En bil betyder så mycket.
För somliga är det en statussymbol som ska vårdas ömt, på alla sätt. Gnidas och putsas och dammas och tas till extra service och ”detailing” hos experter.
För oss andra är det en sak som underlättar transporter, av oss själva såväl som av våra prylar. Och så länge denna sak får sin bensin och brummar och går är vi nöjda och glada.
Vi i den där andra kategorin, vi tycker inte ens att det är särskilt viktigt att lacken blänker. Alltså är biltvätt något som förekommer ganska sällan, och blir det aktuellt så handlar det om en snabb överspolning med tillgänglig slang eller, vid särskilt festliga tillfällen, en tur genom den automatiska tvättmaskinen på närmsta mack.
Nu visar det sig att det kan bli stor dramatik kring den där tvätten.
I helgen blev det utryckning för såväl polis som ambulans som tillkallades sedan två manliga bilägare rykt ihop, inte så att stickor och strån flög, men däremot vatten i högtrycksslang.
En bilägare tycks ha kört över slangen som den andre just börjat använda. Båda ville använda samma tvättplats. Han som redan börjat spola riktade strålen mot sin utmanare och så småningom blev det riktigt handgemäng. En gubbe däckade den andre (sommardäck? :-), blodvite uppstod och åtminstone en av de två fick åka ambulans till sjukhuset. Det finns bild på det i dagens Aftonblad.
Där ser ni vilka faror man undviker genom inte att gulla med sin bil.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 14, 2005
söndag, november 13, 2005
På efterkälken dagen S (som i Stella)
Det var i torsdags det var dagen S.
S som i Stella McCartney.
Jag var upptagen precis hela dagen, hade inte en chans att stå och trängas när H&M slog upp sina portar på förmiddagen. Men jag låg förstås inte sömnlös för den sakens skull – jag var aldrig i närheten när Karl Lagerfeld-kollektionen släpptes heller.
Fast lite nyfiken är det ju lätt att bli, det är bara att medge. Mängder med mediautrymme ägnas åt de här ”släppen”, de går inte att undgå. Och visst, jag såg något plagg som kändes lite lockande. Även om jag inte kollat hur fullvuxna Stella tycker att kvinnor som ska ha hennes kläder får vara.
På lördagen hade jag i alla fall vägarna förbi en stor H&M-affär. Gick in och sa till en tjej som uppenbarligen jobbade där:
-Har ni några Stella McCartney-grejor kvar?
Hon tittade trött på mig, orkade inte säga något, men lyfte armen och pekade.
Där, mitt i affären, stod en liten beige skylt och på stången nedanför hängde en skjorta.
EN skjorta. Den var beige och såg ut som vilken skjorta som helst, fast det stod förstås Stella McCartney i nacken på den. Storlek small – ja, det spelade ingen roll, jag var inte det minsta lockad. Det skall mer till för att fresta mig.
Medan jag cirkulerade i affären kom ett plagg till upp på den där stången, uppenbarligen en retur från en tjej som satsat på storlek 34 men inte gillat (eller fått plats i?) den lilla svarta kjolen.
Just det där med returerna skulle ju kunna vara räddningen för den som är hysteriskt angelägen om ett av de här designerplaggen men som inte hann med i premiärsvängarna.
Någon, jag tror det var allas vår lilla Ebba von Sydow, tipsade om det i en tidning. Ta det lugnt, var tesen, folk river med sig alla möjliga storlekar, men kommer naturligtvis tillbaka med allt som inte passade och då kan vi senfärdiga hålla oss framme i andra vändan, så att säga.
Men där fick vi tji, vi som eventuellt hade tänkt oss en måndagsutflykt efter en äkta Stella.
Att folk repade med sig mer än de själva kunde använda, det stämde säkert. Fast tro inte att kläderna återvänder till H&M. Å nej, tjejer med näsa för mode är minsann smartare än så.
Nu finns nämligen de där prylarna som var för stora, för små eller helt enkelt för många till salu igen. Dock inte i någon affär, men väl på nätet.
Till långt högre pris, förstås. Rentav det dubbla.
Det kostar att ligga på topp, flickor.
Fast håller du dig vaken och framme lär det finnas lite Stella att köpa på postorder via Rowells.
Från midnatt och, säkert, flera sekunder framåt.
God jaktlycka önskas ni härmed.
Eller välkommen till efterkälken. Vi blir nog fler där.
Copyright Klimakteriehäxan
S som i Stella McCartney.
Jag var upptagen precis hela dagen, hade inte en chans att stå och trängas när H&M slog upp sina portar på förmiddagen. Men jag låg förstås inte sömnlös för den sakens skull – jag var aldrig i närheten när Karl Lagerfeld-kollektionen släpptes heller.
Fast lite nyfiken är det ju lätt att bli, det är bara att medge. Mängder med mediautrymme ägnas åt de här ”släppen”, de går inte att undgå. Och visst, jag såg något plagg som kändes lite lockande. Även om jag inte kollat hur fullvuxna Stella tycker att kvinnor som ska ha hennes kläder får vara.
På lördagen hade jag i alla fall vägarna förbi en stor H&M-affär. Gick in och sa till en tjej som uppenbarligen jobbade där:
-Har ni några Stella McCartney-grejor kvar?
Hon tittade trött på mig, orkade inte säga något, men lyfte armen och pekade.
Där, mitt i affären, stod en liten beige skylt och på stången nedanför hängde en skjorta.
EN skjorta. Den var beige och såg ut som vilken skjorta som helst, fast det stod förstås Stella McCartney i nacken på den. Storlek small – ja, det spelade ingen roll, jag var inte det minsta lockad. Det skall mer till för att fresta mig.
Medan jag cirkulerade i affären kom ett plagg till upp på den där stången, uppenbarligen en retur från en tjej som satsat på storlek 34 men inte gillat (eller fått plats i?) den lilla svarta kjolen.
Just det där med returerna skulle ju kunna vara räddningen för den som är hysteriskt angelägen om ett av de här designerplaggen men som inte hann med i premiärsvängarna.
Någon, jag tror det var allas vår lilla Ebba von Sydow, tipsade om det i en tidning. Ta det lugnt, var tesen, folk river med sig alla möjliga storlekar, men kommer naturligtvis tillbaka med allt som inte passade och då kan vi senfärdiga hålla oss framme i andra vändan, så att säga.
Men där fick vi tji, vi som eventuellt hade tänkt oss en måndagsutflykt efter en äkta Stella.
Att folk repade med sig mer än de själva kunde använda, det stämde säkert. Fast tro inte att kläderna återvänder till H&M. Å nej, tjejer med näsa för mode är minsann smartare än så.
Nu finns nämligen de där prylarna som var för stora, för små eller helt enkelt för många till salu igen. Dock inte i någon affär, men väl på nätet.
Till långt högre pris, förstås. Rentav det dubbla.
Det kostar att ligga på topp, flickor.
Fast håller du dig vaken och framme lär det finnas lite Stella att köpa på postorder via Rowells.
Från midnatt och, säkert, flera sekunder framåt.
God jaktlycka önskas ni härmed.
Eller välkommen till efterkälken. Vi blir nog fler där.
Copyright Klimakteriehäxan
Grattis på Fars Dag!
Där sitter han nu, i världens absoluta centrum. Slipsarna står som spön i backen, blommor och tårtor bara haglar, paketen vräker in, han nästan drunknar i whisky och konjak.
