En annan sorts söndagspromenad

Plötsligt var det som om tiden gått baklänges, mer än tjugo år. Framför mina ögon kom en typisk katolsk procession, komplett med kvinnor i vita huvuddukar, pallbärare i enhetlig klädsel, blommor och utsmyckningar kring helgon- och Jesus-bilderna, ekande böner: Santa Maria, Madre de Dios, reza por nosotros pecadores … (Heliga Maria, Guds moder, be för oss syndare).

Just utanför biografen Victoria stannade de allihop. En sorts krock mellan affischerna för feelgood och rysare på ena sidan, i kontrast mot traditionstyngda religiösa bilder över människornas huvuden ute i gatuvimlet. Det är tungt att bära helgonen, man behöver ta en paus ibland. Stora knippen gladiolus vajade i en vindpust längs Götgatan, finklädda människor väntade på att vandringen skulle återupptas.

En kvinna i tåget upplyste mig om att nästan alla deltagarna hade sina rötter i Peru, och att dagen för El Señor de los Milagros (Underverkens herre) sedan ett tiotal år högtidlighålls också i Stockholm, alltid en söndag i oktober. I dag, helt enkelt.

När bärarna fått sträcka på ryggen en stund återupptogs vandringen. I Latinamerika tar inte processionen paus. Där avlöser bärarlagen varandra, det är gott om villiga och starka armar, och en ära att ta en del av helgonbildens vikt på sin rygg. Ibland betalar man till och med för att få vara med. Särskilt högtidligt är det i påsktider, då vartenda helgon ska ut och luftas.

Men värdigt var det också i den ovanliga svenska miljön som ramade in traditionen från Sydamerika. En annan sorts söndagspromenad som fortsatte Götgatan söderut mot Globen, fast målet låg redan på Åsögatan.



Copyright Klimakteriehäxan