Ärkebiskopsvalet är klart.
Det vanns av Anders Wejryd, 58-årig biskop i Växjö.
Han intervjuades vederbörligen i teve i går kväll. Och precis innan det var dags för ”tack” slängde programledaren in en sista fråga, en lömsk sak.
-En av dina företrädare på biskopsstolen i Växjö stift skrev sin studentuppsats om hur Jesus förvandlade vatten till vin. Och han skrev det i en enda mening. Vet du hur den lät?
Den nyvalde kyrkofadern såg häpen ut och hade inte en aning. Vilket man kan förstå.
Företrädaren som avsågs var Esaias Tegnér. Han fick stort A – den tidens MVG – på sin superkorta uppsats. Den löd:
Vattnet mötte sin skapare - och rodnade.
Fiffigt, det måste man hålla med om.
Men säg mig den student som skulle kamma hem högsta betyget med sex ord i dag. Finns inte på kartan, inte i Skolverkets regelverk heller, skulle jag tro, hur genialt det än skulle formuleras.
Fast en sak har jag gått och grunnat på sedan i går kväll:
Hur kunde Tegnér vara så säker på att det blev just rött vin?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 31, 2006
Hur går det nu?
Fredag morgon. Ni vet, "äntligen fredag".
Men det är full snöyra.
Igen.
Under nollan.
Igen.
Och jag är så orolig.
Hur går det nu för koltrasten där ute? Har han fjädrar nog att burra upp, har han hittat någon gren till skydd? Sjunger gör han förstås inte, bra att spara all energi till ren överlevnad, får man utgå från.
Bekymrar mig mycket mindre för hur det ska gå med första avspark i årets allsvenska. Det lär ju inte bli så värst mycket varmare och torrare till i morgon.
Tyvärr.
Ur såväl koltrastens som fotbollsvännernas synvinkel.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det är full snöyra.
Igen.
Under nollan.
Igen.
Och jag är så orolig.
Hur går det nu för koltrasten där ute? Har han fjädrar nog att burra upp, har han hittat någon gren till skydd? Sjunger gör han förstås inte, bra att spara all energi till ren överlevnad, får man utgå från.
Bekymrar mig mycket mindre för hur det ska gå med första avspark i årets allsvenska. Det lär ju inte bli så värst mycket varmare och torrare till i morgon.
Tyvärr.
Ur såväl koltrastens som fotbollsvännernas synvinkel.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 30, 2006
Balsam för vinteröron
Han är här!
Äntligen!
Jag har inte sett honom, men jag har hört honom!
Trots att det redan är mörkt sitter han någonstans därute och sjunger.
Det är vårens första koltrast som har anlänt.
Han bjuder på balsam för vårlängtande vinteröron.
Innan jag stänger köksfönstret för att inte släppa in mer kyla hojtar jag "Välkommen!" och tror att han tar åt sig.
Skulle gärna ge honom lite värme också, om det bara ginge.
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen!
Jag har inte sett honom, men jag har hört honom!
Trots att det redan är mörkt sitter han någonstans därute och sjunger.
Det är vårens första koltrast som har anlänt.
Han bjuder på balsam för vårlängtande vinteröron.
Innan jag stänger köksfönstret för att inte släppa in mer kyla hojtar jag "Välkommen!" och tror att han tar åt sig.
Skulle gärna ge honom lite värme också, om det bara ginge.
Copyright Klimakteriehäxan
Modern poesi rimmar illa
Jag tror det är dags nu.
Tidpunkten har kommit för att träda fram ur dunklet. Sticka ut hakan. Trots att jag vet att jag är "fel ute”, har alldeles tokig åsikt, är åt pepparn för ointellektuell.
Men faktum är att jag tycker inte om modern poesi. I dagarna rosas Ann Jäderlund för en ny samling. Jag hör henne läsas i radio och stirrar rakt in i högtalaren. Förstår ingenting. Absolut inte ett jota.
För sisådär ett år sedan var jag med när ett nytt stjärnskott på den svenska diktarhimlen presenterades inför publik. Hon var nervös och svettig, och läste med darrande stämma upp valda exempel på sin skrivkonst. Det var inte bara jag som var oimponerad, applåden hon belönades med bestod av medlidande, inte entusiasm.
I Svenska Akademien sitter, på stol nummer 18, Katarina Frostenson. Jag har faktiskt försökt läsa henne. Utan framgång.
Modern poesi rimmar illa med mina idéer om givande läsning.
I gymnasiet hade jag en svensklärare som verkligen propagerade för dikt. Vi analyserade klassikerna med energi - och glömde dem sedan, även om jag fortfarande kan dra strofer av både Runeberg, Rydberg och Lenngren utantill. För att inte tala om ”Det eviga” av Tegnér. Hur som helst, jag smittades aldrig av magisterns entusiasm.
För samtidigt som jag kan bli alldeles knäsvag av välformulerad prosa passerar världsberömda diktverk under mina ögon utan att jag blir berörd. Och det där med att Tranströmer borde få Nobel-priset i litteratur – nej, vet ni vad. Hur skulle han kunna konkurrera ut storheter som Margaret Atwood, Joyce Carol Oates, Mario Vargas Llosa? För all del, ingen av dem har ju heller fått det, förstås…
Också bland svenska författare finns det flera som är mer prisvärda, i mitt tycke.
Men ingen av dem är poet – hade ni gissat det redan, kanske?
Trots allt finns det två diktare som jag tagit till mig. Den ene är Gustaf Fröding, som både kunde rimma och vara rolig – och i nästa stycke vara djupt allvarlig, sorgsen, romantisk. Han klädde sina känslor och tankar i ord som jag förstår och tar till mig.
Den andre heter Ernesto Cardenal, en nicaraguansk jesuitpräst som nyss passerat de 80. Han har skrivit glödande kärlekspoesi, så katolsk prelat han är. Någonstans, någon gång i yngre dagar måste han ha upplevt himmelska ögonblick som inte hade så värst mycket med kyrkoliv att göra. Dessutom är han samhällsanalytiker och stor vän av mänskliga rättigheter. Han besatt en politisk klarsyn som fick honom att i diktform förutspå Somoza-regimens fall. I sandinisternas Nicaragua blev han också den förste kulturministern. Och så – och det är det viktigaste – skriver han just så där vackert som bara en stor författare kan.
Kanske räcker det med två poeter trots allt.
I alla fall om de håller den standard som Fröding och Cardenal gör.
Om jag trots allt skulle behöva en till håller jag dörren på glänt för Kristina Lugn.
Och en öppning till för det geni som skaldade följande limerick:
En ung poet ifrån Prag
Gav ut dikter på eget förlag
Men han blev besviken
För den stora publiken
Tyckte inte om orimmad vers
Copyright Klimakteriehäxan
Tidpunkten har kommit för att träda fram ur dunklet. Sticka ut hakan. Trots att jag vet att jag är "fel ute”, har alldeles tokig åsikt, är åt pepparn för ointellektuell.