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?
Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.
Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.
Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.
Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.
Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.
Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?
Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.
Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.
Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.
Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.
Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.
Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 12, 2005
Störst är inte alltid bäst - i handväskbranschen
Det är handväskutställning i kulturhuset, ser jag. Vernissage i dag.
Hur kan man ordna något sådant? Utan att prata med mig först?
Jag skulle kunna ordna en eller ett par handväskutställningar alldeles själv. För jag har sparat så gott som vareviga en som jag köpt genom åren. Enstaka exemplar har slitits ut eller förolyckats, men de andra finns kvar – från den allra första axelväskan i det numera totalt okända materialet skai till det senaste fyndet, en liten påsig sak i petrolblå mocka köpt på Lindex, med rabattkupong för säkerhets skull.
Handväskor har en väldigt trevlig egenskap som en massa andra saker man använder inte har.
De är helt storleksneutrala. Det spelar absolut ingen roll vad vågen säger, väskan är som den är, bara att hugga tag i den och dra vidare. Man växer helt enkelt inte ur dem.
Och har man bara is i magen och väntar tillräckligt länge blir de moderna igen.
På min (väldigt trånga) handväskhylla finns den lilla fyrkantiga från mitt första besök i Paris. Jag hade pengar till den där väskan, men sedan var det i princip slut. Där finns en praktisk plastsak för stranden som faktiskt ser ut som en badboll. Ett par stycken glittrar lite grand, en är helt i brons. Jag har väl mest svarta och bruna, men kan också plocka fram ett antal röda, några blå, någon enstaka grön, kanske två i beige, ett par rutiga, någon blommig, en vit. Stela och påsiga, äkta och oäkta, långa handtag, korta handtag, enkla och dubbla, gratis från bokklubb och halvdyra i boutique – jag har dem alla.
Hur många? Jag törs banne mig inte räkna dem.
Sedan är det ju det fascinerande kapitlet: vad har man i sin handväska? Svaret är nästan utan undantag: för mycket, till att börja med. Redan det en utställningskatalog:
Nycklar, pengar, nödsmink, en bunt pappersnäsdukar, alla kundkort till all världens butikskedjor, telefon, almanacka, hårborste, solglasögon, tuggummi, tandtråd, låsolja till bilen, myntbörs, rabattkuponger, inköpslistor, pennor, ett och annat batteri, bok…
…ja och sen är det där med att hitta just rätt nyckel, almackan eller pennan… för inte sällan är väskan så rymlig och förment praktisk att det är stört omöjligt att finna någonting alls i den.
Känns situationen möjligen igen? Störst är inte alltid bäst, åtminstone inte i handväskbranschen.
Dock finns ju ett användningsområde där stor är bättre än liten. Bästa illustrationen till det får ni om ni klickar på länken i min post från igår – jag tröttnar aldrig på den!
Där visar min Heders-Klimakteriehäxa hur en handväska verkligen kan komma till lysande användning. Missa den inte!
Copyright Klimakteriehäxan
Hur kan man ordna något sådant? Utan att prata med mig först?
Jag skulle kunna ordna en eller ett par handväskutställningar alldeles själv. För jag har sparat så gott som vareviga en som jag köpt genom åren. Enstaka exemplar har slitits ut eller förolyckats, men de andra finns kvar – från den allra första axelväskan i det numera totalt okända materialet skai till det senaste fyndet, en liten påsig sak i petrolblå mocka köpt på Lindex, med rabattkupong för säkerhets skull.
Handväskor har en väldigt trevlig egenskap som en massa andra saker man använder inte har.
De är helt storleksneutrala. Det spelar absolut ingen roll vad vågen säger, väskan är som den är, bara att hugga tag i den och dra vidare. Man växer helt enkelt inte ur dem.
Och har man bara is i magen och väntar tillräckligt länge blir de moderna igen.
På min (väldigt trånga) handväskhylla finns den lilla fyrkantiga från mitt första besök i Paris. Jag hade pengar till den där väskan, men sedan var det i princip slut. Där finns en praktisk plastsak för stranden som faktiskt ser ut som en badboll. Ett par stycken glittrar lite grand, en är helt i brons. Jag har väl mest svarta och bruna, men kan också plocka fram ett antal röda, några blå, någon enstaka grön, kanske två i beige, ett par rutiga, någon blommig, en vit. Stela och påsiga, äkta och oäkta, långa handtag, korta handtag, enkla och dubbla, gratis från bokklubb och halvdyra i boutique – jag har dem alla.
Hur många? Jag törs banne mig inte räkna dem.
Sedan är det ju det fascinerande kapitlet: vad har man i sin handväska? Svaret är nästan utan undantag: för mycket, till att börja med. Redan det en utställningskatalog:
Nycklar, pengar, nödsmink, en bunt pappersnäsdukar, alla kundkort till all världens butikskedjor, telefon, almanacka, hårborste, solglasögon, tuggummi, tandtråd, låsolja till bilen, myntbörs, rabattkuponger, inköpslistor, pennor, ett och annat batteri, bok…
…ja och sen är det där med att hitta just rätt nyckel, almackan eller pennan… för inte sällan är väskan så rymlig och förment praktisk att det är stört omöjligt att finna någonting alls i den.
Känns situationen möjligen igen? Störst är inte alltid bäst, åtminstone inte i handväskbranschen.
Dock finns ju ett användningsområde där stor är bättre än liten. Bästa illustrationen till det får ni om ni klickar på länken i min post från igår – jag tröttnar aldrig på den!
Där visar min Heders-Klimakteriehäxa hur en handväska verkligen kan komma till lysande användning. Missa den inte!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 11, 2005
Här en heders-Klimakteriehäxa!
Titta, njut - men glöm för all del inte att lyssna på ljudet!
http://www.snabbstart.com/film/cabriolet-vs-farmor.aspx
Trevlig fredagkväll!
http://www.snabbstart.com/film/cabriolet-vs-farmor.aspx
Trevlig fredagkväll!
torsdag, november 10, 2005
Jag vill skiljas!
Jo, det är faktiskt sant.
Men jag förstår inte hur det ska gå till.
Hon har nämligen varit min frissa sedan vi båda var strax över 20. Det var en slump att mitt hår hamnade i hennes händer, hon bara råkade jobba i den frisersalong som låg närmast till när jag var ny i Stockholm.
Jag tyckte hon gjorde mig riktigt snygg, vi blev lite kompisar parallellt med kund-frisör-relationen och jag blev stammis.
När hon flyttade till ny lokal i en helt annan del av staden hängde jag med. Till innestället i Gamla Stan följde jag henne också. Liksom till nästa adress.
Hon utsåg mig till försökskanin när afro-frisyrerna dök upp, tätt i spåren på Angela Davies, om ni råkar komma ihåg henne. Från att ha varit en alldeles naturligt rakhårig blondin kom jag ut på gatan med en rejäl, rund boll av lockar. Först i Sverige, tror jag nästan. Det var chockartat, men på vägen hem började jag vänja mig med hjälp av varje skyltfönster jag passerade. Väl framme vid min egen port hade jag rent av börjat gilla läget – ja det fanns ju inte mycket annat att välja på, förstås…
När jag sekunder senare möter min pojkväns ögon ser jag hans fullständigt överrumplade blick, liksom tom. Så bryter han ut i ett gapskratt.
