En ettårsdag vi ville slippa

Firade andra barnbarnets första födelsedag härom dagen. Så härligt!

I dag infaller en annan ettårsdag. Den firar vi inte. Tvärtom är det en minnesdag vi alla hade velat slippa. Den ryska invasionen av Ukraina bara pågår och pågår, förstörelsen, misären, alla döda, det gränslösa eländet ser vi hela tiden i medierna. Ingen lösning finns i sikte efter tolv hemska månader, kanske står vi inför ett krig som inte övergår i fred på många år? 

Tanken svindlar, åtminstone för mig som är född efter andra världskriget och egentligen aldrig har uppfattat ett väpnat hot mot mitt hemland. Visst har internationella kriser kommit och gått, sorgliga flyktingöden har utspelat sig, men ändå har Sverige och svenskarna förskonats från riktig bedrövelse. Ska det bli ändring på det nu? Vad har de för sig, makthavarna i Kreml, Peking och på en rad andra ställen? Varför är människoliv inte värda mer i dag? Vilken sorts värld ska vår ljuvliga ettåring få ta över?

Den rysk-ukrainske författaren Arkadij Babtjenko skriver i Dagens Nyheter om utvecklingen, han understryker att den akuta krisen faktiskt inleddes med Rysslands intåg på Krim-halvön för nio år sedan. Framtiden han ser är allt annat än fridfull. "Om tjugo år kan ryska stridsvagnar och raketer vara på väg mot Stockholm" menar han och fortsätter att han inte ser något hopp för rysk demokrati heller:

"Om man tror att det bara är ´Putinregimen´ som bär skulden för detta krig, att allt kommer att bli bra igen så fort Putins diktatur väl har krossats, så är man lika fel ute som förut. Det kommer inte att finnas något vackert, postputinistiskt Ryssland i framtiden. Det kommer inte att finnas något demokratiskt Ryssland över huvud taget. Det är helt enkelt omöjligt, per definition."

Copyright Klimakteriehäxan