Felet med fläder

Det är nu de blommar så vackert, fläderbuskarna. Även om det sjunger på sista versen.
Numera nöjer jag mig med den visuella upplevelsen.
Men för några år sedan gjorde jag flädersaft, sommar efter sommar. Så gott!

Fast – flädersaft? Består den inte mest av citroner och socker? Och de där åren när de vita blomklasarna var alldeles svartprickiga av små skalbaggar, hur trevligt var egentligen det? Ett evigt sköljande blev det och därmed säkerligen också ännu mindre flädersmak i den färdiga produkten.

Den första slurken var ändå alltid god, jättegod. Serverad riktigt kall, med is och kanske en liten citronklyfta också. Vid andra tillfällen, ihop med lite gin, var det en härlig sommardrink att hälla upp före middagen, en svalkande och fräsch dryck som alla tycktes uppskatta.

Men sedan. Vad var det egentligen som hände? Vi glömde bara att den där hemgjorda saften fanns. Allt skrubbande av citronskal, allt klängande i fläderbuskarna, allt sockersläpande från butiken var på något vis ogjort eller åtminstone gjort i onödan.

För hållbarhetens skull hade jag lärt mig att flädersaft lämpligast förvaras i frysen, annars möglade den. Och det vet vi ju alla, att i arton minusgrader ska all tillväxt avstanna. Men det visste inte flädersaften. Jag lyckades aldrig ta tillräckligt stor "svällmån" i mina förpackningar. Saften kröp ut och la sig som ett segt, sött lager på andra djupfrysta saker. Det var felet med flädern, det blev faktiskt äckligt. Släng!

Nu händer det att jag bli bjuden på ett glas nygjord flädersaft. Jag tackar ja, med förtjusning. Men någon av mig hemmagjord blir det nog aldrig igen. Blir suget för stort finns det att köpa. Man kan ta ett glas vatten också. Utan socker. Och spara kalorierna till något annat i mat- eller dryckesväg.

Blommorna då? Jo, de uppskattar jag förstås alltid, varje sommar, varje år. En kalorifri njutning, vilken sorts växt det än handlar om.

Två som gömde sig under fläderbusken!

Copyright Klimakteriehäxan