Sommar, semester - och skitful present!

Semester. Hemma. Inget dåligt alternativ.
Jag har till och med haft tid att måla tånaglarna.
Sonen är utsprungen, lika utsprungen som nyponrosorna vid Årstaviken. Han är på obligatorisk Hultsfreds-tripp, för tredje året i rad. Rapporterar belåtet att han satt upp tältet på samma ställe som i fjol och i förfjol. Har vi kanske fostrat en blivande husvagnsfantast, en sådan som alltid åker till samma campingplats år efter år, med samma grannar och noggrant planerade blomkrukor? Ja vad ska man tro!?!

Dottern hämtar sig så smått från allt studentfirande och beundrar sina fina presenter – bara i ett fall utnyttjar hon kvittot och byter, det får man säga är ganska bra träffprocent för dem som stått för inköpen.

Egentligen hade jag tänkt vara väldigt aktiv på min ledighet, men det blir inte så mycket med den saken.
Drar ut en brasse-stol i grönskan och klämmer in hörlurarna för lite talbok, tack och lov finns det riktiga öronöppnare att tillgå.
Hälsar på väninnor lite här och där.
Går ett varv i sakta mak och nollställer genast kaloriåtgången som promenaden står för genom att äta en jättegod bulle till en capuccino på utefik. Jag brukar nästan aldrig äta bulle… men ni vet hur det är, på semestern tillåter man sig både det ena och det andra.

Får sommarpresent från Amelia Adamo. Ja, hon har ju förstås inte personligen ordnat den.
Det handlar om ännu en sådan där väskryckar-prenumeration som jag beställt – ni vet, tre tidningar, en sjal och en väska för 49 kronor.
Den här gången är sjalen snygg, men väskan hemsk. Värsta billigaste plasten. Men till min milda överraskning är den åtföljd av ett brev från förlagets marknadschef. Som gör en totalpudel: ”Tyvärr en mindre elegant väska. Den blev inte alls som vi hade tänkt oss. Vi är plågsamt medvetna om att den inte alls motsvarar våra och inte heller dina förväntningar. Vi är hemskt ledsna och ber om ursäkt”.

Visst blir man häpen?
Men det är naturligtvis jättesmart. Vem kan klaga nu?
Tvärtom får vi väskryckare inse att ibland får man vad man (inte) betalar för. Alltså en skitful, skitbrun väska i skitkvalitet.
Jag lovar att Amelia inte använder den heller, så affischansikte för tidningen hon är. Fast det är klart, med tanke på den heta debatten på sistone om dyra handväskor kanske den här kan betraktas som ännu ett diskussionsinlägg?

Vi som inte redan varit uppe på barrikaderna i ordkriget om shoppingens värde och mening, vi låter den nog gå till grovsoporna.
Nästa väskerbjudande blir säkert bättre, säger vi optimistiskt till varandra.
Och på semestern behöver man inte handväska så ofta heller, så det så.

Copyright Klimakteriehäxan