Men inte ens det fick mig att byta frissa, inte pojkvän heller för den delen – han vande sig, han också! Tills det var dags för nästa frisyr.
Och så småningom blev hon sin egen, med flera stolar, kollegor och diverse praktikanter som såg till att schampot löddrade omkring oss.
På vägen dit träffade hon en karl, fick barn och blev ”stadgad”.
Den där mannen var väl ingen riktig fullträff, det framgick ganska snart. För varje klippning, varje permanent, varje blekt slinga kom ny information, såväl i ämnet mannen i allmänhet som den där mannen i synnerhet.
När sen ungen växte upp kunde vi, hennes stamkunder, följa utvecklingen i detalj, från bajsets konsistens i blöjan över slagsmål på mellanstadiet till yrkesvalet på sluttampen.
För varje nytt besök genom åren har informationsflödet fortsatt. Jag har fått veta det mesta om gamla föräldrar, om stökiga syskon, om tvister med kollegor, om dumma hyresvärdar. Rapporterandet har aldrig mattats av, bara ökat. Nu, efter ett 30-tal år, borde det mesta vara uttömt. Men det är det absolut inte – om inte annat så för att det är helt omöjligt att hålla isär historierna. Det kan hon inte själv heller längre.
Plötsligt, mitt i en harang om en annan kund som jag antas känna till och komma ihåg, kommer ett inpass som har sin grund i en artikel i morgontidningen. Eller en intervju i morgon-tv. Eller en bild i den där obligatoriska skvallertidningen som lever på att alla Sveriges damfriseringar fortfarande tror att den måste finnas där på hyllan under spegeln.
Det måste finnas någon delkurs i frisörutbildningen som tutar i alla frissor att man måste konversera kunderna utan avbrott. De lektionerna bör avskaffas.
Men hur lär man gamla hundar att sitta? Gamla frissor att hålla tyst?
Jag kan inte be henne hålla truten. Finns inget sätt att göra det utan att bli gruvligt otrevlig. Och jag vill faktiskt inte såra den som fixat mina strån till något frisyrliknande med avsevärd framgång under så många år. Till vänskapspris dessutom.
Faktum är att jag tycker fortfarande att hon är bra på hår. Men efter varje besök är jag lätt desperat, trött i öronen, förvirrad av alla utvikningar som jag inte längre ens försöker att hänga med i.
Men inte kan man skiljas från sin gamla frissa när man varit henne trogen i mer än 30 år?
-Äh, det löser sig när hon går i pension, säger dottern som också går hos samma frissa, precis som maken och sonen.
Och då blir jag alldeles nervös.
Herregud, ska man bli tvungen att hitta en NY?
Som tar jättemycket betalt och sen ser man ut som skräp i skallen?
Någon ung tjej eller kille som struntar fullständigt i att jag måste klippas så att inte det krävs en timme framför spegeln varje morgon innan jag kan gå ut?
Någon som inte har en aning om att jag blir skogstokig om för mycket av örsnibbarna syns under håret?
Någon som INTE har klippt mig i 30 år?
Det blir nog ingen skilsmässa.
Inte förrän döden skiljer oss åt, som det så vackert (?) heter.
Copyright Klimakteriehäxan
Men jag förstår inte hur det ska gå till.
Hon har nämligen varit min frissa sedan vi båda var strax över 20. Det var en slump att mitt hår hamnade i hennes händer, hon bara råkade jobba i den frisersalong som låg närmast till när jag var ny i Stockholm.
Jag tyckte hon gjorde mig riktigt snygg, vi blev lite kompisar parallellt med kund-frisör-relationen och jag blev stammis.
När hon flyttade till ny lokal i en helt annan del av staden hängde jag med. Till innestället i Gamla Stan följde jag henne också. Liksom till nästa adress.
Hon utsåg mig till försökskanin när afro-frisyrerna dök upp, tätt i spåren på Angela Davies, om ni råkar komma ihåg henne. Från att ha varit en alldeles naturligt rakhårig blondin kom jag ut på gatan med en rejäl, rund boll av lockar. Först i Sverige, tror jag nästan. Det var chockartat, men på vägen hem började jag vänja mig med hjälp av varje skyltfönster jag passerade. Väl framme vid min egen port hade jag rent av börjat gilla läget – ja det fanns ju inte mycket annat att välja på, förstås…
När jag sekunder senare möter min pojkväns ögon ser jag hans fullständigt överrumplade blick, liksom tom. Så bryter han ut i ett gapskratt.
Men inte ens det fick mig att byta frissa, inte pojkvän heller för den delen – han vande sig, han också! Tills det var dags för nästa frisyr.
Och så småningom blev hon sin egen, med flera stolar, kollegor och diverse praktikanter som såg till att schampot löddrade omkring oss.
På vägen dit träffade hon en karl, fick barn och blev ”stadgad”.
Den där mannen var väl ingen riktig fullträff, det framgick ganska snart. För varje klippning, varje permanent, varje blekt slinga kom ny information, såväl i ämnet mannen i allmänhet som den där mannen i synnerhet.
När sen ungen växte upp kunde vi, hennes stamkunder, följa utvecklingen i detalj, från bajsets konsistens i blöjan över slagsmål på mellanstadiet till yrkesvalet på sluttampen.
För varje nytt besök genom åren har informationsflödet fortsatt. Jag har fått veta det mesta om gamla föräldrar, om stökiga syskon, om tvister med kollegor, om dumma hyresvärdar. Rapporterandet har aldrig mattats av, bara ökat. Nu, efter ett 30-tal år, borde det mesta vara uttömt. Men det är det absolut inte – om inte annat så för att det är helt omöjligt att hålla isär historierna. Det kan hon inte själv heller längre.
Plötsligt, mitt i en harang om en annan kund som jag antas känna till och komma ihåg, kommer ett inpass som har sin grund i en artikel i morgontidningen. Eller en intervju i morgon-tv. Eller en bild i den där obligatoriska skvallertidningen som lever på att alla Sveriges damfriseringar fortfarande tror att den måste finnas där på hyllan under spegeln.
Det måste finnas någon delkurs i frisörutbildningen som tutar i alla frissor att man måste konversera kunderna utan avbrott. De lektionerna bör avskaffas.
Men hur lär man gamla hundar att sitta? Gamla frissor att hålla tyst?
Jag kan inte be henne hålla truten. Finns inget sätt att göra det utan att bli gruvligt otrevlig. Och jag vill faktiskt inte såra den som fixat mina strån till något frisyrliknande med avsevärd framgång under så många år. Till vänskapspris dessutom.
Faktum är att jag tycker fortfarande att hon är bra på hår. Men efter varje besök är jag lätt desperat, trött i öronen, förvirrad av alla utvikningar som jag inte längre ens försöker att hänga med i.
Men inte kan man skiljas från sin gamla frissa när man varit henne trogen i mer än 30 år?
-Äh, det löser sig när hon går i pension, säger dottern som också går hos samma frissa, precis som maken och sonen.
Och då blir jag alldeles nervös.
Herregud, ska man bli tvungen att hitta en NY?
Som tar jättemycket betalt och sen ser man ut som skräp i skallen?
Någon ung tjej eller kille som struntar fullständigt i att jag måste klippas så att inte det krävs en timme framför spegeln varje morgon innan jag kan gå ut?
Någon som inte har en aning om att jag blir skogstokig om för mycket av örsnibbarna syns under håret?
Någon som INTE har klippt mig i 30 år?
