Barn är så olika.
Ta min son, till exempel.
När han var liten var han en glad och god bebis, ofta med ett stort och brett leende i ansiktet.
Det där smilet kunde dock trollas bort på en bråkdel av en sekund. Bara man satte på dammsugaren var det kört.
Barnet gallskrek. Och slutade inte förrän dammsugaren stängdes av.
I alla år har jag hävdat att det där var genetiskt betingat, ett arv i rakt nedstigande led – på fars sida.
Men det finns pojkar som är annorlunda skapta.
Via Supermamman.se har jag fått uppleva ett möte med Dammsugarpojken, som är gäst hos Ellen DeGeneres i hennes talkshow.
Missa inte detta!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Fel, fel.
SvaraRaderaJag var mycket fäst vid vår dammsugare när jag var barn. En brun Hoover med stor påse på stången. Mina kompisar däremot kallade den Grisen - antagligen som ett slags mobbing.
Jag kollade dammsugarsamlaren på Ellens program - och din blogg - och fick mig ett härligt skratt. Men det lämnade mig med ett frågetecken - vad ska månde ske med den oemotstående pojken i framtiden? "Weirdo" forever?
SvaraRaderaFast det var kul att se hur glad han blev för julklappen!
Det där har du bestämt nämnt tidigare, Gustafsson: dammsugaren och "mobbningen"? Hur visste dina kompisar om din fascination (pratade ni om det på skolrasterna kanske)? Och vad gjorde du med Hoover-stången och påsen? När var du barn ( årtal + -)?
SvaraRaderaHar det lämnat stora spår när du växte upp? Eller är du OK numera?Använder du dammsugare då och då problemfritt nuförtiden - till att städa alltså?
Om dammsugaren hette Grisen, vad kallade dina kompisar dig?
Det ska klart stå oemotståndlig när det gäller Hoover-pojken.
SvaraRaderaFel av mig.