Restnotering - fast tvärtom...

Vi har alltså firat en student.
Jättekul på många vis.
Och vi hade tur med vädret, bara en sådan sak!
Men så är det det här med maten.
Vi hade öppet hus. Och berättade förstås det för folk, men utan OSA. Är det öppet hus så är det – då kommer den som vill och kan, övriga inte. Eller hur?

Sedan kommer dagen då maten ska inhandlas.
Och då dyker det stora frågetecknet upp.
Hur många kan tänkas komma?
Tjugo? Trettio? Fyrtio? FLER???
Kommer bara en från den familjen – eller kanske allihop? Dyker en massa andra nybakade upp, med mössan lätt på sned?
Visst måste man väl servera både kött och fisk – och en vegetarian ska väl också kunna bli mätt?
Resultat: hem släpas mat i mängder. Hinkvis med potatissallad, tre hela laxar, skinka, kalkon i paket efter paket. Oliver. Vin. Öl. Bröd. Läsk. Tårta. Tre sorters ost. Mineralvatten. En helt låda tomater. Pasta till sallad. Ja hur mycket pasta kokar man till sallad? Jo, alldeles för mycket, det är svaret.

Alldeles för mycket gäller faktiskt för alltihop. Vi har nu lax, skinka, kalkon, potatissallad, rester av ALLT. Kylskåpsdörren vill inte bli stängd, den dubbelvikta laxen trycker på och hur i helsicke kan någon människa köpa en hel låda tomater? Eller göra pastasallad som verkar beräknad för hundra personer, hungriga personer?
Nu lever vi på rester. Pastasalladen blev al forno med en del av laxen. Tomaterna blir sås. Tårtan åts i alla fall upp dagen efter kalaset. Grönsalladen överlevde ett knappt dygn, sen var det ajöss med den. Potatissalladen verkar hållbar men vem vill ha? Kalkonen ligger i frysen. Skinkan är till stor del kvar i vacuum, tack och lov. Baguette har vi till frukost efter frukost trots att den är så vit och onyttig. Ostarna kommer att bli väldigt lagrade innan de tar slut.
Och allt detta trots att fler gäster dök upp än vad vi hade kalkylerat med.

De stora frågorna kvarstår: varför är man så paniskt förskräckt för att maten ska ta slut? Och varför tror man att varje rätt på ett buffébord ska vara dimensionerad så att alla gäster ska kunna äta sig mätt på den – på BARA den? Det går ju faktiskt aldrig till så, inte ens på Katthults värsta tabberas.
Och hur varierar man sina rester som ser ut att räcka i en evighet?
En utmaning för någon hugad stjärnkock.
För resten också, förresten.

Copyright Klimakteriehäxan