Det blir nog ingen skilsmässa.
Inte förrän döden skiljer oss åt, som det så vackert (?) heter.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 09, 2005
Sånt Man Skickar
Två korta pip i mobilen. Jag har fått ett sms. Så här står det:
”Vi spikar dejten. Men kom ihåg att du är upptagen HELA dagen – och kommer hem sent. Det blir skitkul.”
Det där lät faktiskt väldigt lovande. Spännande, rent av. Skulle kunna ha ett romantiskt inslag. Men jag kom inte ihåg någon dejt. Och absolut inget uppgjort med minsta romantiska anstrykning. Hade jag verkligen glömt en heldagsgrej? Kollade avsändaren, men kände inte igen numret. Tänkte efter en kort sekund och svarade sedan, tråkigt men korrekt:
”Låter jättetrevligt. Men du har antagligen skickat till fel nummer.”
Sedan drog min fantasi igång.
OM nu detta sms verkligen hade varit till mig. Och OM det hade varit fråga om någon sorts flicka-pojke-historia. Och OM jag hade haft en svartsjuk man – vi vet ju att de finns, vi som är bekanta med Carlos i ”Desperate Housewives”och läst Liza Marklunds ”Gömda”, för att ta ett par välkända exempel. Och OM samme man höll koll på hustruns mobil. Samt läste detta halvt mystiska meddelande.
Det skulle kunna sluta hur som helst. Glaskrossning, storgräl, mord. Hämnd. Visst, i likhet med barnflickan i Knutby skulle man ju kunna påstå att sms:et med största sannolikhet kom från Gud, men att han skulle ha mobilabonnemang är väl lite magstarkt för alla andra.
Kanske ett fall för en privatdetektiv då? För säkerhets skull?
Naturligtvis hände ingenting av allt detta.
Det enda som hände var att det snart kom två pip och ett sms till.
Ett meddelande från en kille jag känner och gillar – men om vi ses är det i större sällskap och aldrig hela dagar, och det är garanterat fritt från romantik. Precis som sms:et:
”Sorry! Fel nr. Berättar sen.”
Copyright Klimakteriehäxan
”Vi spikar dejten. Men kom ihåg att du är upptagen HELA dagen – och kommer hem sent. Det blir skitkul.”
Det där lät faktiskt väldigt lovande. Spännande, rent av. Skulle kunna ha ett romantiskt inslag. Men jag kom inte ihåg någon dejt. Och absolut inget uppgjort med minsta romantiska anstrykning. Hade jag verkligen glömt en heldagsgrej? Kollade avsändaren, men kände inte igen numret. Tänkte efter en kort sekund och svarade sedan, tråkigt men korrekt:
”Låter jättetrevligt. Men du har antagligen skickat till fel nummer.”
Sedan drog min fantasi igång.
OM nu detta sms verkligen hade varit till mig. Och OM det hade varit fråga om någon sorts flicka-pojke-historia. Och OM jag hade haft en svartsjuk man – vi vet ju att de finns, vi som är bekanta med Carlos i ”Desperate Housewives”och läst Liza Marklunds ”Gömda”, för att ta ett par välkända exempel. Och OM samme man höll koll på hustruns mobil. Samt läste detta halvt mystiska meddelande.
Det skulle kunna sluta hur som helst. Glaskrossning, storgräl, mord. Hämnd. Visst, i likhet med barnflickan i Knutby skulle man ju kunna påstå att sms:et med största sannolikhet kom från Gud, men att han skulle ha mobilabonnemang är väl lite magstarkt för alla andra.
Kanske ett fall för en privatdetektiv då? För säkerhets skull?
Naturligtvis hände ingenting av allt detta.
Det enda som hände var att det snart kom två pip och ett sms till.
Ett meddelande från en kille jag känner och gillar – men om vi ses är det i större sällskap och aldrig hela dagar, och det är garanterat fritt från romantik. Precis som sms:et:
”Sorry! Fel nr. Berättar sen.”
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 08, 2005
Det var som fåglarna...
Jag gnäller ofta på kollektivtrafiken.
Med fog, enligt mitt sätt att se.
Glest mellan turerna, man får oftast stå som packad i en sillburk, dålig ventilation, omöjligt att läsa eller lyssna på radio på grund av ljudnivån. Inte sällan fastnar bussen dessutom i trafiken, kollektivfiler till trots.
Men glada överraskningar KAN inträffa.
Som på 2ans linje i morse.
Mellan hållplatsutropen strömmade fågelkvitter ut i högtalarna. Kvillrande glada toner.
Härligt! Plötsligt bröt höstsolen genom molntäcket. Doften av fuktig mossa och frestande kantareller kittlade näsan. Ja, det kändes i alla fall så.
Minns i samma ögonblick t-baneföraren som överraskade ett helt tågsätt med att uppmana passagerarna att titta på den vackra utsikten när vi körde över Tranebergsbron. Och den glade mannen bakom ratten på 62an som sjöng en aria med klar tenorstämma när han svängde förbi Kungliga Operan.
Det finns alltså tillfällen när det är helt OK att åka kommunalt.
Copyright Klimakteriehäxan
Med fog, enligt mitt sätt att se.
Glest mellan turerna, man får oftast stå som packad i en sillburk, dålig ventilation, omöjligt att läsa eller lyssna på radio på grund av ljudnivån. Inte sällan fastnar bussen dessutom i trafiken, kollektivfiler till trots.
Men glada överraskningar KAN inträffa.
Som på 2ans linje i morse.
Mellan hållplatsutropen strömmade fågelkvitter ut i högtalarna. Kvillrande glada toner.
Härligt! Plötsligt bröt höstsolen genom molntäcket. Doften av fuktig mossa och frestande kantareller kittlade näsan. Ja, det kändes i alla fall så.
Minns i samma ögonblick t-baneföraren som överraskade ett helt tågsätt med att uppmana passagerarna att titta på den vackra utsikten när vi körde över Tranebergsbron. Och den glade mannen bakom ratten på 62an som sjöng en aria med klar tenorstämma när han svängde förbi Kungliga Operan.
Det finns alltså tillfällen när det är helt OK att åka kommunalt.
Copyright Klimakteriehäxan
Nytillskott till ordförrådet
Det fanns där i går morse, helt utan förvarning.
Ett alldeles nytt verb: wowa.
Stod i en tidning, i en bildtext om ett dyrt varuhus där man inte hade råd att köpa något men däremot kunde gå omkring och, just det, wowa. Och visst förstår man direkt? Och inte fanns det väl redan något ord som står för precis samma sak?
Nu har jag smakat på att wowa och tycker nog inte att det ligger riktigt bra i munnen. Än, i alla fall.
Men vi har ju klarat shoppa, mingla, browsa, scrolla och showa till exempel, så det kommer säkert att gå bra med wowa också.
Fast riktigt raka spåret in i Svenska Akademiens Ordlista lär det väl ändå inte vara?
Sedan dök nästa nyhet på språkområdet upp i ett kvällsprogram på tv.
Nu handlade det om ett substantiv, ett yrke som – till skillnad från wowa – inte väckte några associationer alls i min hjärna, där räckte min fantasi inte till.
Ordet är musstylist.
