Att skiljas från värdelösa dyrgripar ...

Visst har man hunnit samla på sig alldeles för många ägodelar, det är helt klart. Och det där rensandet, det är så enkelt att skjuta upp. Vad kan jag skiljas från? Hur värdefulla är mina pinaler?

När man kommit till det stadiet att det faktiskt finns ett gäng prylar som ska bort är det åtminstone för mig svårt att inte fundera över just värdet. Det är dumt.
För gång på gång tvingas jag inse att affektionsvärdet är inget som en potentiell spekulant tänker betala en enda extra krona för. Det existerar bara för mig.

I går tog jag mig i kragen och sökte upp en av få firmor i Stockholm som handlar med begagnade kameror. I en kasse hade jag mitt gamla plåtslagarliv från svunna tider med föråldrad teknik: tre Olympus-hus, en rad objektiv och en blixt, alla "äkta" Olympus. Lägg till det en analog Canon av senare årsmodell, ett stativ, en teleglugg, ett fisheye (dumt köp redan då), en tidig digitalkamera och en ganska ålderstigen bälgkamera.

Jag har älskat min Olympus-utrustning, som bland annat var lite lättare än andra vanliga spegelreflex-kameror. Kånkade i princip alltid på två hus och diverse optik, tillsammans med pennor, papper, filmrullar, karta, vattenflaska, kanske också en ordbok och några andra nödvändigheter ... klart jag blev snedaxlad! Hur tungt det kunde bli blev jag smärtsamt påmind om på min väg från bussen till den där fotofirman.

För nu skulle vår gemensamma historia alltså ta slut. En vänlig ung man lyfte upp pryl efter pryl ur min kasse. Några la han tillbaka direkt, men Olympus-samlingen tog han med sig till ett inre rum. Hörde hur han ringde. Och hörde att det inte lät lovande alls.

Ut kom han med all min fotoutrustning igen. Nej, det fanns inte tillräckligt med pengar att hämta i min tunga kasse, inte för att firman skulle ta hand om grejorna.
Han såg att det gjorde lite ont i mitt hjärta, men lät sig förstås inte bevekas.

Med en fot ute ur butiken frågar jag ändå vad han tycker att jag ska göra med mina så gott som värdelösa dyrgripar.
-Ge dom till Myrorna, sa han.
En annan kund bröt in och sa:
-Du kan säkert få ihop uppåt en tusenlapp på Blocket!
Då kände jag att jag ville säga som dagens tonåringar som stöter på lite motstånd:
-Orka!

På väg hem gick jag in på Stadsmissionen och dumpade min tunga kamerakasse där (det var längre att gå till Myrorna). Förhoppningsvis finns det någon entusiast som fortfarande tar analoga bilder och kan bli glad. Själv litar jag fortsatt på min Canon Ixus som knappt väger någonting.
Kanske är det symptomatiskt att jag inte ens tog en bild på den där kassen innan jag övergav den.

Men mina Olympus OM1 och OM2 kommer jag alltid att minnas som trogna vänner och arbetskamrater som berett mig mycket nöje.

Copyright Klimakteriehäxan

PS För den som i likhet med mig inte kan låta bli att köpa böcker kan jag passa på att berätta att så här i bokreatider har Stadsmissionen halva priset på alla sina böcker, vilket betyder att man köper pocket för 10 kronor styck, många är helt nya. Om jag köpte? Självklart hittade jag en på väg ut.