Men faktum är att jag tycker inte om modern poesi. I dagarna rosas Ann Jäderlund för en ny samling. Jag hör henne läsas i radio och stirrar rakt in i högtalaren. Förstår ingenting. Absolut inte ett jota.
För sisådär ett år sedan var jag med när ett nytt stjärnskott på den svenska diktarhimlen presenterades inför publik. Hon var nervös och svettig, och läste med darrande stämma upp valda exempel på sin skrivkonst. Det var inte bara jag som var oimponerad, applåden hon belönades med bestod av medlidande, inte entusiasm.
I Svenska Akademien sitter, på stol nummer 18, Katarina Frostenson. Jag har faktiskt försökt läsa henne. Utan framgång.
Modern poesi rimmar illa med mina idéer om givande läsning.
I gymnasiet hade jag en svensklärare som verkligen propagerade för dikt. Vi analyserade klassikerna med energi - och glömde dem sedan, även om jag fortfarande kan dra strofer av både Runeberg, Rydberg och Lenngren utantill. För att inte tala om ”Det eviga” av Tegnér. Hur som helst, jag smittades aldrig av magisterns entusiasm.
För samtidigt som jag kan bli alldeles knäsvag av välformulerad prosa passerar världsberömda diktverk under mina ögon utan att jag blir berörd. Och det där med att Tranströmer borde få Nobel-priset i litteratur – nej, vet ni vad. Hur skulle han kunna konkurrera ut storheter som Margaret Atwood, Joyce Carol Oates, Mario Vargas Llosa? För all del, ingen av dem har ju heller fått det, förstås…
Också bland svenska författare finns det flera som är mer prisvärda, i mitt tycke.
Men ingen av dem är poet – hade ni gissat det redan, kanske?
Trots allt finns det två diktare som jag tagit till mig. Den ene är Gustaf Fröding, som både kunde rimma och vara rolig – och i nästa stycke vara djupt allvarlig, sorgsen, romantisk. Han klädde sina känslor och tankar i ord som jag förstår och tar till mig.
Den andre heter Ernesto Cardenal, en nicaraguansk jesuitpräst som nyss passerat de 80. Han har skrivit glödande kärlekspoesi, så katolsk prelat han är. Någonstans, någon gång i yngre dagar måste han ha upplevt himmelska ögonblick som inte hade så värst mycket med kyrkoliv att göra. Dessutom är han samhällsanalytiker och stor vän av mänskliga rättigheter. Han besatt en politisk klarsyn som fick honom att i diktform förutspå Somoza-regimens fall. I sandinisternas Nicaragua blev han också den förste kulturministern. Och så – och det är det viktigaste – skriver han just så där vackert som bara en stor författare kan.
Kanske räcker det med två poeter trots allt.
I alla fall om de håller den standard som Fröding och Cardenal gör.
Om jag trots allt skulle behöva en till håller jag dörren på glänt för Kristina Lugn.
Och en öppning till för det geni som skaldade följande limerick:
En ung poet ifrån Prag
Gav ut dikter på eget förlag
Men han blev besviken
För den stora publiken
Tyckte inte om orimmad vers
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 29, 2006
Utökad samling
Jag samlar på dem nu.
Och de blir tack och lov fler, dag för dag.
Det handlar om vårtecknen, de så efterlängtade.
Och se här:
Nu finns inte minsta isbit på Nybrovikens vattenyta – jag undviker försiktigtvis att fundera över vad som finns kvar från vintern nere i vattnet.
Himlen är lika jämngrått molntäckt som vilken novemberdag som helst. Men det som kommer ner är regn, inte snö. Vilket måste betyda att även om det inte känns så är det plusgrader. Och det i sin tur innebär rimligen att något är på gång.
En kvällstidning passar på att skriva om hotande pollenproblem, men det är väl ändå lite i tidigaste laget - SÅ allergiska människor finns väl inte? Men som vårtecken accepterar jag det i alla fall.
Tittar jag ut genom fönstret vid mitt skrivbord ser jag en annan sak som inte är en direkt skönhetsupplevelse, men som känns som det ändå.
Det är en man i overall, skärmmössa och hörselskydd som kör en liten ful gul högljudd maskin fram och tillbaka. Stora runda borstar snurrar ilsket.
Han sopar upp gruset som ligger kvar på den nakna asfalten sedan det hindrat oss från att halka i vinterns issörja. Tack!
När jag sedan öppnar datorn får jag ännu ett förebåd om varmare tider:
”Snart är det fästingsäsong” står det, och ”Hur har du det med din TBE-beredskap?”
För 300 kronor kan vi gå till företagsläkaren och få en spruta.
Rena glädjeinjektionen för den som är rejält trött på snö och vinter.
Copyright Klimakteriehäxan
Och de blir tack och lov fler, dag för dag.
Det handlar om vårtecknen, de så efterlängtade.
Och se här:
Nu finns inte minsta isbit på Nybrovikens vattenyta – jag undviker försiktigtvis att fundera över vad som finns kvar från vintern nere i vattnet.
Himlen är lika jämngrått molntäckt som vilken novemberdag som helst. Men det som kommer ner är regn, inte snö. Vilket måste betyda att även om det inte känns så är det plusgrader. Och det i sin tur innebär rimligen att något är på gång.
En kvällstidning passar på att skriva om hotande pollenproblem, men det är väl ändå lite i tidigaste laget - SÅ allergiska människor finns väl inte? Men som vårtecken accepterar jag det i alla fall.
Tittar jag ut genom fönstret vid mitt skrivbord ser jag en annan sak som inte är en direkt skönhetsupplevelse, men som känns som det ändå.
Det är en man i overall, skärmmössa och hörselskydd som kör en liten ful gul högljudd maskin fram och tillbaka. Stora runda borstar snurrar ilsket.
Han sopar upp gruset som ligger kvar på den nakna asfalten sedan det hindrat oss från att halka i vinterns issörja. Tack!
När jag sedan öppnar datorn får jag ännu ett förebåd om varmare tider:
”Snart är det fästingsäsong” står det, och ”Hur har du det med din TBE-beredskap?”
För 300 kronor kan vi gå till företagsläkaren och få en spruta.
Rena glädjeinjektionen för den som är rejält trött på snö och vinter.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 28, 2006
Vem behöver "supersize"-meny?
En alldeles ny sorts klinik för att behandla övervikt har öppnat. Det är den första sjukvårdsinrättningen i sitt slag i världen, med största sannolikhet.
Och patienterna strömmar till, väntelistan är lång och ökas ständigt på med nya offer som tuggat i sig alldeles för mycket god mat.
De är offer för trenden med portioner i ”supersize” som ingen behöver, deras vikt har skjutit i höjden med raketfart och tillståndet är inte sällan livshotande.
Från början har det förstås handlat om det man tror är snällhet.
-Ta en liten bit till du.
-Här, en extra liten godsak för att du är så gullig.
-Det blev så lite kvar, du får resten också.
Sedan kommer problemen smygande i takt med att fetman ökar. Hjärtåkommor, diabetes, begränsad rörlighet.