Det visade sig vara en person som gör damer ljusare i den privataste av regioner. Den glada musstylisten intervjuades tillsammans med en kvinnorumpa. På mörka ställen på den vintervita kroppsdelen anbringades blekningsmedel, eftersom kunden/patienten/rumpan ville ”se renare ut”. Bakdelen, som med största sannolikhet inte sett dagsljus sedan treårsåldern, belystes av en stark lampa och det gällde att inte låta kemikalierna sitta kvar för länge för då…
Där var min fantasi inte otillräcklig längre, jag kände hur jag slog ihop knäna och instinktivt knep med Lanefelt-muskeln.
Och så wowade jag lite, av pur förvåning.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett alldeles nytt verb: wowa.
Stod i en tidning, i en bildtext om ett dyrt varuhus där man inte hade råd att köpa något men däremot kunde gå omkring och, just det, wowa. Och visst förstår man direkt? Och inte fanns det väl redan något ord som står för precis samma sak?
Nu har jag smakat på att wowa och tycker nog inte att det ligger riktigt bra i munnen. Än, i alla fall.
Men vi har ju klarat shoppa, mingla, browsa, scrolla och showa till exempel, så det kommer säkert att gå bra med wowa också.
Fast riktigt raka spåret in i Svenska Akademiens Ordlista lär det väl ändå inte vara?
Sedan dök nästa nyhet på språkområdet upp i ett kvällsprogram på tv.
Nu handlade det om ett substantiv, ett yrke som – till skillnad från wowa – inte väckte några associationer alls i min hjärna, där räckte min fantasi inte till.
Ordet är musstylist.
Det visade sig vara en person som gör damer ljusare i den privataste av regioner. Den glada musstylisten intervjuades tillsammans med en kvinnorumpa. På mörka ställen på den vintervita kroppsdelen anbringades blekningsmedel, eftersom kunden/patienten/rumpan ville ”se renare ut”. Bakdelen, som med största sannolikhet inte sett dagsljus sedan treårsåldern, belystes av en stark lampa och det gällde att inte låta kemikalierna sitta kvar för länge för då…
Där var min fantasi inte otillräcklig längre, jag kände hur jag slog ihop knäna och instinktivt knep med Lanefelt-muskeln.
Och så wowade jag lite, av pur förvåning.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 07, 2005
Novemberkaktus
Eftersom jag fyller år just i dessa dagar får jag allt emellanåt en novemberkaktus. När man får dem är de översållade av knoppar i vitt, rosa eller rosa-lila. Och de slår ut. Jättefina!
Men ni vet hur det är med krukväxter: de flesta kan, i teorin, blomma om.
Frågan är bara om någon engagerad statistiker utrett hur stor sannolikhet det handlar om. Enligt mina erfarenheter är det inte så imponerande hög procent, sedan kan växten kallas perenn i blomboken hur mycket som helst.
Fast nu händer det. Inte bara med en kaktus utan TVÅ! Alla två novemberkaktusar som jag har!
Nästan över natten har de feta knopparna dykt upp. Om bara ett par dagar har jag blommor.
Nu undrar jag bara en sak: hur kan novemberkaktusen veta att det just gått ett år? Att det är november igen?
Copyright Klimakteriehäxan
Men ni vet hur det är med krukväxter: de flesta kan, i teorin, blomma om.
Frågan är bara om någon engagerad statistiker utrett hur stor sannolikhet det handlar om. Enligt mina erfarenheter är det inte så imponerande hög procent, sedan kan växten kallas perenn i blomboken hur mycket som helst.
Fast nu händer det. Inte bara med en kaktus utan TVÅ! Alla två novemberkaktusar som jag har!
Nästan över natten har de feta knopparna dykt upp. Om bara ett par dagar har jag blommor.
Nu undrar jag bara en sak: hur kan novemberkaktusen veta att det just gått ett år? Att det är november igen?
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 06, 2005
En man att räkna med
Han heter John Trinkaus och jag blir väldigt förvånad om ni hört talas om honom förr.
Trinkaus är professor emeritus vid Zicklin School of Business i New York. Och han har skapat sig en alldeles egen nisch i vetenskapens värld. För så snart någon eller något har retat gallfeber på honom har han omsatt sin irritation i en rapport, som åtminstone på ytan är väldigt lik en akademisk avhandling.
Det har blivit ett 90-tal undersökningar genom åren. Hur statistiskt säkerställda hans resultat är har jag förstås inte en aning om, men för mig räcker det långt att se vilka fenomen han ägnat sig åt.
Här några exempel:
Hur många ungdomar som har basebollkeps vänder skärmen bakåt?
Hur många motionärer föredrar sportskor i vitt framför andra färger?
Hur stor del av motionssimmare gör sina vändor i poolens grunda del i stället för i den djupa? Hur stor procent av dagens studenter ogillar brysselkål? (54 procent, enligt Trinkaus).
Hur många bilförare struntar i att borsta bort snön från biltaket efter ett rejält snöfall?
Hur många sätter sig över gränsen för antal varor man får ta i livsmedelshallens snabbkassa?
Många av hans observationer handlar om trafik. Trinkaus hävdar bland annat, att när det gäller att bryta mot allmänna trafikregler är kvinnliga lastbilsförare värst. Han har också räknat hur ofta intervjuobjekt i nyhetsprogram svarar ”absolut”, ”exakt” eller bara ett enkel ”ja”.
Sådant sysslar han med, denne akademiker. Och han har fått pris för det. Ig Nobel-priset.
Det delas ut vid en särskild ceremoni varje höst på fina Harvard-universitetet i USA.
”Riktiga” nobelpristagare deltar ofta, men priset är gjort av billigast möjliga skräp, och tacktalen avbryts obönhörligen av en liten flicka som säjer STOPP, NU ÄR DET TRÅKIGT.
Först skrattar man – men sedan ska man tänka efter, det är grundidén.
Och professor Trinkaus är bara en i raden av vetenskapsmän som, på de fjorton år Ig Nobel-priset delats ut, fått den äran.
Jo, lite ärofullt är det nog trots skratten och namnet (”ignobel” betyder bl a simpel, tarvlig). Nästan alla pristagare har personligen närvarat och tagit emot sin utmärkelse.
Också svenskar har ansetts värdiga ett Ig Nobel-pris. Tre forskare vid Stockholms universitet belönades t ex 2003 för att de lett i bevis att kycklingar föredrar vackra människor framför fula. Hönskycklingar valde snygga killar, tuppkycklingar hackade förtjust på söta flickor.
Ingen av kycklingarna hade förstås en aning om att människans hämnd ligger nära – för vad gör vi, både snygga och mindre snygga, med kycklingar i allmänhet? Jo vi äter upp dem, i alla fall vi som inte fått spader och tror att fågelinfluensan härjar i närmsta kråkflock.
Ännu en gång har det blivit svenskt på Ig Nobel-festen. Då hade man fått veta att även sill fjärtar – en upptäckt som hade sin upprinnelse i ubåtskalabaliken på 90-talet. Fisande verkar f ö vara ett populärt ämne, flera fis-forskare finns i listan över pristagare Andra som befunnits värdiga priset är mannen som kom på karaoke-maskinen. En herre, förmodligen tunnhårig, har fått priset för en (patenterad!) metod att kamma över flinten.
Två kvinnor, en danska och en norska, fick pris sedan de slagit ihop sina kloka huvuden och utrett hur det känns att ha blöta kalsonger i kallt väder. Åtta herrar lånade sig till undersökningen. Resultat: de män som hade våta kalsonger frös mer än de som hade torra.
