlar bör man ha läst? Ge förslag på en eller ett par titlar som borde finnas med på en sådan här lista. Jag känner mig tvungen att börja i forntiden ...

Sigge Stark, som egentligen hette Signe Björnberg, är en svensk föregångare i branschen. Hennes kärleksromaner – en bra bit över hundra! – slukades under 1900-talets första hälft. De tecknade seriehäftena, "Mitt livs novell" och "Mitt hjärtebibliotek" exempelvis, ersatte väl hennes böcker så småningom. Det fanns också "Vita biblioteket", romantik i sjukhusmiljö.

Gemensamt för Stark och de där tidningarna liksom läkarromanerna var att hade man läst en hade man i princip läst alla, även om hårfärgen på hjältinnan ändrades och Mannen kunde ha olika yrken. Nu vet jag inte riktigt om jag menar att man "borde" ha läst hennes böcker, men tycker ändå att hon hör hemma här, rent historiskt!

Annars tror jag att mina mesta chick-lit-författare är engelskspråkiga. Helen Fieldings böcker om Bridget Jones tillhör mina favoriter i genren. Marian Keyes är en av många med rötterna på Irland och ett storstadsliv i London. "Vattenmelonen" (Watermelon) var en av de första jag läste och jag minns den som klart underhållande. Sophie Kinsella har skrivit en hel serie om shopaholics ...

Nora Ephron var en synnerligen begåvad skribent både av artiklar, essäer,  böcker och filmmanus. "När Harry mötte Sally" (When Harry Met Sally)  är ju suverän och "I lust och nöd" (Heartburn) också, den senare i stort sett självupplevd. Mannen det handlar om var en av Watergate-avslöjarna, Carl Bernstein, som Ephron var gift med!

En annan av mina sanna favoritförfattare i genren är Edna O´Brien. Hon skrev en hel serie om några väninnor som hon följde in i vuxenlivet, med äktenskap och barn och problem ... Det börjar med "Två flickor på Irland" (Country Girls) och genombrottet kom med "Flicka med gröna ögon" (Girl With Green Eyes).

Känner att här måste in något svenskt också! Vad sägs om "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten? Hög igenkänningsfaktor för väldigt många, jag lovar!

Det finns helt enkelt massor med bra böcker, närbesläktade med varandra men ändå väldigt olika. Slutsatsen är i alla fall att det är kanon med en chick-lit-kanon!

Koll i bokhyllan: tretton romaner av Edna O´Brien ... så bra!

Copyright Klimakteriehäxan

En snabbis i Oslo

Just återkommen från en snabbvisit i vårt västra grannland.
Har ni tänkt på att alla alltid brukar hävda att vi är så lika, vi i Sverige och de i Norge? Det stämmer ju. Ofta. Men nog finns det skillnader alltid.

Ta det där med osten. Dottern, bosatt i Oslo sedan ett antal år, stönar över norsk ost, den de stolt saluför som "brunost". Korv tycker hon inte heller att de "kan". Över huvud taget menar åtminstone den lilla svenskkoloni jag kommit i kontakt med att utbudet i matbutiken är klart sämre och mindre (och dyrare) i Norge än här hemma. Alltså är Dotterns kylskåp nu fullt av Kvibille cheddar, Arlas Grevé och Hemgårdens korvar. Plus svenskt tunnbröd.

Det finns förstås annat man inte kan undgå att lägga märke till. Som att man får betala för att köra med "piggdekk" (dubbdäck) på norska vägar, vilket verkar långt klokare än det svenska dubbförbud som införts på vissa storstadsgator. Så har vi en annan ögonöppnare: Ikea säljer sina möbler och kastruller till klockan 23 på vardagar! Varför det nu över huvud taget ska behövas ...