Den som kommer in för behandling på kliniken – som hör till universitetet i Liverpool, England – vägs in som till en boxningsmatch. Mängden kroppsfett mäts också. Sedan blir det strikt upplagda menyer, kostinformation och order om motion. Naturligtvis ingår regelbundna återbesök för koll. Dessutom måste man binda sig för att följa det upplagda programmet i minst ett halvår, för att sedan säkert kunna konstatera resultat.
En av de tyngsta patienterna som tagits in vägde över 80 kilo.
Vilket är väldigt mycket för en Newfoundland-hund.
Och när Poppy the Pinto testades visade vågen 58 kilo. Hon är en av klinikens allra första patienter, av en japansk jakthundras, värdefull – men i den dåliga form hon var dög hon inte till att jaga och inte till särskilt mycket annat heller.
Doktorn beordrade husse och matte att skära ner portionerna drastiskt, till 320 gram om dagen. Och nu har denna soffpotatis på fyra ben gått ner sju kilo på tio månader, hon orkar långpromenader och leker till och med med andra hundar i stället för att som tidigare bara ligga ner och se på med ett eller annat stilla morrande.
Katten Clarence vägde 8 kilo, magen hängde nästan ner i golvet och han orkade inte ens tvätta sig. Clarence är satt på smalkost och motionsprogram. En katts naturliga levnadssätt är att tvingas jaga sin egen mat och äta små portioner, ofta. Dit måste Clarence sträva igen, med hjälp av leksaker som garnnystan och bollar, till exempel.
Som en ren bonuseffekt blir också matte och husse piggare när katten eller hunden måste ut och röra på sig. Om de dessutom får sig en tankeställare när det gäller portionsstorlekar och annat är mera osäkert.
Sådan herre, sådan hund.
Gäller även den som är rund.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Sunday Telegraph
Och patienterna strömmar till, väntelistan är lång och ökas ständigt på med nya offer som tuggat i sig alldeles för mycket god mat.
De är offer för trenden med portioner i ”supersize” som ingen behöver, deras vikt har skjutit i höjden med raketfart och tillståndet är inte sällan livshotande.
Från början har det förstås handlat om det man tror är snällhet.
-Ta en liten bit till du.
-Här, en extra liten godsak för att du är så gullig.
-Det blev så lite kvar, du får resten också.
Sedan kommer problemen smygande i takt med att fetman ökar. Hjärtåkommor, diabetes, begränsad rörlighet.
Den som kommer in för behandling på kliniken – som hör till universitetet i Liverpool, England – vägs in som till en boxningsmatch. Mängden kroppsfett mäts också. Sedan blir det strikt upplagda menyer, kostinformation och order om motion. Naturligtvis ingår regelbundna återbesök för koll. Dessutom måste man binda sig för att följa det upplagda programmet i minst ett halvår, för att sedan säkert kunna konstatera resultat.
En av de tyngsta patienterna som tagits in vägde över 80 kilo.
Vilket är väldigt mycket för en Newfoundland-hund.
Och när Poppy the Pinto testades visade vågen 58 kilo. Hon är en av klinikens allra första patienter, av en japansk jakthundras, värdefull – men i den dåliga form hon var dög hon inte till att jaga och inte till särskilt mycket annat heller.
Doktorn beordrade husse och matte att skära ner portionerna drastiskt, till 320 gram om dagen. Och nu har denna soffpotatis på fyra ben gått ner sju kilo på tio månader, hon orkar långpromenader och leker till och med med andra hundar i stället för att som tidigare bara ligga ner och se på med ett eller annat stilla morrande.
Katten Clarence vägde 8 kilo, magen hängde nästan ner i golvet och han orkade inte ens tvätta sig. Clarence är satt på smalkost och motionsprogram. En katts naturliga levnadssätt är att tvingas jaga sin egen mat och äta små portioner, ofta. Dit måste Clarence sträva igen, med hjälp av leksaker som garnnystan och bollar, till exempel.
Som en ren bonuseffekt blir också matte och husse piggare när katten eller hunden måste ut och röra på sig. Om de dessutom får sig en tankeställare när det gäller portionsstorlekar och annat är mera osäkert.
Sådan herre, sådan hund.
Gäller även den som är rund.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Sunday Telegraph
måndag, mars 27, 2006
Att byta upp sig (?)
Sverige har fått en ny utrikesminister i dag, vilket knappast har undgått någon.
Jan Eliasson heter han, en 65-årig man som för närvarande är ordförande för FN:s generalförsamling med säte i New York. Det vet också de flesta vid det här laget.
Men visste ni att Jan faktiskt gav sig ut på livets stråt under annat namn?
Jojomen.
Han döptes faktiskt till Kenneth av sina göteborgska föräldrar, med en Roger som bror.
Roger bytte så småningom efternamn, till Holtback, och blev direktör på Volvo.
Kenneth bytte förnamn, tyckte Jan lät bättre.
Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det är lite kul.
I dag kommer säkert Jan in i alla bättre sammanhang och fina klubbar.
Men i Kenneth-klubben platsar han inte längre.
Bytt är bytt, kommer aldrig igen.
Och en sak till: från förhållandevis säker källa har jag inhämtat att bland underställda medarbetare har denne man ytterligare ett namn.
Man kallar honom Jag Eliasson.
Copyright Klimakteriehäxan
Jan Eliasson heter han, en 65-årig man som för närvarande är ordförande för FN:s generalförsamling med säte i New York. Det vet också de flesta vid det här laget.
Men visste ni att Jan faktiskt gav sig ut på livets stråt under annat namn?
Jojomen.
Han döptes faktiskt till Kenneth av sina göteborgska föräldrar, med en Roger som bror.
Roger bytte så småningom efternamn, till Holtback, och blev direktör på Volvo.
Kenneth bytte förnamn, tyckte Jan lät bättre.
Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det är lite kul.
I dag kommer säkert Jan in i alla bättre sammanhang och fina klubbar.
Men i Kenneth-klubben platsar han inte längre.
Bytt är bytt, kommer aldrig igen.
Och en sak till: från förhållandevis säker källa har jag inhämtat att bland underställda medarbetare har denne man ytterligare ett namn.
Man kallar honom Jag Eliasson.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 26, 2006
Linda Skugge och jag
Linda Skugge och jag har massor gemensamt.
Det känns lite chockartat att konstatera, men det är faktiskt sant.
Bortse från en del basfakta, som att hon är en ung och välkänd småbarnsmamma som länge vetat att sticka ut hakan och få betalt för det – medan jag är en anonym klimakteriehäxa med tonårsbarn, en mogen dam som inte bråkar i onödan. (Och skulle jag göra det vore det med största sannolikhet gratis.)
Precis som många andra som fyllt 50 kände jag stor skepsis när Skugge dök upp ur skuggorna. Högljudd, jo det kan man vara även i skrift, ganska snygg, kaxig, mitt i fittstimmet. Läste hennes kvällstidningskrönikor ibland men tyckte nog egentligen att de lämnade mig tämligen oberörd. Det gick lätt att trösta sig med att man inte tillhörde målgruppen och alltså inte ens förväntades haja vare sig språket eller budskapet.
Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till. Kanske var det dottern som pratat om henne. Kanske var det någon annan. Hur som helst så hamnade jag inför en trave reaböcker och i den fanns en Skugge. Den hette ”Lilla ångestboken” och bara titeln borde ju verka avskräckande på vem som helst, men det bet inte på mig. Jag köpte den alltså, av outgrundlig eller i alla fall väldigt luddig anledning.
Fast jag trodde nog att dottern skulle bli intresserad.
Men först skulle jag läsa den för att bedöma om detta var ren smörja – eller något för min tonåring att sätta tänderna i.
Började läsa.
Och läste.
Under stigande förvåning.
Var DETTA Linda Skugge?
Jo det var ju det.
Här, mellan två styva pärmar, fanns interiörer från ett tonårsliv som faktiskt hade en del att bjuda omvärlden på. Kärlekssorger, utanförskap, otrygghet – sådant som alltför många unga är alltför bekanta med. Och så en del som var väldigt praktiskt – sådant som, när det kommer från mammas mun, framstår som rent och oförfalskat vråltjat.
Tre bra exempel:
”Skölj av din disk och torka av bordet. Lämna inte allting i en enda mess som mamma måste ta hand om”.
”Plocka undan efter dig.”
”Fattar ni inte att de (föräldrarna)inte vill att ni ska supa skallen av er för att det är 1. skadligt för kroppen 2. det kan hända jobbiga och farliga saker när man är full 3. lägenheten/huset kan totalsabbas”.
Så där går hon på. Direkt och utan kringelikrokar kommer det ena klockrena rådet efter det andra. Som:
”Du MÅSTE läsa böcker”.
”Du som har syskon, var rädd om dem”.
”Stanna inte kvar hos kassa kompisar”.
”Du måste plugga och skaffa dig en utbildning så att du får ett jobb du klarar dig på. Vill du leva ett drägligt liv så finns det inga andra lätta vägar, det är skolbänken som gäller”.
Och lite annat hälsosamt, som ”Sov minst åtta timmar varje natt” och ”Rör på dig”.
Linda Skugge tar också med sina läsare in i köket.
”Kom inte och säg att du inte kan laga mat” inleder hon. Och fortsätter:
”Det är bara att slå upp en kokbok och exakt följa instruktionerna.” Sedan bjuder hon på några recept som hon själv prövat och gillar – fast först efter uppmaningen:
”Kom ihåg att tvätta händerna innan du lagar mat och diska efteråt!”
Fattar ni?
Fattar ni hur urbota hopplöst vråltönttjatigt det hade varit om JAG hade skrivit det där?
Fattar ni hur otroligt glad, tacksam, överraskad och förtjust jag blev?
Fattar ni att jag alltsedan dess tillhör Linda Skugges fan club, även om jag inte slaviskt följer allt hon skriver? Hennes omdebatterade blogg besöker jag högst sporadiskt, men hennes övriga böcker är vederbörligen inhandlade och lästa.
Gissa om min dotter fick tillgång till ”Lilla Ångestboken” så snart jag hade läst sista bokstaven (ett l, om någon undrar).
Nu undrar ni förstås om dottern följer alla de där råden slaviskt och därmed har blivit rena drömmen.
Nja. SÅ bra är väl inte ens Linda Skugge.
Men hon har gjort ett lysande försök.
Copyright Klimakteriehäxan
”Lilla Ångestboken” av Linda Skugge
ISBN 9163822415
Det känns lite chockartat att konstatera, men det är faktiskt sant.
Bortse från en del basfakta, som att hon är en ung och välkänd småbarnsmamma som länge vetat att sticka ut hakan och få betalt för det – medan jag är en anonym klimakteriehäxa med tonårsbarn, en mogen dam som inte bråkar i onödan. (Och skulle jag göra det vore det med största sannolikhet gratis.)
Precis som många andra som fyllt 50 kände jag stor skepsis när Skugge dök upp ur skuggorna. Högljudd, jo det kan man vara även i skrift, ganska snygg, kaxig, mitt i fittstimmet. Läste hennes kvällstidningskrönikor ibland men tyckte nog egentligen att de lämnade mig tämligen oberörd. Det gick lätt att trösta sig med att man inte tillhörde målgruppen och alltså inte ens förväntades haja vare sig språket eller budskapet.
Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till. Kanske var det dottern som pratat om henne. Kanske var det någon annan. Hur som helst så hamnade jag inför en trave reaböcker och i den fanns en Skugge. Den hette ”Lilla ångestboken” och bara titeln borde ju verka avskräckande på vem som helst, men det bet inte på mig. Jag köpte den alltså, av outgrundlig eller i alla fall väldigt luddig anledning.
Fast jag trodde nog att dottern skulle bli intresserad.
Men först skulle jag läsa den för att bedöma om detta var ren smörja – eller något för min tonåring att sätta tänderna i.
Började läsa.
Och läste.
Under stigande förvåning.
Var DETTA Linda Skugge?
Jo det var ju det.
Här, mellan två styva pärmar, fanns interiörer från ett tonårsliv som faktiskt hade en del att bjuda omvärlden på. Kärlekssorger, utanförskap, otrygghet – sådant som alltför många unga är alltför bekanta med. Och så en del som var väldigt praktiskt – sådant som, när det kommer från mammas mun, framstår som rent och oförfalskat vråltjat.
Tre bra exempel:
”Skölj av din disk och torka av bordet. Lämna inte allting i en enda mess som mamma måste ta hand om”.
”Plocka undan efter dig.”
”Fattar ni inte att de (föräldrarna)inte vill att ni ska supa skallen av er för att det är 1. skadligt för kroppen 2. det kan hända jobbiga och farliga saker när man är full 3. lägenheten/huset kan totalsabbas”.
Så där går hon på. Direkt och utan kringelikrokar kommer det ena klockrena rådet efter det andra. Som:
”Du MÅSTE läsa böcker”.
”Du som har syskon, var rädd om dem”.
”Stanna inte kvar hos kassa kompisar”.
”Du måste plugga och skaffa dig en utbildning så att du får ett jobb du klarar dig på. Vill du leva ett drägligt liv så finns det inga andra lätta vägar, det är skolbänken som gäller”.
Och lite annat hälsosamt, som ”Sov minst åtta timmar varje natt” och ”Rör på dig”.
Linda Skugge tar också med sina läsare in i köket.
”Kom inte och säg att du inte kan laga mat” inleder hon. Och fortsätter:
”Det är bara att slå upp en kokbok och exakt följa instruktionerna.” Sedan bjuder hon på några recept som hon själv prövat och gillar – fast först efter uppmaningen:
”Kom ihåg att tvätta händerna innan du lagar mat och diska efteråt!”
Fattar ni?
Fattar ni hur urbota hopplöst vråltönttjatigt det hade varit om JAG hade skrivit det där?
Fattar ni hur otroligt glad, tacksam, överraskad och förtjust jag blev?
