Det var roligare att gå på Gatan förr

Street kallas det för, marknadsstråket som nu etablerat sig vid Hornstulls strand, mellan Liljeholmsbrons fäste och det flytande Liljeholmsbadet.
Första gången jag gick på Gatan var någon gång under hösten.

Fullt med folk, massor av kul prylar, både nyttigt och onyttigt, användbart och tokigt, snyggt, kitsch, nytt, begagnat. Blandning av originell import och svenskt hantverk, överkomliga priser på en hel del.
Jag köpte julklappar – smycken, böcker, textil. Tittade lystet på silver, hade gärna velat prova skojiga kläder som bara var tänkta för pinnsmala. Allra roligast var bordsförsäljningen – ja, dom sålde alltså bord. Tokiga bord som försetts med dukar av kakelplattor, bord vars skiva ständigt lutade. Bäst var ett soffbord med mosaik i blåtoner och en rejäl vit, decimeterhög porslinsanka fastsatt mitt i det blå!
Summa summarum: det var jättetrevligt att strosa omkring mellan stånden, trängas lite, prata med såväl säljare som andra presumtiva kunder.

För min omgivning har jag glatt berättat om mina fynd och jag har inte tvekat att rekommendera andra att ta sig till Årstavikens strand någon helg. Känslan av att Stockholm kanske begåvats med en ny turistattraktion fanns där.
Men under våren har jag gjort nya besök. Och nu är jag inte alls lika positiv. Vart tog de vägen, alla de idérika, kreativa människorna?

Visst, man kan fortfarande titta på häftiga prylar och säkert fynda ett och annat också. Familjen som vaknade i Skara klockan tre i lördags morse för att tillbringa helgen på Street med sin kollektion i kombination av tovad ull och linne hade en del kul – och pruta kunde man också…
Ståndet med färgglada afrikanska kangas (Tanzanias version av sarong, som trycks i speciella mönster) erbjöd en lista med översättningar av de tankar på swahili som ingår i varje kangas-design, det ger ett plus i kanten.

Och så fanns fyrti år gamla, fast nya, baddräkter, heltäckande saker som håller till och klämmer in – inte alls omoderna, om man nu vill ha något rejält till sommardoppet. Kunderna kunde dessutom bläddra i exemplar av Femina av samma årgång som baddräkterna. Ovanligt.
Lägg därtill en wettex-duk för 25 kronor. Den borde jag förstås ha köpt. Det stod ”Killar kan” på den.
Men, men, men.
Killen med borden syntes inte till, originellt smycke såg jag ett enda – absolut omöjligt att ha på sig, dessutom. Hemknåpat nytänkande fann jag inget. Något heltokigt som tvingade mungiporna brant uppåt? Nej, inte det heller.
Street kändes nu som ungefär vilken loppmarknad som helst.
Det var väl himla trist.

Copyright Klimakteriehäxan