Rykande färsk trendrapport!

Eftersom inte alla kan ha tid, lust och ork att hålla kollen på modetrenderna har jag offrat mig. Här kommer en rapport för er alla som undrar hur man helst ska se ut i dessa dagar för att inte helt falla ur ramen. För i dag var det visning av Hösten.

Jag beställde alltså fram min vanliga limousine och den livréklädde chauffören öppnade chevalereskt dörren så att jag kunde kliva ur i hörnet Hamngatan-Regeringsgatan – ja det är ju där min favoritboutique och huvudleverantör ligger, även känd under täcknamnet Det Stora Varuhuset.
Väl där inne stod ett dignande bord dukat och väntade på mig, champagnen bubblade och i och med min ankomst var det bara att sätta i gång. Jag hade naturligtvis placerats bäst av alla, perfekt utsikt över hela catwalken. Ouvertyren brakade loss till impressionistiskt klippta bilder på jättestor skärm.

Allra först kom en rad tjejer i catsuits – alltså, strumpbyxor över hela kroppen. Äntligen ska man alltså få chansen att visa upp alla in- och utbuktningar! Härligt!
Så gott som samtliga plagg bärs dessutom med skärp i midjan – den som inte har en får väl snöra åt lite på måfå. Metallglans passar bra, helst guld.
Skorna hade förstås höga klackar, och det såg ovanligt riskabelt ut. Visningen ägde nämligen rum i en specialbyggd trappa i flera avsatser, mannekängerna klev mekaniskt fast taktfast neråt och trots att alla såg bekymrade ut ramlade ingen

Frisyrerna var väldigt blandade: 30-talets platta vågor, Rita Hayworth-svall och en halv kubikmeter touperat rufs, så där är tydligen valfriheten stor.
Päls är rätt. Men glöm inte skärpet!
Mest nyskapande kändes en serie klänningar och kjolar lite åt det folkloristiska hållet. Men det var inte kläderna som var originella utan klädhängarna. Någonstans hade det väl gått snett – tjejerna hade antagligen visat badkläder senast. Nu hade de kvar simringen under kjolen, vilket såg ofantligt skojigt ut. 2000-talets variant på krinolin, liksom. Öppnar kanske möjligheterna att dölja en och annan liten hemmaodlad bilring.

En väska gick rakt till hjärtat: tänk er en jättejättestor pudervippa med handtag! Svandun och struts, tippar jag.
Urringningen i ryggen på en gul aftonklänning gick ända ner till – ja, väldigt långt ner. Kanske kunde man gå på toa och låta klänningen sitta kvar, det var i alla fall inte långt ifrån.
Men den var tjusig att titta på – och varför ska folk sitta när det är fest?
Det var några herrplagg också, men vem bryr sig? Inte grabbarna som jag umgås med i alla fall…

När visningen var över gick jag till min Personal Shopper och beställde hela kollektionen för leverans snarast, direkt hem – man slapp prisuppgifter under själva visningen, vilket var vilsamt. Har man Diamond Card spelar det ju faktiskt ingen roll vad det kostar, eller hur?

Hoppsan, jag tror att jag låtit fantasin skena iväg lite grand.
Ja inte när det gäller själva modedetaljerna, de är korrekta allihop.
Dock är min limousine en vanlig buss och chaufförens uniform står det SL på. Jag kom minuten innan klockan ett, lyckades kapa åt mig en stol och en kaffe och hade hyfsad utsikt om jag sträckte på nacken. Mina öron visar tecken på begynnande tinnitus eftersom ljudnivån var obegripligt hög.

Och nej, jag köpte inget, inte ens pudervippsväskan. Faktum är att under drygt 35 år i Stockholm har jag knappt handlat på NK alls. Kan man ju fundera över. Har det möjligen något att göra med att den som köpt in en kollektion som höstens förmodligen aldrig träffat någon som jag?
Men visst blev det lite shopping ändå.
Jag gick tvärs över gatan till Clas Ohlsson och köpte batterier.

Copyright Klimakteriehäxan