Dra mig i backen - det är vinter!

Jag är faktiskt riktigt förvånad.
Nu när vintern till sist har kommit ända till huvudstaden visar det sig att till och med jag tycker att det är lite skönt. Världen blir ljusare, tystare, torrare.
Har till och med sett några tunna isflagor valsa omkring på sjön – inte riktig is, i alla fall inte än, men ändå.

Pulkorna har kommit fram, julklappsskidorna också, ser jag.
Det är pulkorna som är mest populära. Kan det månne bero på att ungarna mestadels slipper kånka dem själva?
För det är mammorna som håller i snöret. (Ja, en och annan pappa också). Släpar in åbäket i Ica-butiken, packar ner både barn och mjölkpaket, flingor och köttfärs och drar iväg igen.
Minns hur det var – och saknar det inte ett skvatt.

Vi hade en riktigt lång uppförsbacke till dagis. Båda ungarna skulle åka i pulkan. Jo då, visst fick de plats, de var ju små.
Men man blir förvånad över hur tunga två små barn blir på en pulka, framför allt i uppförsbacke.
Kom fram till dagiset dyngsur som efter en rejäl träningsrunda.
Det var väl det det var, förstås.

För hur man än ser på saken: barnvagns- och pulkarallyt som småbarnsföräldrar tvingas ställa upp i, vare sig de vill eller inte, det främjar i alla fall konditionen.
Den som vi inte har gratis längre, vi som har stora barn.
Man borde nog ge sig ut i snön. Har inte hört om någon övre åldersgräns därvid lag.
Åka pulka alldeles själv, kanske?
För det lär bli svårt att hitta någon som vill dra.

Copyright Klimakteriehäxan