Klimakteriehäxan i teve

Klimakteriehäxan har gjort teve-debut.
Det skedde i förmiddags, i TV4:s Nyhetsmorgon söndag.
Vi klev in och tog plats vid samtalsbordet, Alexandra Charles, Malena Ivarsson och jag. Lite såg det ut som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, fast den bruna färgen var utbytt mot rosa.

Visst, jag kan sägas ha en sorts teve-vana, men den består ändå mest i att jag befinner mig i ett kontrollrum och varken syns eller hörs.
Jag brukar lugna nervösa gäster, peppa programledare, kolla (gång på gång!) hur namnen ska stavas, att titlarna blir rätt, i vilken ordning vi ska avhandla frågorna som vi planerat för programmet osv.

Det är fullständigt annorlunda att själv vara inbjuden för att sitta i rutan.
Och jag begick ett gruvligt misstag inför Klimakteriehäxans teve-framträdande.
Var bortbjuden i går kväll, det är ju alltid trevligt att umgås med sympatiska vänner. Men i all vänlighet erbjöds kaffe, när klockan redan dragit sig över 22-slaget. Kaffe är ju gott, så jag drack en rejäl mugg. Vilket jag inte skulle ha gjort.

Inte för att jag entydigt törs påstå, att sent koffeinintag alltid hindrar mig från att sova. Fast nog har det hänt, nog har jag tänkt att alla de som hävdar att sambandet är garanterat faktiskt har rätt.
Naturligtvis kan jag inte svära på att det var kaffets fel den här gången heller, men se sova, det var det inte tal om, trots att kudden var mjuk, sängen skön och rummet svalt.

Framåt femtiden, det hade redan börjat ljusna utanför fönstret, slumrade jag väl ändå in till sist. Klockan åtta brakade väckningen loss.
Om jag var pigg? Om jag sovit klart? Om jag fått all den skönhetssömn en mogen kvinna behöver? Du vet redan svaret: nej.

Klart att jag var nervös, också. Tankarna snurrar, det vet jag att de gör även i skallen på den som mer eller mindre rutinmässigt kliver in i en så kallad ”soffa” för att tycka till om ett eller annat. Vad ska man säga, vad kommer man att hinna få ur sig, kommer det att bli tokigt eller tråkigt eller bara FEL? Och VAD SKA MAN HA PÅ SIG?

Klädfrågan kan naturligtvis anses fånig, men det är den inte, för ”fel” kläder kan ta bort allt tittarintresse från det kloka en gäst eventuellt kan tänkas ha att föra fram.
Nu blev jag Tant Gredelin. Och den uppmärksamme tittaren snappade förhoppningsvis upp att det finns en bok som jag skrivit. Fast boken syntes aldrig, det var en miss (hade jag varit lite iskall hade jag lyft upp den, den låg ju på bordet! men det kom jag på för sent!)
Sömnbristen – som ordnat praktfulla ringar under ögonen – gjorde den duktiga sminkösen ett hederligt arbete med.

Efter åtta minuter var klimakteriet ett passerat stadium – det stadium då man kommit till insikt om att tiden då man är underbar och älskad av alla, den är förbi.
Men det är då det är dags att ta för sig, att våga pröva nytt, att ha kul trots att man kallas ”gammal”.
Trots - eller möjligen tack vare - att man är en Klimakteriehäxa!

Copyright Klimakteriehäxan

Se inslaget i Nyhetsmorgon söndag här.