Prisvärd befanns också en kartläggning av färgen på och förekomsten av ludd i naveln.
I vad mån Ig Nobel är tänkt att vara en drift med de riktiga Nobel-priserna, det är svårt att veta något om. Marc Abrahams, som hittat på alltihop, nöjer sig med att avsluta varje prisutdelning med frasen:
-Om du inte vann Ig Nobel-priset i år – och speciellt OM du vann det – kan vi bara säga: bättre lycka nästa år!
Har du en kandidat är det bara att maila till air@ignobel.com och sedan hålla tummarna.
Tänk ändå så mycket berömmelse lite vetenskaplig research kan åstadkomma!
Copyright Klimakteriehäxan
Trinkaus är professor emeritus vid Zicklin School of Business i New York. Och han har skapat sig en alldeles egen nisch i vetenskapens värld. För så snart någon eller något har retat gallfeber på honom har han omsatt sin irritation i en rapport, som åtminstone på ytan är väldigt lik en akademisk avhandling.
Det har blivit ett 90-tal undersökningar genom åren. Hur statistiskt säkerställda hans resultat är har jag förstås inte en aning om, men för mig räcker det långt att se vilka fenomen han ägnat sig åt.
Här några exempel:
Hur många ungdomar som har basebollkeps vänder skärmen bakåt?
Hur många motionärer föredrar sportskor i vitt framför andra färger?
Hur stor del av motionssimmare gör sina vändor i poolens grunda del i stället för i den djupa? Hur stor procent av dagens studenter ogillar brysselkål? (54 procent, enligt Trinkaus).
Hur många bilförare struntar i att borsta bort snön från biltaket efter ett rejält snöfall?
Hur många sätter sig över gränsen för antal varor man får ta i livsmedelshallens snabbkassa?
Många av hans observationer handlar om trafik. Trinkaus hävdar bland annat, att när det gäller att bryta mot allmänna trafikregler är kvinnliga lastbilsförare värst. Han har också räknat hur ofta intervjuobjekt i nyhetsprogram svarar ”absolut”, ”exakt” eller bara ett enkel ”ja”.
Sådant sysslar han med, denne akademiker. Och han har fått pris för det. Ig Nobel-priset.
Det delas ut vid en särskild ceremoni varje höst på fina Harvard-universitetet i USA.
”Riktiga” nobelpristagare deltar ofta, men priset är gjort av billigast möjliga skräp, och tacktalen avbryts obönhörligen av en liten flicka som säjer STOPP, NU ÄR DET TRÅKIGT.
Först skrattar man – men sedan ska man tänka efter, det är grundidén.
Och professor Trinkaus är bara en i raden av vetenskapsmän som, på de fjorton år Ig Nobel-priset delats ut, fått den äran.
Jo, lite ärofullt är det nog trots skratten och namnet (”ignobel” betyder bl a simpel, tarvlig). Nästan alla pristagare har personligen närvarat och tagit emot sin utmärkelse.
Också svenskar har ansetts värdiga ett Ig Nobel-pris. Tre forskare vid Stockholms universitet belönades t ex 2003 för att de lett i bevis att kycklingar föredrar vackra människor framför fula. Hönskycklingar valde snygga killar, tuppkycklingar hackade förtjust på söta flickor.
Ingen av kycklingarna hade förstås en aning om att människans hämnd ligger nära – för vad gör vi, både snygga och mindre snygga, med kycklingar i allmänhet? Jo vi äter upp dem, i alla fall vi som inte fått spader och tror att fågelinfluensan härjar i närmsta kråkflock.
Ännu en gång har det blivit svenskt på Ig Nobel-festen. Då hade man fått veta att även sill fjärtar – en upptäckt som hade sin upprinnelse i ubåtskalabaliken på 90-talet. Fisande verkar f ö vara ett populärt ämne, flera fis-forskare finns i listan över pristagare Andra som befunnits värdiga priset är mannen som kom på karaoke-maskinen. En herre, förmodligen tunnhårig, har fått priset för en (patenterad!) metod att kamma över flinten.
Två kvinnor, en danska och en norska, fick pris sedan de slagit ihop sina kloka huvuden och utrett hur det känns att ha blöta kalsonger i kallt väder. Åtta herrar lånade sig till undersökningen. Resultat: de män som hade våta kalsonger frös mer än de som hade torra.
Prisvärd befanns också en kartläggning av färgen på och förekomsten av ludd i naveln.
I vad mån Ig Nobel är tänkt att vara en drift med de riktiga Nobel-priserna, det är svårt att veta något om. Marc Abrahams, som hittat på alltihop, nöjer sig med att avsluta varje prisutdelning med frasen:
-Om du inte vann Ig Nobel-priset i år – och speciellt OM du vann det – kan vi bara säga: bättre lycka nästa år!
Har du en kandidat är det bara att maila till air@ignobel.com och sedan hålla tummarna.
Tänk ändå så mycket berömmelse lite vetenskaplig research kan åstadkomma!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 05, 2005
Tidningsfritt
Det låter på något vis lite trevligt.
”Tidningsfritt”.
Fast det är ett irritationsmoment som ständigt återkommer för oss vanemänniskor som inte kan äta frukost utan en färskt tidning bredvid kaffemuggen.
”Tidningsfritt” är bara en gammal tradition som dagens tidningsmakare inte haft vett att ändra på. Varför i hela fridens namn ska just tidningsfolk ha ledigt på Allhelgonadagen? Alla andra i olika serviceyrken jobbar ju som vanligt. Visst, för länge sedan var det en annan historia, men sedan dess har det hänt en del. Det verkar inte tidningsbranschen ha märkt, ett trendbrott som alltså gått nyhetsjägarna förbi. Eller blundar de med flit? Jag undrar.
Det är samma sak med juldagen och långfredagen. Men inte har biograferna stängt som förr i världen, inte råder skrattförbud på påskens sorgedag som min mamma berättat att det var när hon var barn. Om mjölken tar slut är det bara att gå ut och handla, orkar man inte laga mat finns det öppna restauranger att välja på, även om utbudet är lite begränsat.
Tvärtom är det just de här dagarna när många trots allt har lite extra ledigt som tidningarna borde storsatsa. I dag hade jag haft tid med lite featureartiklar som, när de finns i vardagens tidning, förvisso kan locka till läsning. Men alldeles för ofta läggs blaskan åt sidan med tanken att ”jag tar det sedan när jag har mer tid”. Fast ”sedan” kommer aldrig, artikeln förblir oläst – och si! där stack ännu en oläst text åt helsicke, hur bra den än må ha varit.
Tycker mig också minnas att det har hänt stora saker på ”tidningsfri” dag. Då anser de fina tidningshusen att vi ska nöja oss med webbnyheter, till dess att de ett dygn för sent kommer med ett nytt nummer.
Jag minns att tv:s nyheter för länge sedan också skar ned på sändningarna. Redaktionerna för Aktuellt och Rapport sände varannan dag. Det slutade de med för många år sedan. Sådan tur att radio och tv finns!
Hur länge ska tidningarna ha ”fria” dagar?
Enda straffet jag kan komma på är att säga upp prenumerationen.
Men då skulle ju alla dagar bli tidningsfria.
Det finns helt enkelt ingen utväg ur detta dilemma!
Copyright Klimakteriehäxan
”Tidningsfritt”.