Visst är det också lite roligt att när ett byggvaruhus i huvudstadens utkant erbjuder gratis varmkorv och bröd på en så kallad "pölselördag" så kommer det per automatik fler kunder. Och att man serveras varm leverpastej på hotellets frukostbuffé, vid sidan av en lång rad väldigt norska sillinläggningar och laxvarianter, känns också lite ovant. Liksom att den stora och fina (och centralt belägna) Mathallen håller stängt på måndagar, som vore det en teater!

Språkligt sett bör vi inte ha några problem. Det finns numera något som kallas "svorska", en dialekt som Fredrik Skavlan har gemensamt med rader av unga svenskar i hotell- och restaurangbranschen och också i vårdsvängen.
Men det hindrar inte att man stöter på ett och annat i glosväg som blir svårt att ta in.

För min del har jag i åratal haft svårt med "fortau" som, till min enorma överraskning, visade sig betyda trottoar. Inte en bokstav gemensam med något annat språk som jag lyckats spåra! Att grodyngel heter "rumpetroll" kan synas lika falskt som någonsin "guleböj" (osann översättning av banan) men det är alltså helt korrekt. "Rusbrus" och "potetgull" är i mitt tycke också väldigt trevliga ord på mindre lämpliga födoämnen, nämligen alkoläsk och potatischips.

I veckan är det också dags för något långt allvarligare: biopremiär på långfilmen "Utøya", med affischer över hela huvudstaden. Om händelserna för snart sju år sedan när 77 personer dödades i ett vettlöst massmord. Regissören Erik Poppe säger i intervjuer att nu ska inte fokus längre ligga på gärningsmannen, utan på hans offer. Filmen har redan visats på festival i Berlin. "Djupt skakande" är ett av många liknande omdömen. Ja, säkert.

Copyright Klimakteriehäxan

Vinterläsning

Från Johannas deckarhörna kommer som vanligt uppgiften att göra en topplista på boktema. Nu så här:
Vilka är de fem bästa böckerna du har läst under december-februari?

Jag rangordnar inte de här inbördes.

Lönnaeus, Olle: "Mike Larssons rymliga hjärta" 

Ovanlig feelgood-historia som piggade upp, om vänskap och hur svårt det faktiskt kan vara att vara pappa/förälder.

Park, Yeonmi: "För att kunna leva"

Ögonöppnare om det stängda landet Nordkorea.

Laestadius Larsson, Anna: "Barnbruden"

En historielektion i lättsmält form. Kommer nog att läsa fortsättningen också, det finns fyra böcker.

Giolito Persson, Malin: "Bara ett barn" 

Giolito P har hittills inte gjort mig besviken. Berättelsen om Alex Andersson griper tag.

Sarenbrant, Sofie: "Andra andningen"

Deckare. Författaren klämmer in hela storyn under ett Stockholm Maraton. Fiffigt!

Copyright Klimakteriehäxan

Sorg mellan pärmar

Berätta om tre texter som gestaltar sorg! Så lyder Lyrans uppmaning denna vecka för en tematrio.
Ja, sorg hör till livet och blir ibland också fantastisk läsning, även om det kan vara tunga berättelser, tunga både att skriva och att läsa. Här min trio, först två böcker som ser på sorgen utifrån:

"Love Story" av Erich Segal kom redan 1970 och blev snabbt filmad med Ryan O´Neal och Ali MacGraw i huvudrollerna. Hon dör i cancer. "Love means never having to say you´re sorry" är den replik som gått till (film)historien. Som vi grät, både över boksidorna och i biosalongen!

"Och varje gång blir vägen hem längre och längre" av Fredrik Backman hanterar känslorna hos dem som tvingas se på när en nära anhörig drabbas av demens och bit för bit försvinner in i dimman.

"I kroppen min" av Kristian Gidlund och "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud får dela på min tredje plats. Båda författarna skriver om sitt eget öde och det blir rörande och berörande. Sorgen drabbar naturligtvis medan de fortfarande är i livet. Som läsare kan man inte försvara sig mot all den hjälplöshet som finns mellan pärmarna, det är ledsamt men välskrivet och det är väl det som gör att det alls går att stå ut med.

