Jag har egentligen svårt för allt som är dödsorienterat, utom dödsannonser som jag läser varje söndag. Det är som att den mikrodosen fungerar, och till och med ger mig något slags lugn; människor lever och människor dör, det är som det är, det är som det ska vara. Att läsa dödsannonserna är som en första tillvänjning; en dag är det mitt namn som står där.
-Alex Schulman skriver i dag i Dagens Nyheter om sin relation till döden och ceremonierna runt den. Han minns vilka (onödiga) konflikter som kan uppstå efter en anhörigs frånfälle. Nu har han kommit fram till att allt blir enklare om man själv bestämmer hur allting ska gå till.
Inlägg
är ingen festfixare
SvaraRaderaDu menar att ingen på din minnesstund kommer att kunna säga att "liket har själv bakat kakorna"?
Raderapå svärmors begravning åt vi hennes kakor, kändes lite läskigt (ihjälkörd)
RaderaJo, lite udda, det kan jag förstå ...
Raderainga kommentarer, inga beröm. alla visste att bakverken hennes
RaderaMin mamma läste också alltid dödsannonserna... och horoskopen. Jag gör det inte, men håller med Schulman (som jag egentligen inte gillar): Bäst att spika hur man vill ha det och framför allt hur man absolut INTE vill ha det.
SvaraRaderaSå är det nog. Men hur många gör det?
RaderaVet att min mamma också läste dödsannonserna och jag gjorde det förr. Vad gäller min död finns allt nerskrivet. Nåja, det blev inte så mycket men nu vet de efterlevande hur jag vill ha det.
SvaraRaderaTror att du är klok som fixat detta.
Radera