Det var också det vackra omslaget med äpplen som visade mig vägen till Annie Ernaux' författarskap med boken "Sinnenas tid". Jan Lööfs "Sagan om det röda äpplet" kan jag fortfarande njuta av utan att ha ett barn som alibi. Och i "Majas alfabetssånger" besjungs äpplet av Lena Andersson i träffande ordalag: "Ett äpple hänger i trädets grönska – vad kan man mera önska?"
Visst är det långt kvar till den dag då lyckliga trädgårdsmänniskor får skörda de första frukterna, men redan nu ger aplarna oss fantastisk glädje. Det går fort förstås, från små hårt knutna bruna anlag till rosa sprickfärdiga knoppar som sedan slår ut som små vita vippiga tyllkjolar i mångtusental - för att snabbt, alldeles för snabbt, falla till marken och påminna om att det inte var alls särskilt länge sedan som det vita vi klev på faktiskt var snö.
Att ett äpple om dagen ska hålla doktorn borta, det är vi ju också itutade och det kanske rent av är alldeles sant. I vilket fall som helst äter vi svenskar mer och mer äpplen, och de ska dessutom helst vara svenskodlade. Jordbruksverket har konstaterat, att på de fem senaste åren har antalet äppelträd i Sverige stigit med 30 procent. Vi lever i äppeltider!
Faktum är att en genomsnittssvensk tuggar i sig nästan 10 kilo per år. Det är gott, det är nyttigt, det är vackert. Bara en sak talar emot dem: de där gruvligt irriterande klistermärkena som måste pillas bort från köpeäpplenas ömtåliga hud. Deras existens beror ju på att man i kassan ska kunna ta betalt för rätt sorts frukt – behovet skapades väl när utbudet ökade, sorterna blev bara fler och fler.
Det nyaste svenska äpplet heter Frida. Smakar säkert gott, jag har inte stött på det. Men ge mig ett Åkerö, ett solvarmt Transparante Blanche, ett Oranie eller ett Cox Orange och mina smaklökar börjar dansa eldig tango! Självklart finns många andra favoriter; listan över registrerade sorter omfattar 7500 namn. Men de där på min egen topplista, de växer på svensk mark.
Och alla blommar lika hänförande vackert, oavsett smak!
Copyright Klimakteriehäxan
Faktum är att en genomsnittssvensk tuggar i sig nästan 10 kilo per år. Det är gott, det är nyttigt, det är vackert. Bara en sak talar emot dem: de där gruvligt irriterande klistermärkena som måste pillas bort från köpeäpplenas ömtåliga hud. Deras existens beror ju på att man i kassan ska kunna ta betalt för rätt sorts frukt – behovet skapades väl när utbudet ökade, sorterna blev bara fler och fler.
Det nyaste svenska äpplet heter Frida. Smakar säkert gott, jag har inte stött på det. Men ge mig ett Åkerö, ett solvarmt Transparante Blanche, ett Oranie eller ett Cox Orange och mina smaklökar börjar dansa eldig tango! Självklart finns många andra favoriter; listan över registrerade sorter omfattar 7500 namn. Men de där på min egen topplista, de växer på svensk mark.
Och alla blommar lika hänförande vackert, oavsett smak!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
I mon mosters trädgård växte flera träd med äpplet Petrograd. Det är nog det godaste äpple jag någonsin ätit. Jag har försökt efterlysa den äppelsorten. Det är tydligen en väldig gammal sort som mer eller mindre fallit i glömska. Vet inte ens om de gamla träden i mosters trädgård lever än.
SvaraRaderaHandplockade Åkerö-(eller annan sort)äpplen låter underbart.
SvaraRaderaDe vaxade från ´supermercado´ som håller sig minst ett halvår i kylen i plastförpackning utan att förändras vare sig utanpå eller inuti gör mig dock misstänksam nuförtiden. Ska vi skylla på Bryssel?
Jättevackert foto!
Nu får ni nästan alltihop på en gång i naturen.
Kulsprutan
Petrograd - det vore en intressant bekantskap, Cicki!
SvaraRaderaKulsprutan - de där evighetsäpplena är inte roliga. Fast förmodligen börjar också dom som supervackra blommor ...
Här blommar det för fullt på vårt berg!
SvaraRadera