SeMeSter-SMS

Hemma igen.
Tänk att en svensk sommarskur kan kännas så uppfriskande, så välbehövlig, så skön!

Jag har tillbringat två varma, väldigt varma, veckor i Italien. Med sol, bad, pizza, pasta, glass och en gnutta kultur (vädret var inte kulturvänligt).
Men utan minsta kontakt med en dator, utan koll på världen.
Fast jo, mobilen har varit med. Dock inte på särskilt ofta.

Ett och annat litet meddelande har ändå strömmat in.
Som till exempel i onsdags.
SMS-et är kort men snällt: ”Kram i hettan – Maria”.
Hon knappade in det till min mobil åtta minuter i nio på kvällen. Tänkte kanske på mig på väg ut på något trevligt på stan. Eller så.

Men stopp där – jag kände inte igen Marias nummer. Kollade, negativt. Matchade inget i telefonboken. Det finns flera Marior i mitt liv, några på jobbet, några i privatlivet. Fast vid närmare eftertanke högst osannolikt att någon av dem skulle skicka ett sådant meddelande.
Jag funderade vidare, kanske hade jag trots allt glömt någon?

Ett par timmar senare, klockan 23.12 mera exakt, tänkte hon på mig igen. För ett nytt pip aviserade ett nytt SMS: ”Njut av livet på Bornholm kom snart hem till mig igen Maria”.
Därmed stod det klart: det var inte mig någon sände varma tankar i hettan. Och Maria har råkat ut för något som är alldeles för vanligt. Sånt Man Skriver, Sånt Man Saknar, Sånt Man Skickar har för lätt att bli Sånt Man Slarvar med. Men ska förstås inte bli Sånt Man Snålar med. För det blir aldrig för mycket av Snällt Man Säjer.

Nu har jag förstås svarat så att Maria vet att det blev fel mottagare. Och kanske blev det inga tråkiga konsekvenser alls. Kanske har han (?) kommit åter från Bornholm, brunbränd och grann med nya cykelmuskler på benen. Kanske har hon fått tillbaka sin kram, med råge. Eller gick kanske någon med gråten i halsen för att Maria inte hörde av sig under onsdagskvällen som hon lovat? Jag vet inte.
Jag fick ju bara ett SeMeSter-SMS.

Copyright Klimakteriehäxan