Minnet av en tårta

En gång för länge sedan, när jag var väldigt ung, hamnade jag i Wien en sommar. Det var i jobbet, men arbetsuppgifterna var av hanterlig storlek och det blev lite tid över för att utforska staden. Jag hade läst på innan och hade en lista på saker som skulle ses, upplevas och, inte minst, ätas.

Österrike hade (har? har inte varit där på evigheter) intressant mat, med influenser från hela Centraleuropa. Jag blev helt förälskad i serbisk bönsoppa, wienerschnitzeln motsvarade mina vildaste förväntningar, Süssknödel var försumbart men Apfelstrudel var ljuvligt … Och så var det det där med Sachertårtan. Mytomspunnen, applåderad, gjord på hemligt recept och bara på Hotel Sacher.

Naturligtvis gick jag till hotellets kafé och beställde en bit, med vispgrädde – Schlagobers. Mina förväntningar kom inte på skam, tårtan var tung och mörkt och mäktigt chokladig, det tunna lagret av sött aprikosmos bröt perfekt, det var bara att lägga på en gräddklick och njuta.
När det var dags att åka hem gick jag tillbaka till Sacher och köpte en tårta att ta med, i enlighet med principen att endast det bästa är gott nog. De är hållbara och säljs dessutom än i dag i en snygg trälåda med guldfärgade metalldetaljer, själva lådan tror jag att jag fortfarande har kvar i någon vrå.

Sedan den där sommaren har jag förvisso ätit många bitar chokladtårta. Ibland har de till och med kallats Sachertårta, de har varit olika kladdiga, olika chokladladdade, de har serverats med grädde och utan grädde. Men den riktigt riktiga, den som bakats i Wien, har jag inte smakat på alla dessa år. Förrän nu.

En granne kommer resande från Wien och medför en rejäl trälåda med Sachertårta. Vi bjuds på fika, sänker kniven i det exklusiva bakverket. Jag sätter skeden i tårtbiten och minns den varma sommaren i centrala Wien, den sköna blåa Donau som i själva verket var nästan lika brun som tårtan, Heurigen-kalaset med årets vin, motorvägen till Salzburg där alla körde så fort att jag mest ville blunda …

Vad händer? Jo naturligtvis blir jag besviken. Var det inte mer än så? Är den inte rent av lite i torraste laget? Ska det inte vara lite mer aprikossötma? Gott, för all del, men definitivt inte värt sitt pris.
Jag grubblar över anledningen. Kommer fram till att chokladtårta inte längre är exklusivt, att smaken förändras, att myter ibland måste krossas.

Och så är det det där med hur minnet fungerar: det är lätt att förgylla sådant man upplevt för länge sedan. Förgyllningen kan göras i ständigt nya lager, få minnet att lysa, blänka och skina.
Tills man tvingas upptäcka att för all del, det var väl bra, men tjata inte mer – SÅ märkvärdigt var det inte.
Just så gick det med Sacher-tårtan.

Copyright Klimakteriehäxan