Ensam är inte stark

Utifrån sett hade hon det mesta.
Snygg – påminde om Grynet Molvig, faktiskt. En lång och smärt blondin med bruna ögon – en oslagbar kombination!
Intelligent.
Språkbegåvad.
Ordningsam.
Musikalisk.
Pålitlig.
Duktig och uppskattad på jobbet, som hon hade i decennier.
Men lycklig, det blev hon aldrig. Hon var och förblev ensam. Och ensam är inte stark, det ska man inte tro på.

Vad berodde det på? Brist på handfast och slittålig kärlek, tror vi som känt henne. Varför blev aldrig någon av hennes romanser en relation på riktigt? Kavaljerer saknades inte.

Vi lärde känna varandra när vi båda var runt 30. Två singlar som umgicks flitigt, gjorde utflykter, spelade tennis, gick på bio, shoppade, satt på krogen, berättade om allt möjligt. Var sin gammal mamma hade vi att tänka på, det var ännu en gemensam nämnare.
Vi vattnade varandras blommor och när hon var bortrest tittade jag till hennes katt. Vid ett tillfälle ställde hon till med stor fest för min skull. Vi var riktigt goda vänner, skulle jag vilja påstå.

Men när jag gifte mig och fick barn tunnades vår relation ut. Jag hade plötsligt ett helt annat liv, kanske det liv hon själv saknade och innerligt längtade efter. Hon blev alltmer inbunden, deprimerad, allt tystare, gentemot alla. Isolerade sig. Sökte hjälp, testade nät-dejting, sjöng i kör, gick en kurs – alla de kända knepen för att hitta vägen in i en gemenskap. Pratade plötsligt om adoption, men – jag skäms lite för att erkänna det – vi i omgivningen hoppades nog för barnets skull att det inte skulle bli av, för en mamma ska helst vara trygg i sig själv, inte skaffa barn som plåster på ett öppet sår som vägrar läka.

Så småningom avbröts kontakten. Jag hade bjudit hem henne till oss ett antal gånger, men hon kom inte, hörde heller aldrig av sig. Sista försöket besvarade hon med att hon inte hade tid, hon skulle skriva sina julkort i stället. Då blev jag sur och gav upp. Vilket jag väl inte borde ha gjort, men det är så dags att grubbla över det nu.

För nu har hon själv gett upp, dukat under efter en lång sjukdomsperiod, och jag kan känna ett styng av dåligt samvete, efter alla år. I lördags, en ofattbart vacker junidag, dog hon. Kvar i sommarprakten finns vi som undrar vad vi borde ha gjort, varför vi inget gjorde och varför allt blev som det blev.
Frågor som aldrig får svar.

Copyright Klimakteriehäxan