Möten med mitt förflutna

Fyra gånger har jag på kort tid mött mitt förflutna. Jubileerna har duggat tätt.
Det betyder en rad olika reaktioner, känslor och funderingar. Samt alldeles för många utrop av typen: ”Å, du är dej PRECIS lik! TÄNK att du inte förändrat dej ett enda dugg!!!” Förmodligen har jag gjort mig skyldig till några alldeles på egen hand. De allra flesta har ingenting med verkligheten att skaffa.

I själva verket är det faktiskt så, att det är långt ifrån alla man identifierar på raken. Men vissa kännetecken kan fungera, bortsett från utseendet. Rösten förändras mindre än exteriören, till exempel. Rörelsemönster avslöjar. Och så handlar det naturligtvis om hur länge sedan det faktiskt var man senast sågs, under vilka omständigheter.

Ibland kan det förvisso ha gått både ett och flera decennier sedan senaste mötet. Första anblicken, första hälsningen är jättekul; fantastiskt roligt att ses igen, ja verkligen!!! Sedan uppstår risken att det inte finns särskilt mycket att prata om. Frågorna ställs ofta enligt ett formulär:
Visst är det skönt att vara pensionär? för att följas av
Va, har du inte gått i pension än? och sedan
När tänker du göra det då?

Det där med pensionen, det ställer till det åtminstone för mig. Eftersom jag så gott som alltid var yngst förr i världen är jag nu också en av få i de här sammanhangen som har ett antal år kvar tills det blir dags att lägga ner arbetet, men den åldersskillnad som en gång var föremål för en del inte särskilt lyckade skämt av typen ”här kommer lillflickan”, den är nu fullständigt bortglömd. Det är som jag brukar påpeka absolut garanterat, att det där med att vara yngst, det är ett handikapp som går över. Mitt är bevisligen avskaffat.

Vad folk däremot kommer ihåg väldigt noga, det är gamla amorösa äventyr. En äldre kvinna som i åratal var ute efter min dåvarande pojkvän (utan att lyckas …) frågar direkt efter honom – trots att det gått nästan trettio år är hennes intresse intakt!
En annan man har förr i världen blandat kroppsvätskor i passionerade famntag med flera närvarande damer. De fnittrar glatt och skickar mig att hämta honom till vårt bord – uppdraget blir mitt, eftersom han och jag inte har något gemensamt förflutet alls. Jag är på neutral planhalva!

Tillsammans minns de månskenspromenader och romantiska krogkvällar, parallellt med att de räknar och jämför antalet barn, barnbarn och ex-partners. Folk kan också börja jämföra karriärernas gång, hur många böcker man skrivit, avtryck man gjort. Någon har bytt bana, blivit konstnär, musiker, själavårdare. Han som alltid drack minst två öl för mycket är prydlig i skjorta och slips och ser synnerligen nykter ut.

Någonstans känns det som om vi trots allt försöker låtsas att vi är exakt som förr, att tiden stått stilla. Men den lögnen går inte hem, inte om man ser sig om bland kompisarna, varav många faktiskt blivit främlingar.
Krämporna kryper fram, en efter en. Det är höftoperationer, cancer, stroke, reumatism, alla sorters slitskador.
Casanova visar sig numera behöva hörapparat. En mörklockig skönhet har bytt frisyr, nu gäller vit snagg. Och även hon som en gång var den snyggaste tjejen har i dag ett ansikte som vagt påminner om en nyplöjd åker.

Tja, till och med Barbie är ju numera 50+. Fast just i hennes fall finns det väl fog för det där påståendet: ”Å, du är dej PRECIS lik! TÄNK att du inte förändrat dej ett enda dugg!!!”
Så är hon gjord av plast också.
Det är vi inte, du och jag. Vilket man påminns om i möten med sitt förflutna.

Copyright Klimakteriehäxan