Mitt vår(d)träd

Tidigt 1900-tal.

Vi har en riktigt stor och grann lönn vid huset i Barndomslandet. Den är mer än hundra år gammal, det finns det bildbevis på. Så här års tror jag att den förvandlas till honungsfabrik. De gulgröna blomklasarna har just slagit ut, hela trädkronan surrar när solen lyser.

Det finns förståsigpåare (?) som tycker att lönnen borde sågas ner. Bara tanken gör ont. Det där trädet skänker inte bara behaglig skugga varma sommardagar, det ger hela stället karaktär. Visst, det blir otroligt mycket löv att kratta bort på hösten, men jag förstår inte hur vi skulle trivas utan lönnen. 

Minns hur man för ett antal år sedan högg ner alla träd som stod utanför vårt stora hus på Södermalm. En granne, en årsrik herre, stod och tittade. Han såg ledsen ut. Sa:
-Tänk att de ska bort allihop. Så tråkigt! Jag kommer verkligen att sakna grönskan.
-Men det ska planteras nya, försökte jag trösta.
-Jo visst, svarade farbrorn lite tveksamt och gav mig sen en blick som sa vad vi båda insåg: de nya träden skulle han förmodligen aldrig se växa upp.
Man ska vara rädd om träd.

Seden att plantera ett vårdträd på gården vid sitt bostadshus hörde till, så att säga, förr i tiden, troligen från 1800-talets slut. Oftast valde man ett lövträd, och det skulle bli en garant för husfriden, ett skydd mot onda makter. I vårt fall tycker jag det också ska kallas ett vårträd, om inte annat så för det årliga insektskalaset!

Nutid.

Trädets belackare påstår att det skulle kunna krossa nästan hela huset om det skulle falla offer för en rejäl storm. Ja, det vore sannerligen inte kul, det är lätt att hålla med om. Men jag tycker den ändå ser rätt frisk och stark ut. Så jag håller tummarna och fortsätter njuta av dess prakt ett tag till.

Det är som att ha en femton-tjugo meter (jag gissar) hög bukett med lysande vårblommor vid husknuten. En lyx inte alla kan ståta med!

Copyright Klimakteriehäxan