Fattar ni att jag alltsedan dess tillhör Linda Skugges fan club, även om jag inte slaviskt följer allt hon skriver? Hennes omdebatterade blogg besöker jag högst sporadiskt, men hennes övriga böcker är vederbörligen inhandlade och lästa.
Gissa om min dotter fick tillgång till ”Lilla Ångestboken” så snart jag hade läst sista bokstaven (ett l, om någon undrar).
Nu undrar ni förstås om dottern följer alla de där råden slaviskt och därmed har blivit rena drömmen.
Nja. SÅ bra är väl inte ens Linda Skugge.
Men hon har gjort ett lysande försök.
Copyright Klimakteriehäxan
”Lilla Ångestboken” av Linda Skugge
ISBN 9163822415
lördag, mars 25, 2006
Droppen...
…som skulle kunna få vilken glädjebägare som helst att rinna över har jag just sett.
Den allra första snödroppen, precis på väg att slå ut utanför vårt hus.
Där står den, omgiven av grannfruns läppstiftskantade fimpar och granne med en snödriva i gråsvart.
Men det är en snödroppe.
En vårblomma.
Äntligen, en gång till.
Copyright Klimakteriehäxan
Den allra första snödroppen, precis på väg att slå ut utanför vårt hus.
Där står den, omgiven av grannfruns läppstiftskantade fimpar och granne med en snödriva i gråsvart.
Men det är en snödroppe.
En vårblomma.
Äntligen, en gång till.
Copyright Klimakteriehäxan
Själavård
I dag har jag ägnat mig åt själavård.
Den inre friden har lägrat sig medan jag, fortfarande klädd i morgonrocken, lallat omkring här hemma och tagit hand om mina orkidéer. Dusch, snabb nedsänkning i vattenbad, avtorkade blad.
Det handlar alltså om själavård via proxy, så att säga.
Om man som jag har nitton krukor med Phalanaeopsis och några andra orkidévarianter till tyder det på något. Jag tror att jag är fast för den här sortens blommor.
Nitton?! säger nu kanske någon och rynkar på näsan. Jo, jag har just räknat, eventuellt blir det bara arton kvar eftersom en såg lite blek och hängig ut. Men för ögonblicket består min orkidéfamilj av nitton individer, vita, ljuslila, mörklila, fläckiga, limegula.
Det handlar om ”fådda blommor”, som Kurt Olsson brukade säga, men det handlar inte sällan om att jag får en i present av mig själv. Extrapris på orkidé är svårt att motstå – senast jag var på Ikea kom jag hem med fyra stycken, för bara 69 kronor. Ett par av dem blommar än.
Det finns olydiga orkidéer. Jag hade en gul som blommade med små blommor i en kvastliknande ställning. Fin, visst. Och blommade om gjorde den också, så snällt. Det var bara det att den tre år i rad valde att slå ut precis till jul. Den såg fullständigt vilsekommen ut bland amaryllis, azaleor och julstjärnor. Men den gjorde sitt bästa.
Självklart faller blommorna av så småningom, men det kan ta månader. Sedan får de vila ett tag, blomstängeln gulnar och torkar och blir jätteful. Ibland klipper jag av dem innan de hunnit vissna riktigt, men det verkar som om de trots allt tål det. Fast man måste spara två ”ögon” på stängeln, det har jag fått inpräntat av någon blomvetare.
Sedan står de där och ser lite sorgsna ut. Dammet samlar sig på bladen.
Och så en dag när de får sin lilla veckovattenslurk har det hänt. Plötsligt. En knopp är på väg, den är redan fem centimeter! Tjohoo! Man känner sig som om man uträttat något.
-Titta, den här har jag gjort själv, säger jag föga blygsamt när jag tvingar grannfrun att kolla mina knoppande krukväxter.
Just nu har jag gjort inte mindre än tre blomstänglar själv, i en och samma kruka, en gulvitrosa brudorkidé. Utslagna blommor finns redan på två av dem, den tredje lovar gott med en rad knoppar. Lägg därtill att saker är på g i två krukor till. Vilken lycka!
Är det konstigt då att det känns lite svårt att ta beslutet om att låta det där nittonde exemplaret gå till soporna? Kanske den bara har en häftig men övergående attack av hemlängtan till regnskogen. Kanske den väljer att trivas igen i mitt fönster.
För skulle den satsa på det senare får jag en glädjekick igen.
Krukväxter är över huvud taget bra för själen.
Särskilt orkidéer.
Copyright Klimakteriehäxan
Den inre friden har lägrat sig medan jag, fortfarande klädd i morgonrocken, lallat omkring här hemma och tagit hand om mina orkidéer. Dusch, snabb nedsänkning i vattenbad, avtorkade blad.
Det handlar alltså om själavård via proxy, så att säga.
Om man som jag har nitton krukor med Phalanaeopsis och några andra orkidévarianter till tyder det på något. Jag tror att jag är fast för den här sortens blommor.
Nitton?! säger nu kanske någon och rynkar på näsan. Jo, jag har just räknat, eventuellt blir det bara arton kvar eftersom en såg lite blek och hängig ut. Men för ögonblicket består min orkidéfamilj av nitton individer, vita, ljuslila, mörklila, fläckiga, limegula.
Det handlar om ”fådda blommor”, som Kurt Olsson brukade säga, men det handlar inte sällan om att jag får en i present av mig själv. Extrapris på orkidé är svårt att motstå – senast jag var på Ikea kom jag hem med fyra stycken, för bara 69 kronor. Ett par av dem blommar än.
Det finns olydiga orkidéer. Jag hade en gul som blommade med små blommor i en kvastliknande ställning. Fin, visst. Och blommade om gjorde den också, så snällt. Det var bara det att den tre år i rad valde att slå ut precis till jul. Den såg fullständigt vilsekommen ut bland amaryllis, azaleor och julstjärnor. Men den gjorde sitt bästa.
Självklart faller blommorna av så småningom, men det kan ta månader. Sedan får de vila ett tag, blomstängeln gulnar och torkar och blir jätteful. Ibland klipper jag av dem innan de hunnit vissna riktigt, men det verkar som om de trots allt tål det. Fast man måste spara två ”ögon” på stängeln, det har jag fått inpräntat av någon blomvetare.
Sedan står de där och ser lite sorgsna ut. Dammet samlar sig på bladen.
Och så en dag när de får sin lilla veckovattenslurk har det hänt. Plötsligt. En knopp är på väg, den är redan fem centimeter! Tjohoo! Man känner sig som om man uträttat något.
-Titta, den här har jag gjort själv, säger jag föga blygsamt när jag tvingar grannfrun att kolla mina knoppande krukväxter.
Just nu har jag gjort inte mindre än tre blomstänglar själv, i en och samma kruka, en gulvitrosa brudorkidé. Utslagna blommor finns redan på två av dem, den tredje lovar gott med en rad knoppar. Lägg därtill att saker är på g i två krukor till. Vilken lycka!