Fast det är ett irritationsmoment som ständigt återkommer för oss vanemänniskor som inte kan äta frukost utan en färskt tidning bredvid kaffemuggen.
”Tidningsfritt” är bara en gammal tradition som dagens tidningsmakare inte haft vett att ändra på. Varför i hela fridens namn ska just tidningsfolk ha ledigt på Allhelgonadagen? Alla andra i olika serviceyrken jobbar ju som vanligt. Visst, för länge sedan var det en annan historia, men sedan dess har det hänt en del. Det verkar inte tidningsbranschen ha märkt, ett trendbrott som alltså gått nyhetsjägarna förbi. Eller blundar de med flit? Jag undrar.
Det är samma sak med juldagen och långfredagen. Men inte har biograferna stängt som förr i världen, inte råder skrattförbud på påskens sorgedag som min mamma berättat att det var när hon var barn. Om mjölken tar slut är det bara att gå ut och handla, orkar man inte laga mat finns det öppna restauranger att välja på, även om utbudet är lite begränsat.
Tvärtom är det just de här dagarna när många trots allt har lite extra ledigt som tidningarna borde storsatsa. I dag hade jag haft tid med lite featureartiklar som, när de finns i vardagens tidning, förvisso kan locka till läsning. Men alldeles för ofta läggs blaskan åt sidan med tanken att ”jag tar det sedan när jag har mer tid”. Fast ”sedan” kommer aldrig, artikeln förblir oläst – och si! där stack ännu en oläst text åt helsicke, hur bra den än må ha varit.
Tycker mig också minnas att det har hänt stora saker på ”tidningsfri” dag. Då anser de fina tidningshusen att vi ska nöja oss med webbnyheter, till dess att de ett dygn för sent kommer med ett nytt nummer.
Jag minns att tv:s nyheter för länge sedan också skar ned på sändningarna. Redaktionerna för Aktuellt och Rapport sände varannan dag. Det slutade de med för många år sedan. Sådan tur att radio och tv finns!
Hur länge ska tidningarna ha ”fria” dagar?
Enda straffet jag kan komma på är att säga upp prenumerationen.
Men då skulle ju alla dagar bli tidningsfria.
Det finns helt enkelt ingen utväg ur detta dilemma!
Copyright Klimakteriehäxan
En sann historia som spär på dina fördomar
När man bor i Stockholm händer det att man hamnar på Östermalm.
Det hände mig häromdagen.
Och i ett skyltfönster såg jag plötsligt en kappa som jag gillade. En jättesnygg kappa, helt enkelt.
Jag hade inga planer på att köpa en ny vinterkappa, men som bekant är det alldeles gratis att prova – så varför inte?
Sköt upp dörren till den lilla affären, togs emot av prydlig expedit och förklarade mitt intresse för plagget i skylten.
Jo, visst fick jag prova. Hon kuttrade och log medan jag kröp in i kappan.
Verkligen snygg. Fast dyr.
Men var den inte lite tunn? I tunnaste laget för svensk vinter, rent av?
Jag sa det till expediten, vars ansiktsuttryck ändrades dramatiskt. Hennes svar var en enda bekräftelse på vitt spridda fördomar om, just det, Östermalm.
-Ja men när det är riktigt kallt använder du väl pälsen?
Självklart.
Hur dum kan man vara?
Copyright Klimakteriehäxan
Det hände mig häromdagen.
Och i ett skyltfönster såg jag plötsligt en kappa som jag gillade. En jättesnygg kappa, helt enkelt.
Jag hade inga planer på att köpa en ny vinterkappa, men som bekant är det alldeles gratis att prova – så varför inte?
Sköt upp dörren till den lilla affären, togs emot av prydlig expedit och förklarade mitt intresse för plagget i skylten.
Jo, visst fick jag prova. Hon kuttrade och log medan jag kröp in i kappan.
Verkligen snygg. Fast dyr.
Men var den inte lite tunn? I tunnaste laget för svensk vinter, rent av?
Jag sa det till expediten, vars ansiktsuttryck ändrades dramatiskt. Hennes svar var en enda bekräftelse på vitt spridda fördomar om, just det, Östermalm.
-Ja men när det är riktigt kallt använder du väl pälsen?
Självklart.
Hur dum kan man vara?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 04, 2005
Att läsa till doktor
Att doktorer inte kan skriva, det är en gammal sanning som varje apotekare intygar. Men de kan ju läsa. Och nu är ännu en självklarhet vetenskapligt konstaterad:
Läkare blir bättre läkare om de läser - skönlitteratur. Vetenskapsradion, en ständig källa till nya insikter, berättade om detta i morse. Nu för tiden ingår i ett antal läkarutbildningar obligatorisk läsning av romaner, både moderna och klassiska. På Handelshögskolan omsattes den här teorin i praktiken redan tidigare, nu följer alltså medicinarna efter. Vilket ger uttrycket "att läsa till doktor" en ny innebörd.
Grundtanken är glasklar: man lär känna människan inte bara genom egna iakttagelser. Det är en utmärkt genväg till många fler om man går genom litteraturen. Patienter är ju inte bara patienter, de är människor också.Effekten blir större empati, ökad förmåga att förstå patientens trauma. Och så förstås en klart förbättrad allmänbildning. Man har aldrig läst en bok i onödan, det hävdar jag med bestämdhet – och det anser jag alltså gäller även de böcker man inte gillat.
Vad läser då de blivande doktorerna?
Tolstoj nämns. Hjalmar Söderberg också. Och en ryss till, Bulgakov.
Jag har lite fler boktips till medicinska fakultetens bibliotek.
Alexander Solsjenitsyns ”Cancerkliniken”, för att ta ännu en ryss. Har läsaren inte cancerskräck innan så är detta ett enkelt sätt att få det.
Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en självklarhet.
”Babels Hus”, en samtidsskildring i sjukhusmiljö av PC Jersild som gjordes oförglömlig med hjälp av Carl Gustaf Lindstedt i tv-versionen med samma namn.
Eller varför inte någon av AJ Cronins romaner? Cronin, som själv var läkare, skapade bland mycket annat Doktor Finlay, och gemensamt för många av hans doktorer är att de romantiska problemen på jobbet hotar att överskugga den medicinska aspekten.
Frank G. Slaughter har fått ihop mer än tjugo historier i sjukhusmiljö. En heter ”Panik på läkarkongressen”, ”Kirurgens val” är en annan - jag har förvisso inte läst just dessa två, men vore jag i lindan av min läkarkarriär så skulle titlarna kännas oemotståndliga...
Minns dessutom att det i alla fall förr i världen fanns något som hette ”Vita serien”. Den representerar kategorin kiosklitteratur, jag läste flera när jag var i tonåren - och med hjälp av den serien tror jag bestämt att det är lätt att tappa tron på läkekonstens framtid, eftersom det till genren hör att doktorerna ständigt drunknade i den vackraste sköterskans ögon, medan en svartsjuk och amper avdelningssköterska, alltså överordnad, gjorde vad hon kunde för att sätta stopp för kärlekslyckan.
Måste också nämna min värsta bokslukarperiods största idol: Cherry Ames, av preudonymen Helen Wells. Cherry var förstås bara sjuksköterska, men i en ny bok per år följde man hennes karriär uppåt i graderna. Och det vore ju omöjligt att gå in i en sådan historia utan att doktorerna spelar en betydande roll. Jodå, männen i vitt blir förälskade i henne, och hon kärar ner sig i en och annan också, fast inte lika ofta – det här är ju en amerikansk flicka och sådana höll på sig rätt länge, i alla fall på 50- och 60-talen när de här flickböckerna skrevs.