Copyright Klimakteriehäxan

Vattenmelon på två sätt

Visst är det underbart med färsk frukt, inte minst till frukost! Men inte särskilt ofta lägger vi väl tid på att hantera de där frukterna så att de bli veritabla konstverk, som man inte näns ta en endaste liten bit av!

Hos Sanna finns Gems Weekly Photo Challenge och denna vecka är ämnesordet FRUKT. Då bjuder jag på vattenmelon, så som den presenterats mig på semester i Turkiet. Vilken hantverksskicklighet, håll med om det! Tror nog att de här levde vidare som prydnader på buffén och aldrig hamnade i någon matsmältningskanal.

 Copyright Klimakteriehäxan

I brist på vinterns småfåglar – pippi nummer 73

Snön ligger vit över Barndomslandet, enstaka rådjur kommer knallande. Vi vet att vargen inte är långt borta, men vi har tack och lov inte sett till den. Spår efter älg och hare går att se på marken. Med andra ord är det hygglig fart på djurlivet.
Men något saknas runt huset: småfåglarna.

Förr i världen samlades de runt fågelstugan utanför köksfönstret. Den lilla träkonstruktionen fylldes ständigt på med solrosfrön eller havrekross, och många kom för att kalasa. Domherrarna bröstade sig med de röda fjädrarna, hackspetten tittade förbi ibland, talgoxarna kom i stora gäng. Gulsparv hälsade vi med glada tillrop, blåmes likaså. Fågelboken fanns för konsultation om någon helt obekant dök upp. Det kunde också hända att en ekorre hälsade på, även om den inte egentligen var bjuden.

Nu har vi ingen fågelstuga på plats, ingen lämplig mat finns serverad. Man kan nämligen inte ha det några enstaka vinterdagar, utfordring måste ske kontinuerligt, annars blir de små liven vilsna och alldeles för hungriga. De tas som tur är om hand av grannarna i stället.

Så glädjen i att studera fåglarna och deras matvanor finns inte längre. Jag får nöja mig med den gamla porslinsfågeln jag fick i present för många, många år sedan. Den är av obestämbar art så vitt jag kan se men tilldelas härmed nummer 73 i min samling, den som visar att jag har pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om havsplast

"Det finns mer plast än fisk i haven år 2050."

-Statsrådet och språkröret Isabella Lövin (MP) gör ett iskallt konstaterade i radio. Hu! Det värsta är att hon förmodligen har alldeles rätt. Gör något, någon! Vi vanliga medborgare plastbantar efter bästa förmåga men det räcker ju inte alls.

När smaken inte är monokrom

Hélio Oiticica: Röd monokrom 

Vad tycker du om för slags konst?
Alla har väl olika kriterier. Någon föredrar svartvitt, en älskar renässansmålare, andra vill verkligen kunna se i detalj vad verket föreställer, en sak som tilltalar dig tilltalar kanske inte mig.
Men en sak som ofta lyfts fram när man talar om "verkshöjd" (ett ytterst obehagligt ord har jag alltid tyckt) det är att bra konst ska provocera.

Willys de Castro "Aktivt objekt, gult"

I så fall har jag varit på en utställning med en hel del "bra" konst. Det är nämligen så att jag blir så otroligt irriterad när man ramat in en duk som försetts med en enda färg, utan skiftningar och nyanser. "Monochrome" heter de där bilderna ofta.

På Moderna Museet i Stockholm har man just öppnat "Concrete matters" och jag visste förstås inte vad jag skulle möta. Men det skulle jag bli varse. Och arg blev jag följaktligen också. Där hänger de, de "monokroma" tavlorna som man förväntas betrakta i ödmjuk beundran. På mig har de dock enbart  provocerande effekt.

Nästan lika illa tycker jag om Fontana, han som gjorde snitt i sina (enfärgade) dukar. Fast då uppstod i alla fall lite skuggor som kunde variera.
Påminns om hur jag kom hem med en vinst i ett konstlotteri. Professorn K. G. Nilsson hade signerat litografin, en grafisk bild mest i blått. Dottern, då kanske tio år, kastade en blick på verket och sa:
-Mamma, den där hade jag kunnat göra i Paint.

