Marsipan-minne

Nu i påsk konsumerar vi marsipan, tonvis med marsipan.
Den kan vara hantverksmässigt framställd och kosta nästan hur mycket som helst. Men den kan också köpas färdig i plastslang i mataffären, för att berikas med karamellfärg och förvandlas till kycklingar, ägg och andra krumelurer hemma vid köksbordet – pyssel som ofta uppskattas av den yngre generationen. Sedan får de äldre uppskatta resultatet, även om man hade föredragit kondisets mer eleganta produkter.

Men även den tjusigaste marsipanvariant kan bli ett problem.
För det handlar som oftast när man äter om att öga, näsa och smaklökar måste komma överens.
Riktigt skickliga marsipansnickrare kan nämligen numera göra ätbara, välliknande kopior av nästan vad som helst.
Alltså går det att köpa en portion bacon och stekt ägg i marsipan, liksom bajskorvar, morötter och små frukter.

En gång fick jag en fullständigt naturtrogen marsipankopia av en kokt med bröd och senap.
Det såg riktigt gott ut, så där så att man nästan greppade en bit hushållspapper och klev ut på balkongen för att äta den i friska luften, som en riktig varmkorv ska avnjutas.
Men tyvärr: den där korven var oätlig.
Fullständigt oätlig.

Det var absolut inget fel på mandelmassan, den var färsk och av god kvalitet.
Men när korven närmade sig munnen berättade mina ögon för hjärnan att den var på väg.
Strax skulle mina smaklökar också rapportera: korv, bröd och senap, var så god.
Total krock. Inget stämde. Inte konsistensen, inte smaken, inte doften.
Den fina marsipanskapelsen blev liggande. Till sist fick den hackas upp i småbitar, och man fick ändå blunda när den skulle tuggas, eftersom minnesbilden av korven levde kvar.

Sån tur då, att kycklingarna som konditorn saluför till påsk faktiskt inte har minsta likhet med den grillade ursprungsvarianten.
Fast förresten – det kanske finns grillad kyckling i marsipan – också?
Akta er för den i så fall!
Den går med största sannolikhet inte att äta!

Copyright Klimakteriehäxan