Är det konstigt då att det känns lite svårt att ta beslutet om att låta det där nittonde exemplaret gå till soporna? Kanske den bara har en häftig men övergående attack av hemlängtan till regnskogen. Kanske den väljer att trivas igen i mitt fönster.
För skulle den satsa på det senare får jag en glädjekick igen.
Krukväxter är över huvud taget bra för själen.
Särskilt orkidéer.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 24, 2006
Stäng av mobilen, människa!
Mobilen ringer.
Nej, inte din egen, naturligtvis, du har ju gjort som man ska när man går på bio. Din är avstängd.
Men kvinnan som sitter strax framför dig har inte gjort det.
Det är henne någon försöker få kontakt med.
Och det lyckas.
För människan gräver fram sin tjutande lur och – jo, minsann, hon svarar, hon lyssnar, hon svarar igen!
Din irritation växer. Snabbt.
Du har ju betalat för att se en film, inte för att höra en annan persons fullständigt ointressanta telefonsamtal.
Alltså knackar du henne på axeln och gör en tydlig åtbörd som inte går att missförstå:
Sluta prata!
Där borde ju historien ta slut, hon måste inse sitt misstag och snabbt avsluta konversationen.
Men icke.
Inte den här gången.
För damen med mobilen pratar vidare. Och blir än en gång knackad på axeln av den som hellre veta hur det går i ”Brokeback Mountain”.
Men då brakar det lös.
Mobildamen flyger upp, arg som ett bi. Rusar ut och tillkallar polis. Hon anser sig ha blivit utsatt för överfall.
Jodå, det var alldeles riktigt. Historien gick till domstol och damen med mobilen vann, Den som knackade henne på axeln, Pauline Clayton från Parrearra, Queensland, Australien, fick däremot böta 150 dollar.
Det hela utspelade sig i Webster, Texas, där Pauline var på besök. Om det påstådda överfallet säger hon:
-Jag försökte bara vara diskret och artig. Hade inte en aning om att det var brottsligt att peta på en människa i Texas.
I lagen står det att fysisk kontakt med en person kan tolkas som överfall, om den som vidrör någon vet eller kan misstänka att den han rör vid kan uppfatta det hela som provokation eller aggressivitet, det har Sunday Telegraph, som publicerat storyn, tagit reda på.
Och den som tycker att man kan strunta i att stänga av mobilen när andra kan tänkas bli störda av ett litet samtal bör tänka om.
Det kan bli problem.
I alla fall i Texas.
Fast det var ju fel person som fick böta den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, inte din egen, naturligtvis, du har ju gjort som man ska när man går på bio. Din är avstängd.
Men kvinnan som sitter strax framför dig har inte gjort det.
Det är henne någon försöker få kontakt med.
Och det lyckas.
För människan gräver fram sin tjutande lur och – jo, minsann, hon svarar, hon lyssnar, hon svarar igen!
Din irritation växer. Snabbt.
Du har ju betalat för att se en film, inte för att höra en annan persons fullständigt ointressanta telefonsamtal.
Alltså knackar du henne på axeln och gör en tydlig åtbörd som inte går att missförstå:
Sluta prata!
Där borde ju historien ta slut, hon måste inse sitt misstag och snabbt avsluta konversationen.
Men icke.
Inte den här gången.
För damen med mobilen pratar vidare. Och blir än en gång knackad på axeln av den som hellre veta hur det går i ”Brokeback Mountain”.
Men då brakar det lös.
Mobildamen flyger upp, arg som ett bi. Rusar ut och tillkallar polis. Hon anser sig ha blivit utsatt för överfall.
Jodå, det var alldeles riktigt. Historien gick till domstol och damen med mobilen vann, Den som knackade henne på axeln, Pauline Clayton från Parrearra, Queensland, Australien, fick däremot böta 150 dollar.
Det hela utspelade sig i Webster, Texas, där Pauline var på besök. Om det påstådda överfallet säger hon:
-Jag försökte bara vara diskret och artig. Hade inte en aning om att det var brottsligt att peta på en människa i Texas.
I lagen står det att fysisk kontakt med en person kan tolkas som överfall, om den som vidrör någon vet eller kan misstänka att den han rör vid kan uppfatta det hela som provokation eller aggressivitet, det har Sunday Telegraph, som publicerat storyn, tagit reda på.
Och den som tycker att man kan strunta i att stänga av mobilen när andra kan tänkas bli störda av ett litet samtal bör tänka om.
Det kan bli problem.
I alla fall i Texas.
Fast det var ju fel person som fick böta den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 23, 2006
Har du drabbats av lyxorexi?
Ni känner förstås till talesättet att den som vaknar efter 50-årsdagen och inte har ont någonstans med största sannolikhet har gått över gränsen och hamnat i en annan värld än vår.
Antalet sjukdomar som hotar att drabba en blir allt fler ju äldre man blir, så är det bara. Därför är det nu med stor glädje jag konstaterar att man hittat en ny åkomma som jag inte kommer att få - den enda jag hittills känt mig riktigt säker på att undgå har varit prostatabesvär.
Jag lider inte av och kommer aldrig att smittas med lyxorexi.
Det känns underbart att kunna konstatera, eftersom det är ”den nya välfärdsinfluensan” enligt dagens Aftonblad.
För den som blir lyxorektisk får problem, som vilken insjuknad människa som helst. Den här sjukan gör ont i plånboken, men kan också framkalla andra smärtor.
En lyxorektiker vinglar t ex fram på Manolo Blahniks svindyra klackar, en vanlig dödlig halkar in på Din Sko när rågummisulan ska bytas mot sandalett. Den av L. drabbade kan inte ha kläder eller accessoarer med HM-etikett i.
Däremot passar Armani och allt som säljs hos Nathalie Schuterman.
L-människan fnyser åt Ikea och väljer köksutrustning hos Poggenpohl. Samma människa kan satsa en normal årsinkomst på en kryssning i Västindien, medan vi friskförklarade tar en charter till Mallorca (vilket för all del inte är gratis det heller).
Om handväskan är en äkta sak från Louis Vuitton eller Mulberry kostar den åtskilliga tusen, och passar henne med L. perfekt. Friskt folk kan hitta en snygg och perfekt kasse på Lindex eller Åhléns för någon hundralapp.
L-människan går av princip aldrig på rea och skulle förmodligen svimma om hon fick höra talas om att jag nyligen fyndade en snygg kavaj för 200 spänn.
L. är inte en enkönad åkomma, i fall någon nu trodde det. Nej då, män drabbas också. Då kan man inte köra en begagnad Nissan Micra när det nu finns Jaguar. Och Armani konkurrerar lätt ut Dressman och Grosshandlarn, om man är av det rätta virket. Solglasögon, kamera och penna är andra accessoarer som kan berätta något om sin ägare.
Summan av kardemumman är att utan HM, Ikea och charterresor hade livet tett sig annorlunda för en sådan som mig.
Sämre. Mycket sämre.
För en obotlig lyxorektiker betyder antagligen en del ovan nämnda butiker och produktnamn samma sak.
Men jag tillåter mig tro att hon eller han inte blir så värst mycket lyckligare av sina konsumtionsvanor, även om pengarna räcker.