Om medicinstudenterna går på min litteraturlista är det möjligt att det ger två effekter: endera byter de raskt bana och satsar på siffror, metallindustri eller möjligen på djur.
Eller så blir de verkligen bättre doktorer.
För, det tål att upprepas, ingen bok läses i onödan.
Ur patientsynvinkel är det hur som helst allra bäst att hålla sig frisk och på benen så länge som möjligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Läkare blir bättre läkare om de läser - skönlitteratur. Vetenskapsradion, en ständig källa till nya insikter, berättade om detta i morse. Nu för tiden ingår i ett antal läkarutbildningar obligatorisk läsning av romaner, både moderna och klassiska. På Handelshögskolan omsattes den här teorin i praktiken redan tidigare, nu följer alltså medicinarna efter. Vilket ger uttrycket "att läsa till doktor" en ny innebörd.
Grundtanken är glasklar: man lär känna människan inte bara genom egna iakttagelser. Det är en utmärkt genväg till många fler om man går genom litteraturen. Patienter är ju inte bara patienter, de är människor också.Effekten blir större empati, ökad förmåga att förstå patientens trauma. Och så förstås en klart förbättrad allmänbildning. Man har aldrig läst en bok i onödan, det hävdar jag med bestämdhet – och det anser jag alltså gäller även de böcker man inte gillat.
Vad läser då de blivande doktorerna?
Tolstoj nämns. Hjalmar Söderberg också. Och en ryss till, Bulgakov.
Jag har lite fler boktips till medicinska fakultetens bibliotek.
Alexander Solsjenitsyns ”Cancerkliniken”, för att ta ännu en ryss. Har läsaren inte cancerskräck innan så är detta ett enkelt sätt att få det.
Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en självklarhet.
”Babels Hus”, en samtidsskildring i sjukhusmiljö av PC Jersild som gjordes oförglömlig med hjälp av Carl Gustaf Lindstedt i tv-versionen med samma namn.
Eller varför inte någon av AJ Cronins romaner? Cronin, som själv var läkare, skapade bland mycket annat Doktor Finlay, och gemensamt för många av hans doktorer är att de romantiska problemen på jobbet hotar att överskugga den medicinska aspekten.
Frank G. Slaughter har fått ihop mer än tjugo historier i sjukhusmiljö. En heter ”Panik på läkarkongressen”, ”Kirurgens val” är en annan - jag har förvisso inte läst just dessa två, men vore jag i lindan av min läkarkarriär så skulle titlarna kännas oemotståndliga...
Minns dessutom att det i alla fall förr i världen fanns något som hette ”Vita serien”. Den representerar kategorin kiosklitteratur, jag läste flera när jag var i tonåren - och med hjälp av den serien tror jag bestämt att det är lätt att tappa tron på läkekonstens framtid, eftersom det till genren hör att doktorerna ständigt drunknade i den vackraste sköterskans ögon, medan en svartsjuk och amper avdelningssköterska, alltså överordnad, gjorde vad hon kunde för att sätta stopp för kärlekslyckan.
Måste också nämna min värsta bokslukarperiods största idol: Cherry Ames, av preudonymen Helen Wells. Cherry var förstås bara sjuksköterska, men i en ny bok per år följde man hennes karriär uppåt i graderna. Och det vore ju omöjligt att gå in i en sådan historia utan att doktorerna spelar en betydande roll. Jodå, männen i vitt blir förälskade i henne, och hon kärar ner sig i en och annan också, fast inte lika ofta – det här är ju en amerikansk flicka och sådana höll på sig rätt länge, i alla fall på 50- och 60-talen när de här flickböckerna skrevs.
Om medicinstudenterna går på min litteraturlista är det möjligt att det ger två effekter: endera byter de raskt bana och satsar på siffror, metallindustri eller möjligen på djur.
Eller så blir de verkligen bättre doktorer.
För, det tål att upprepas, ingen bok läses i onödan.
Ur patientsynvinkel är det hur som helst allra bäst att hålla sig frisk och på benen så länge som möjligt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 03, 2005
En dag att använda?
Hur användbar är du?
Hur användbar är jag?
Det är internationella användbarhetsdagen i dag.
Snart finns det en dag för absolut vad som helst.
Och så infaller självaste användbarhetsdagen just i dag, när jag inte känner mig särskilt användbar alls.
Drar mig till minnes frasen ”Är du lönsam, lille vän?” (som jag tror myntats av Peter Mosskin, en man med proggigt anslag om jag minns rätt) och tycker mig uppfatta ett visst släktskap mellan frågorna.
Men i själva verket handlar det inte om människor utan om prylar. Man har slagit fast med någon sorts vetenskaplig exakthet att till exempel videobandspelares användbarhet är hiskligt låg. Folk lär sig aldrig att programmera dem till att banda det man vill ha bandat, i bästa fall har de tonårsbarn som vet hur man gör.
Jo, det låter bekant.
Inte sällan ber någon om att få något omistligt serieavsnitt inspelat under en eller annan förevändning. Den egna maskinen används bara för titt, resten är för komplicerat.
Nu är det nog så att den här dagens tema i grund och botten handlar om datorer, datoranvändare och it-företeelser i allmänhet. Alltså ingenting alls för mig att fira, eftersom jag inte är särskilt händig vid tangentbordet.
Visst har jag äntligen lärt mig att infoga hyperlänk, men när jag nu skulle länka till något trevligt ställe på nätet där allt om internationella användbarhetsdagen borde stå, så hittar jag över huvud taget ingen sajt att länka till. Så gick det med den saken.
Suck.
Får rikta in mig på att fira något annat. Jul, eller nåt.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur användbar är jag?
Det är internationella användbarhetsdagen i dag.
Snart finns det en dag för absolut vad som helst.
Och så infaller självaste användbarhetsdagen just i dag, när jag inte känner mig särskilt användbar alls.
Drar mig till minnes frasen ”Är du lönsam, lille vän?” (som jag tror myntats av Peter Mosskin, en man med proggigt anslag om jag minns rätt) och tycker mig uppfatta ett visst släktskap mellan frågorna.
Men i själva verket handlar det inte om människor utan om prylar. Man har slagit fast med någon sorts vetenskaplig exakthet att till exempel videobandspelares användbarhet är hiskligt låg. Folk lär sig aldrig att programmera dem till att banda det man vill ha bandat, i bästa fall har de tonårsbarn som vet hur man gör.
Jo, det låter bekant.
Inte sällan ber någon om att få något omistligt serieavsnitt inspelat under en eller annan förevändning. Den egna maskinen används bara för titt, resten är för komplicerat.
Nu är det nog så att den här dagens tema i grund och botten handlar om datorer, datoranvändare och it-företeelser i allmänhet. Alltså ingenting alls för mig att fira, eftersom jag inte är särskilt händig vid tangentbordet.
Visst har jag äntligen lärt mig att infoga hyperlänk, men när jag nu skulle länka till något trevligt ställe på nätet där allt om internationella användbarhetsdagen borde stå, så hittar jag över huvud taget ingen sajt att länka till. Så gick det med den saken.
Suck.
Får rikta in mig på att fira något annat. Jul, eller nåt.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
