En gladare, snällare.
"När Harry mötte Sally" (When Harry Met Sally) är en sådan. Den dök oförhappandes upp i min tv häromkvällen, på en av reklamkanalerna som jag oftast bara zappar förbi. Men nu blev det ju tvärstopp!
Det är Meg Ryan och Billy Cristal som har huvudrollerna och framför allt hennes Sally glömmer man inte i första taget.
Scenen när hon ska bevisa för Harry att kvinnor kan fejka en orgasm har gått till filmhistorien, och kafét (Katz´s Delicatessen) där den spelades in är fortfarande, trettio år senare, ett turistmål på Manhattan. Filmen kom 1989!
Men även om vissa scener etsat sig in i minnet är det dialogen som är filmens verkliga storhet. Nora Ephron skrev och ingen har väl varit mer slagfärdig, mitt-i-prick-formulerande än hon! Sorgligt nog dog hon i cancer, alldeles för tidigt och säkerligen med massor av geniala texter oskrivna.
Men det är inte bara roligt, även om man skrattar både gott och ofta. Ephron visste en hel del om relationer också – hennes skildring av det korta äktenskapet med Carl Bernstein, en av Watergate-avslöjarna, i boken "Heartburn" visade det om inte annat. Hon passar ofta på att gissla egenskaper som vi lätt kallar typiskt manliga. För all del, då och då typiskt kvinnliga också.
Ibland blir det både romantiskt och vackert. Som när Harry äntligen förklarar sin kärlek till Sally (nej, det där är ingen spoiler, ni fattade ju redan att det slutar lyckligt!). Han kommer oanmäld rusande, i vardagskläder, till det flotta nyårskalaset dit Sally gått. Och när hon ser lite undrande ut säger han:
-När man fattar att man vill tillbringa resten av sitt liv med en person vill man att resten av livet startar fortast möjligt.
Som någon sorts "mellanrubriker" i filmen dyker helt andra människor upp. Det är äldre par som inte verkar ha ett skvatt med huvudstoryn att göra (fast säcken knyts förstås ihop, ingen spoiler här!) men det riktigt fina i kråksången, det är att de där mellanspelen som kanske är två minuter långa var för sig är riktiga skådespelarpärlor! Helt ljuvliga!
Det finns alltså filmer som gör mig till en bättre människa.
En gladare, snällare.
Sedan är förstås frågan hur långvarig effekten är ...
Men om du får lust att pröva om samma sak gäller dig kan du leta upp "När Harry mötte Sally".
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Det känns lite galet men jag tror faktiskt inte att jag har sett denna. Kanske någon liten bit av den eller så men minns inte att jag skulle ha sett hela.. Annars känns det ju som en film ALLA har sett liksom!
SvaraRaderaOch inte nog med att man HAR sett den, man ser den gärna igen och igen!!!
RaderaPrecis som Nilmas Bokhylla skriver, tror inte heller att jag har sett den! Borde ta och göra det!
SvaraRaderaÄlskar de där feelgood-filmerna! Man behöver dem också.
Jag säger bara: gör det.
RaderaJag har sett de, men för länge sedan. Den vore kanske värd att ses igen? Filmer som man blir glad av är faktiskt värdefulla.
SvaraRaderaDu kanske ser nya saker? Det gör jag när jag ser om gammalt. Vilket är ett plus!
Raderafinns att låna på biblioteket, föredrar brittiska filmer.
SvaraRaderaDet ena utesluter som tur är inte det andra. Finns utmärkta brittiska feelgood-rullar. Också.
Raderadumt att berätta om slutet
RaderaDen som inte inser att detta är en film med lyckligt slut är inte så himla smart. Har därmed förmodligen inte heller så värst mycket utbyte av den intelligenta dialogen. Märk väl att den sanna knorren berättar jag inte! Då måste du se rullen!
Radera:-D
RaderaDet ringer en svag klocka uppe i mitt hjärnkontor. Tror också att jag sett den, men definitivt glömt innehållet. Har annars svårt för gamla "rullar", typ allt har sin tid;-)
SvaraRaderaDen här håller, främst tack vare briljant manus.
RaderaJag funderar och tror faktiskt jag missat denna. Trots att jag hört om den så många gånger. Jag får helt enkelt ta och försöka se om jag kan se filmen någonstans. Vissa klassiker bör man se :D
SvaraRaderaTror inte du ångrar dig!
Radera