Ett vykort om och av kärlek

Det är Mors Dag i dag och för första gången i mitt ganska långa liv har jag ingen att fira. Men jag tittar på en bild, en bild som faktiskt berättar en historia. En historia om min mamma, ja om båda mina föräldrar.

Hon – som hette Dagny – är nyförlovad. Det är mitten på 40-talet, beredskapstider.  Han som så småningom skulle bli min pappa har ledigt och de är på en sommarutflykt. Säkert tog de cyklarna den inte alls långa biten till det lilla tjärnet där de brukade bada trots att vattnet ofta var lite kallt. Den unge mannen, Lars, har med sig sin bälgkamera. Och när fästmön sitter där på hällen tar han en bild.

Lars blev nöjd med fotot. Så nöjd att han sedermera gjorde vykort av det, vykort som han sålde i sin diversehandel och som många, både ortsbor och tillfälliga besökare, köpte. Det var ett annorlunda vykort som andades kärlek och ro, och jag tror att det var exakt det som pappa såg och kände när han knäppte.

En och annan tyckte säkert att den där bilden som vykort betraktat var lite väl udda. Vem var hon? Vad var det för budskap hon passade att bära vidare? Och om man nu ville skicka en bild med ett fruntimmer på som hälsning från semestern i Värmland, fanns det då ingen fräckare eller tuffare? Nej, åtminstone inte i vår affär.

Hur stor upplaga kortet trycktes i vet jag inte, men vi sålde det i många år. Och varje gång jag tog betalt för köpet tänkte jag, att det vi faktiskt saluförde över disk var en liten flisa av alldeles, alldeles äkta kärlek. Som den där bilden var beviset för. 

Några år senare firade vi henne på Mors Dag.

Änka blev hon bara 56 år gammal och levde sedan ensam i nära 40 år. Alltid skulle hon minnas hans sista ord den där januarikvällen:
-Gå försiktigt, tänk på att det är halt!
Kärleksbevis, det också. Tillsammans med några överblivna vykort som låg och drällde i källaren. 

Copyright Klimakteriehäxan