Lyxorexi är ju trots allt en sjukdom.
Visst är det härligt att vara frisk!
Copyright Klimakteriehäxan
Antalet sjukdomar som hotar att drabba en blir allt fler ju äldre man blir, så är det bara. Därför är det nu med stor glädje jag konstaterar att man hittat en ny åkomma som jag inte kommer att få - den enda jag hittills känt mig riktigt säker på att undgå har varit prostatabesvär.
Jag lider inte av och kommer aldrig att smittas med lyxorexi.
Det känns underbart att kunna konstatera, eftersom det är ”den nya välfärdsinfluensan” enligt dagens Aftonblad.
För den som blir lyxorektisk får problem, som vilken insjuknad människa som helst. Den här sjukan gör ont i plånboken, men kan också framkalla andra smärtor.
En lyxorektiker vinglar t ex fram på Manolo Blahniks svindyra klackar, en vanlig dödlig halkar in på Din Sko när rågummisulan ska bytas mot sandalett. Den av L. drabbade kan inte ha kläder eller accessoarer med HM-etikett i.
Däremot passar Armani och allt som säljs hos Nathalie Schuterman.
L-människan fnyser åt Ikea och väljer köksutrustning hos Poggenpohl. Samma människa kan satsa en normal årsinkomst på en kryssning i Västindien, medan vi friskförklarade tar en charter till Mallorca (vilket för all del inte är gratis det heller).
Om handväskan är en äkta sak från Louis Vuitton eller Mulberry kostar den åtskilliga tusen, och passar henne med L. perfekt. Friskt folk kan hitta en snygg och perfekt kasse på Lindex eller Åhléns för någon hundralapp.
L-människan går av princip aldrig på rea och skulle förmodligen svimma om hon fick höra talas om att jag nyligen fyndade en snygg kavaj för 200 spänn.
L. är inte en enkönad åkomma, i fall någon nu trodde det. Nej då, män drabbas också. Då kan man inte köra en begagnad Nissan Micra när det nu finns Jaguar. Och Armani konkurrerar lätt ut Dressman och Grosshandlarn, om man är av det rätta virket. Solglasögon, kamera och penna är andra accessoarer som kan berätta något om sin ägare.
Summan av kardemumman är att utan HM, Ikea och charterresor hade livet tett sig annorlunda för en sådan som mig.
Sämre. Mycket sämre.
För en obotlig lyxorektiker betyder antagligen en del ovan nämnda butiker och produktnamn samma sak.
Men jag tillåter mig tro att hon eller han inte blir så värst mycket lyckligare av sina konsumtionsvanor, även om pengarna räcker.
Lyxorexi är ju trots allt en sjukdom.
Visst är det härligt att vara frisk!
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen ett vårtecken!
Kungsträdgården mitt i centrala Stockholm i morse.
Alla träd överdragna med gnistrande rimfrost.
Enstaka solstrålar på väg upp över hustaken.
Fantastiskt vackert.
Ett riktigt julkort.
Men det är ju mars?!? Snart april?!?
Snabbt ärende på lunchen.
Sol på blå himmel.
Knäpper upp kappan.
Kliver runt vattenpölar.
Plötsligt – PLASK! – en stor smältdroppe rakt i skallen.
Den frisyr som aldrig var blev inte bättre, bara blötare.
Helt OK.
Till och med välkommet.
Äntligen ett vårtecken!
Copyright Klimakteriehäxan
Alla träd överdragna med gnistrande rimfrost.
Enstaka solstrålar på väg upp över hustaken.
Fantastiskt vackert.
Ett riktigt julkort.
Men det är ju mars?!? Snart april?!?
Snabbt ärende på lunchen.
Sol på blå himmel.
Knäpper upp kappan.
Kliver runt vattenpölar.
Plötsligt – PLASK! – en stor smältdroppe rakt i skallen.
Den frisyr som aldrig var blev inte bättre, bara blötare.
Helt OK.
Till och med välkommet.
Äntligen ett vårtecken!
Copyright Klimakteriehäxan
TV-fri?
Leena Palmgren på Gotland har ingen tv.
Hon slutade betala mottagaravgiften i samband med övergången till digitala sändningar, och anledningen var ekonomisk.
Leena kom fram till att inköp av en digitalbox tillsammans med licenspengarna blev en alltför hög kostnad. I stället skulle Lena satsa sina pengar på att vårda sitt hus, bland annat.
Jag blir ”bekant” med Leena i radions morgonprogram. Precis som hon tillhör jag de trogna P1-lyssnarna i morgonväkten.
Nu berättar den tv-befriade hur hon ägnar sig åt att måla tavlor. Spinnrocken står framme. Hon har planterat nya äppelträd. Det händer att man spelar sällskapsspel i familjen. Och inte saknar hon sin tv, tvärtom – Leena ser tillbaka på många ”förlorade” timmar och nämner som exempel hur hon brukade sitta och titta på Paradise Hotel, och hur hon dessutom inte sällan slumrade till i tv-fåtöljen medan program som hon kallar ”kollijox” sändes. Inte utan att jag blir lite imponerad, speciellt som jag själv har hamnat i en tv-period och tittar på både stort och smått, mer än på länge – tv:n konkurrerar ju med bloggandet, bland annat...
Men just som jag, lite motvilligt, känner mig imponerad av Leena Palmgrens självständiga ståndpunktstagande kommer dödsstöten.
För om det är något lockande som sänds knallar Leena in till grannen.
Där finns både apparat och digitalbox.
Gratis, så att säga.
Så kan man också kalla sig självständig och tv-fri.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon slutade betala mottagaravgiften i samband med övergången till digitala sändningar, och anledningen var ekonomisk.
Leena kom fram till att inköp av en digitalbox tillsammans med licenspengarna blev en alltför hög kostnad. I stället skulle Lena satsa sina pengar på att vårda sitt hus, bland annat.
Jag blir ”bekant” med Leena i radions morgonprogram. Precis som hon tillhör jag de trogna P1-lyssnarna i morgonväkten.
Nu berättar den tv-befriade hur hon ägnar sig åt att måla tavlor. Spinnrocken står framme. Hon har planterat nya äppelträd. Det händer att man spelar sällskapsspel i familjen. Och inte saknar hon sin tv, tvärtom – Leena ser tillbaka på många ”förlorade” timmar och nämner som exempel hur hon brukade sitta och titta på Paradise Hotel, och hur hon dessutom inte sällan slumrade till i tv-fåtöljen medan program som hon kallar ”kollijox” sändes. Inte utan att jag blir lite imponerad, speciellt som jag själv har hamnat i en tv-period och tittar på både stort och smått, mer än på länge – tv:n konkurrerar ju med bloggandet, bland annat...
Men just som jag, lite motvilligt, känner mig imponerad av Leena Palmgrens självständiga ståndpunktstagande kommer dödsstöten.
För om det är något lockande som sänds knallar Leena in till grannen.
Där finns både apparat och digitalbox.
Gratis, så att säga.