Olle Baertling: "Dynamique Noir Bleue"

Även om man nu aldrig bör diskutera smak så gör man ju det ändå ibland, inte sant? Nu vet ni hur tråkigt konservativ jag är: inget monokromt på mina väggar, tack. Samtidigt inser jag ju att det inte är konstnärerna jag ska reta mig på, utan på dem som lägger hundratusentals, ja rentav miljontals kronor på de där bilderna som även jag numera skulle kunna göra i Paint – eller IRL. Utan marknad inga kommersiella succéer, det är en sanning som inte går att rucka på. Men provokation kan förvisso vara lönsam ...

Bifogar bild på ett par lite roligare saker i glas (eller plexiglas?) från samma utställning.
Dock missade jag, i min monokroma irritation, namnen på konstnärerna.

Copyright Klimakteriehäxan

Bok som film

När helgen kryper på oss skickar Mia i bokhörnan troget fram en helgfråga. Denna gång så här:
Vilken bok som blir film 2018 ser du framemot? (annars kan du tipsa om en bok som blivit en bra film)

Tittade lite på väntade filmer men reagerade inte särskilt förväntansfullt på någon av dem. Sanningen är att jag är lite skraj för att se filmer som bygger på böcker jag tyckt om att läsa, och ännu mer sällan väljer jag nog att läsa en bok efter att jag sett filmen.

Ändå såg jag "Flyga drake" trots att jag redan läst Khaled Hosseinis bok och tyckte att det funkade, att mycket av det viktiga kommit med i filmversionen, som med tanke på formatet naturligtvis alltid måste bli en berättelse med färre detaljer.

"En man som heter Ove" av Fredrik Backman tyckte jag också om både på papper och på bioduken. Att "Vi på Saltkråkan" var film innan Astrid Lindgren gjorde om filmmanuset till bok glöms ofta bort, men båda versionerna var ju jättebra!

Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien" är en av mina absoluta favoritromaner och i tv-versionen (från 1992) med Ingvar Hirdwall i huvudrollen är historien filmatiserad precis så bra som den förtjänar. 

"Tisdagarna med Morrie" skrevs av Mitch Albom och filmades med en dödssjuk Jack Lemmon i huvudrollen. Historien är självbiografisk och skildrar relationen mellan en ALS-drabbad lärare och hans gamle elev.   

Nu känns det som om jag bara slår in öppna dörrar, för "alla" har ju både läst och sett mina exempel. Eller hur? Trevlig helg!

Copyright Klimakteriehäxan

Reaköp som lockar

Startskottet för årets stora bokrea har just gått. Det är också temat för veckans topplista. Johanna efterlyser följande: Böcker ni har tänkt köpa på årets rea, som redan är förhandsbeställda eller era bästa tips på böcker att fynda på rean – det finns många varianter på temat.

Jag ska ju, som vanligt, försöka låta bli att köpa böcker. Men när jag ser att man kan få riktiga godbitar för struntpengar (nästan) är förstås risken att trilla dit ändå väldigt stor. På min lilla topplista hamnar då:

1. "Swing Time" av Zadie Smith, på originalspråk är ett måste.
2. "Skrik tyst så att inte grannarna hör" av Karin Alfredsson.
3. "Ett litet liv" (A Little Life) av Hanya Yanagihara.
4. "Fiskarmännen" (The Fishermen) av Chigozie Obioma.
5. "To the Lighthouse" av Virginia Woolf.

Kanske är det lika bra att erkänna att en Jojo Moyes åkte med från bokdisken när jag handlade lite mat på Ica i dag ... och sedan slinker jag gärna in när Akademibokhandeln kommit fram till sista reastadiet: halva reapriset. Den dagen kommer!

Copyright Klimakteriehäxan