Veckans mening – om idrottens stjärnor

Äntligen kom det jag väntat lite på: läget när alla osålda reaböcker plötsligt kan köpas för halva reapriset. Förr i världen låg jag i startgroparna redan första readagen, släpade hem tunga kassar med "fynd", glad ända in i själen. På senare år har bokreans dragningskraft minskat drastiskt. Det beror på två saker: det känns inte lika billigt, och jag har ju redan långt fler böcker än jag någonsin kommer hinna läsa i min livstid. Ändå finns det där, suget ... och ja, när bokhandeln drar av ytterligare femtio procent kan jag inte låta bli att gå in och kolla.

Det skedde nu i veckan, och naturligtvis kom jag inte ut tomhänt. För drygt 300 spänn hade jag köpt inte  minde än åtta böcker, någon att ge bort, men de flesta till mig själv (och Maken). Bland dem två böcker om två hjältar, en död och en levande: Sven-Göran "Svennis" Erikssons historia skriven av hans bästis sedan barndomen, poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg. Jag är i och för sig ingen stor fotbollsentusiast, men den här värmlänningen gjorde en sagolik karriär i en världssport.

Min andra hjälte är i högsta grad levande: Truls Möregårdh från Eslöv, för närvarande rankad som världens näst bäste bordtennisspelare. Tillsammans med sin pappa Carl har han skrivit "Tänk som Truls" som kom ut i fjol (när grabben bara var 23 år gammal).

Och i detta mitt fynd skriver författaren David Lagercrantz förordet.

Han älskar sport i många tappningar och öppnar sin text, som alltså är bokens allra första, med det jag nu valt till Veckans mening (enligt Skriv Roberts önskemål). Jag håller med i hans konstaterande, som tveklöst gäller både "Svennis" och Truls:

Ibland träder idrottsstjärnor fram som för oss samman, och det är stort på riktigt, tror jag, särskilt nu i orostider.

Copyright Klimakteriehäxan