Så kan man också kalla sig självständig och tv-fri.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 20, 2006
Klok och rolig
Nu har en av Väninnorna i Utlandet igen påmint mig om något som jag vill dela med fler.
Det förefaller som om någon, har inte en aning om vem, har bestämt sig för att denna månad är de vackra kvinnornas månad. Den som vill kan ju känna sig utvald och hedrad, vi lever i ett fritt land!
Men skönhet är som bekant inte bara en yttre företeelse, utan också i hög grad en inre.
Och i ett mail får jag en text skriven av Erma Bombeck.
Erma var ett geni, i alla fall bra nära. Hon skrev kåserier och böcker och var omåttligt populär i USA. Hennes krönikor var ”syndicated”, dvs trycktes i många tidningar, samtidigt. Och nu snackar vi åtminstone inre skönhet, jag tror inte att Erma var någon äkta snygging på utsidan.
Minns inte hur jag hittade henne från början, men jag lade snabbt upp ett lager med hennes böcker. Titlarna är oemotståndliga – eller vad sägs om (mina fria översättningar) ”Gräset är alltid grönare över avfallsbrunnen”, ”Om livet är en som en skål full av körsbär – vad gör då jag här mitt i en hög av alla kärnorna” och ”När du börjar likna ditt eget passfoto är det dags att resa hem”.
Några av hennes böcker finns på svenska - men då blir titlarna lite försiktigare. Den med körsbärskärnorna heter på svenska "Varför hamnar alltid mamsen i fel kö?".
Om äktenskapet har hon också skrivit, i ”Ett äktenskap instiftat i himlen – eller bara för trött för en affär”. I ”Moderskap, världens näst äldsta yrke” konstaterar hon att uppgiften att vara mamma får man utan krav på särskild ålder, religion, civilstånd, finanser eller tidigare erfarenheter. Men den svenska versionen fick titeln "Heja mamsen! Om moderskapets kval och lycka".
Nåja. Oavsett titel blir den som läser road, nästan oavbrutet. Dessutom kan en och annan tanke väckas.
Tyvärr blir det inga fler krönikor eller böcker av Erma Bombeck. Hon drabbades av bröstcancer och dog 1996. Men bortglömd är hon inte. Ett skrivarpris delas ut till hennes minne varje år, och hon har ett eget "museum" på nätet: http://www.ermamuseum.org/home.asp.
Men när hon fått sin diagnos och också fått veta att prognosen var dålig skrev hon ner några tankar om vad hon borde gjort annorlunda i livet.
Så här:
Om jag fick leva om mitt liv (förkortad version)
Av Erma Bombeck
Jag skulle inte ha gått till jobbet när jag var sjuk – jorden skulle inte ha gått under även om jag låg kvar i sängen.
Jag skulle inte ha sparat det rosa ljuset som var format som en blomma tills det smälte av sig självt. Jag skulle förstås ha tänt det och njutit av skenet .
Jag skulle ha pratat mindre och lyssnat mer.
Jag skulle ha bjudit hem folk även om mattan var fläckig och soffan sliten.
Jag skulle ha ätit i ”finrummet” och struntat i smulorna.
Jag skulle aldrig ha insisterat på att bilrutorna skulle vara upprullade en vacker sommardag – bara för att jag just kommit från frissan.
Jag skulle ha gråtit och skrattat mindre framför teven och mer i verkliga livet.
Jag skulle aldrig köpa något bara för att det var praktiskt, smutståligt eller outslutligt.
Jag skulle ha sagt “Förlåt” och “Jag älskar dig” oftare.
Klok kvinna, den där Erma.
Och rolig, inte att förglömma.
Copyright Klimakteriehäxan
Det förefaller som om någon, har inte en aning om vem, har bestämt sig för att denna månad är de vackra kvinnornas månad. Den som vill kan ju känna sig utvald och hedrad, vi lever i ett fritt land!
Men skönhet är som bekant inte bara en yttre företeelse, utan också i hög grad en inre.
Och i ett mail får jag en text skriven av Erma Bombeck.
Erma var ett geni, i alla fall bra nära. Hon skrev kåserier och böcker och var omåttligt populär i USA. Hennes krönikor var ”syndicated”, dvs trycktes i många tidningar, samtidigt. Och nu snackar vi åtminstone inre skönhet, jag tror inte att Erma var någon äkta snygging på utsidan.
Minns inte hur jag hittade henne från början, men jag lade snabbt upp ett lager med hennes böcker. Titlarna är oemotståndliga – eller vad sägs om (mina fria översättningar) ”Gräset är alltid grönare över avfallsbrunnen”, ”Om livet är en som en skål full av körsbär – vad gör då jag här mitt i en hög av alla kärnorna” och ”När du börjar likna ditt eget passfoto är det dags att resa hem”.
Några av hennes böcker finns på svenska - men då blir titlarna lite försiktigare. Den med körsbärskärnorna heter på svenska "Varför hamnar alltid mamsen i fel kö?".
Om äktenskapet har hon också skrivit, i ”Ett äktenskap instiftat i himlen – eller bara för trött för en affär”. I ”Moderskap, världens näst äldsta yrke” konstaterar hon att uppgiften att vara mamma får man utan krav på särskild ålder, religion, civilstånd, finanser eller tidigare erfarenheter. Men den svenska versionen fick titeln "Heja mamsen! Om moderskapets kval och lycka".
Nåja. Oavsett titel blir den som läser road, nästan oavbrutet. Dessutom kan en och annan tanke väckas.
Tyvärr blir det inga fler krönikor eller böcker av Erma Bombeck. Hon drabbades av bröstcancer och dog 1996. Men bortglömd är hon inte. Ett skrivarpris delas ut till hennes minne varje år, och hon har ett eget "museum" på nätet: http://www.ermamuseum.org/home.asp.
Men när hon fått sin diagnos och också fått veta att prognosen var dålig skrev hon ner några tankar om vad hon borde gjort annorlunda i livet.
Så här:
Om jag fick leva om mitt liv (förkortad version)
Av Erma Bombeck
Jag skulle inte ha gått till jobbet när jag var sjuk – jorden skulle inte ha gått under även om jag låg kvar i sängen.
Jag skulle inte ha sparat det rosa ljuset som var format som en blomma tills det smälte av sig självt. Jag skulle förstås ha tänt det och njutit av skenet .
Jag skulle ha pratat mindre och lyssnat mer.
Jag skulle ha bjudit hem folk även om mattan var fläckig och soffan sliten.
Jag skulle ha ätit i ”finrummet” och struntat i smulorna.
Jag skulle aldrig ha insisterat på att bilrutorna skulle vara upprullade en vacker sommardag – bara för att jag just kommit från frissan.
Jag skulle ha gråtit och skrattat mindre framför teven och mer i verkliga livet.
Jag skulle aldrig köpa något bara för att det var praktiskt, smutståligt eller outslutligt.
Jag skulle ha sagt “Förlåt” och “Jag älskar dig” oftare.
Klok kvinna, den där Erma.
Och rolig, inte att förglömma.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
