Första julen på egen hand

Allt pekar mot jul just nu. Omöjligt att streta emot.
Dagarna bara rusar fram, stressen lurar bland oskrivna önskelistor, väntande pepparkaksdeg och dammråttor som inte har vett att ta helgledigt.
Vi ska för första gången fira jul utan Sonen. Klart det blir konstigt – men samtidigt är det förstås alldeles naturligt.

Själv var jag faktiskt trettio år när jag firade min första jul på egen hand, utan att åka till mitt föräldrarhem, med mammas skinka, julbullar och pepparkakor.
Jag bodde och arbetade i Guatemala, och det var aldrig ens tal om att ta julsemester i Sverige.
I stället tog jag mig en funderare: vad ville jag ha för julingredienser? Och vad kunde jag klara mig utan?

Första steget mot min egen jul blev ett beslut om att baka pepparkakor. Visst, jag hade deltagit i den aktiviteten förr, men aldrig med deg jag gjort själv. Nu skred jag till verket, lätt sammanbiten. Alla ingredienser fick jag ihop inklusive kryddorna – Guatemala är faktiskt ett land där man odlar kardemumma, det upptäckte jag då!

Jag knådade och kavlade och stansade ut hjärtan och gubbar som åkte in i min lilla ugn – kackerlackorna höll sig borta när det blev ungefär 200 grader varmt.
Ut kom de mest perfekta pepparkakor man kan tänka sig! Och goda var de också! Medan jag gnagde i mig den tjugonde spröda lilla kakan visste jag vad som var nästa steg: mamma måste få se bevis för min fantastiska huslighet (den har hon alltid betvivlat!).
Sagt och gjort. Jag valde ut några av de absolut jämnbruna hjärtana, vek noga in dem i aluminiumfolie, la dem sedan i ett adresserat kuvert och så till postlådan.

Nästa måste var julskinka. Jag klev i väg till slaktaren, där oxfiléerna låg på rad bredvid entrecoter, kotletter och specialkorvar. Men ingen skinka.
Det hör förstås till saken att nötkött är betydligt vanligare på tallriken än fläsk när det drar ihop sig till matdags i Guatemala City.
Att en kund ville köpa en hel skinka var klart exotiskt. Jag fick anstränga mig för att övertyga slaktaren, som nickade till sist.

Någon dag senare fick jag hämta min skinka – färsk, förstås. Bara att koka saltlag, och hoppas att tiden skulle räcka.
Den 23 skulle den kokas. Lätt orolig över slutresultatet, visst, men också den blev riktigt lyckad. Griljeringen gick utan problem, jag kunde sätta in en praktfull julskinka i kylen innan mina guatemalanska gäster skulle komma på julaftonslunch.

Men ett problem kvarstod. Jag vill nämligen ha senap till skinkan. Och inte vilken senap som helst. Det ska vara Slotts original. Vilket är (eller i alla fall var) fullständigt omöjligt att uppamma i Centralamerika.
Återstod diverse andra sorter, fast bara färgen var rätt. Smaken helt fel. Fast nöden är som bekant uppfinningarnas moder – i det här läget hette nödlösningen florsocker. Jag rörde i socker i senapen, gnutta efter gnutta, tills jag tyckte att jag åtminstone svagt kunde känna igen smaken. Det fick duga.

På julafton kom de så, de nya vännerna som jag lovat svensk julmat. Dopp i grytan fick dem att se milt sagt förundrade ut, men jag hade garderat med potatis. Skinkan var en total succé, gästerna skar ständigt nya, ständigt tjockare, skivor tills bara en liten kant återstod av den nyss så rejäla köttbiten. Köttbullarna gick som alltid hem.
Kaffe och kakor då? Mumsigt värre, det var omdömet om mina bakverk – det fanns sockerkaka också.

Men de där pepparkakorna jag hade skickat hem till mamma med posten, vad hände med dem?
Jo då, visst kom de fram, fast inte som kakor utan som pepparkaksmjöl.
Moderskapet smakade pliktskyldigast på smulorna (det sa hon åtminstone) och gav godkänt i nästa brev.
Fast hur fenomenalt spröda och läckra de i själva verket var, det fick hon ju aldrig något hum om.
Hur som helst blev min första borta-jul riktigt lyckad.
Hoppas att det kommer att gälla för Sonen också.

Copyright Klimakteriehäxan