Plus och minus på loppis

Del av affischen för loppisen i bostadsrättsföreningen. Design Thomas Berger.

Det blev dags för loppis igen i helgen. Och nog finns det saker man faktiskt behöver bli av med, prylar som rent av skulle kunna bli riktigt uppskattade av andra, av folk med mer plats i skåp och hyllor eller helt enkelt med andra behov.

Egentligen är jag vid det här laget en äkta loppisveteran. När ungarna var små drog jag igång en "klädbytardag" i vår bostadsrättsförening, där barnfamiljerna då var riktigt många. Vi bokade en gemensamhetslokal, satte lappar över hela (nåja) Stockholm och en lördag drog vi in med kassar och lådor.

Vi dukade upp efter bästa förmåga. Det var böcker, leksaker och kläder, någon vagn, en trehjuling. Försäljningen skulle starta klockan elva. En kvart före utsatt tid kastade jag en blick ut genom fönstret och upphävde ett gallskrik: Tjejer! KOLLA! Det ser ut som innan Ikea ska öppna!!!
En pampig kö av föräldrar, de flesta med barnvagnar, stod och stampade ivrigt utanför dörren.

Den gången, som följdes av åtskilliga: en höst- och en vårförsäljning, var utbudet alltså klart nischat och succén given.
Idag har exempelvis jag inga barnsaker att erbjuda.
Men vad är det då som är lättast att sälja på loppmarknad? Ja man kan bli riktigt förvånad för mindre!

I söndags kastade sig tre damer över Dotterns näckrosljusstakar, som jag hade frågat om hon verkligen inte skulle ha med sig till sin egen lägenhet. Hon hade ju älskat dem så hett!
-Mamma, sa hon med en suck, jag var väl tolv år då?
Nu såldes de för en struntsumma en och en halv timme innan loppisen formellt hade startat.

Skärbräda med pelargon.

Nästa sak som såldes på mitt bord var min bältdjursgitarr, en latinamerikansk charangu som för all del har gått att stämma, men då gällde det att spela på den direkt, för strängarna höll inte stämningen mer än några minuter. Ändå en originell souvenir, men nu hade jag tröttnat på denna dammsamlare. En kvinna blev överlycklig och betalade femtio kronor. Hon fick sätta priset själv.

Lustigt nog är det helt enkelt så gott som omöjligt att förutsäga folks intressen, vilket betyder att saker jag bedömt som klart säljbara i stället hamnade hos Myrorna. Ingen tittade åt mina snygga väskor, i gott skick. Inte det oanvända fiskgrillgallret heller. Cd-böcker lockar numera få. Kläder nästan enbart i barnstorlekar. Vilket ledde till att jag till min egen förvåning kunde hänga tillbaka flera plagg i garderoben, eftersom jag råkat gå ner ett par hekto och plötsligt gick i dem igen, sedan de legat utsorterade i minst ett år.

En älskad form!

Dock finns det ett annat problem med loppis. Man "råkar" så lätt handla av sin granne som på bordet eller klädstången bredvid dig lyckas erbjuda något du så att säga inte kan leva utan.
Alltså kom jag hem med en liten Aalto-vas, en vacker och oanvänd skärbräda och ett underlakan i oöppnad förpackning.

Om jag slutade på plus? Jo, visserligen, men resultatet blev blygsamt, inte bara på grund av självförvållat minus genom egen shopping. Ändå är det kul med loppis, och visst hörde jag mig säga att "det här är nog sista gången" men skåp och hyllor fylls ju ständigt på ...

En charangu, av finare kvalitet än min, förvisso.

Copyright Klimakteriehäxan