På bio kan man se mer än film

Det blir alldeles för sällan som jag kommer iväg på bio. Och om man någon gång lyckas ta sig dit är det förstås för att se en film. Men det finns undantag från den regeln!

Alltså har jag suttit på Rigoletto på Kungsgatan mitt i Stockholm, dit ett stort F på en skylt visar vägen. Där har jag lyssnat på Mats Kullander, som inte fanns inspelad på film utan var alldeles live. Kullander är förmodligen den som vet mest om svenska biografer rent generellt. Han har under mer än 50 år varit inblandad i mängder av ombyggnadsprojekt och nyetableringar, inte bara i Sverige, och han har minsann också lagt ner biografer som inte varit tillräckligt lönsamma.

Rigoletto, ritad av Rolf Engströmer, öppnade 1939 och blev en av Sveriges paradbiografer, med 1200 sittplatser och stort fokus på design och hantverk i hela lokalen. Publiken strömmade till!

Mycket har hänt i biobranschen sedan dess. Nu är det "filmstäder" som gäller. Gamla stora salonger har gjorts om och rymmer numera flera mindre visningsrum, och inte bara i storstäderna. Rigoletto fick sex mindre salonger 1980, idag har biografen sammanlagt fyra med den ursprungliga.

Gammal inredning kan ibland tas tillvara som kulturell krydda, även om förmodligen relativt få biobesökare tänker närmare på saken. På båda sidor om Rigolettos vita duk tronar två träskulpturer av äldre datum. Man tror sig veta att de är en kung och en drottning, fast jag tycker båda ser rätt maskulina ut ... De är i alla fall galjonsfigurer från 1700-talet med rötterna i England. Men de röda och bekväma sammetsfåtöljerna är av nyare snitt. 

Ny för bion är också den pampiga kristallkronan i taket i entréhallen. Den kom dit i samband med ombyggnad för tio år sedan. Kullander fick syn på den när han var i Göteborg, gick in i affären, pekade och sa: "Den vill jag ha till Rigoletto! Vad kostar den?" Priset var 105 000 kronor och han slog till. Det kan man kalla spontanshopping!

I foajén kan man också se den imponerande och vackra öppna spisen som funnits med från starten, formgiven av skulptören Erik Grate. Tyvärr går den inte längre att elda i. Isaac Grünewald designade ridån. "Baldakinen" i neonrör över entrén är också speciell.

Fler små lustiga biopärlor bjöd Kullander på. Därför vet jag nu att namnet Sandrews kom till sedan grundaren druckit ett portvin som hette så – det var gott, får man förmoda! Och att Anders Sandrew, född Andersson, var den störste skandinaviske företagaren i nöjesbranschen under sin storhetstid. Han hade ett hjärta som klappade inte bara för film utan också för bilar. Därför cyklade han nästan alltid. Det fanns en förklaring till det: "Ju längre man cyklar, desto finare bilar kan man köpa." 

Nu skulle det kunna vara bra läge att gå på bio, eller hur? Men allt färre gör det. Idag ses flest filmer strömmade på nätet. Bara två procent ses på biograf. En dramatisk utveckling. 

Men om nu du liksom jag faller in i den gamla traditionen, den som har som devis att "film är bäst på bio", då kan ju ju passa på att kolla in omgivningen. Inte bara Rigoletto har intressanta inredningsdetaljer, det kan Mats Kullander lova!

Pampig så det förslår! Matchar den röda mattan på vilken galapremiär som helst.

Det snedställda taket med neonrör över entrén kallas "baldakin".

Grates öppna spis, en praktfull sak! Vet dock inte vad det är för figurer som samsas
på spiselkransen. Syns bättre på fotot nedan!

Senioruniversitetet hyr in sig på Rigoletto för sina föreläsningsserier.
Det är så jag hamnat där utan att se film.

Entréhallen när den är folktom. Foto SF

Det kan vara läge att påpeka att jag är medveten om att mitt inlägg är tämligen skyltfattigt för att vara ett i raden på Skyltsöndag, bloggserien som BP håller ordning på. Men så kan det bli ibland! Klicka på länken för fler skyltar vetja!

Copyright Klimakteriehäxan