Jag har bombarderat er, kära läsare, med mina intryck från en intensiv novembervecka i Beijing.
Tror att jag kan lova att det är slut med det nu. Fast jag blev ju fascinerad (helt enligt ritningarna) och att sätta saker och ting på pränt är ett bra sätt att tänka tillbaka, att reflektera, att minnas, helt enkelt.
För den händelse du råkar vara lite extra intresserad, kanske hittat hit till bloggen alldeles nyss eller kanske själv planerar en liknande tripp så har du här Klimakteriehäxans Kina-rapportering i sammanfattning! (etiketten ”Kina” funkar förstås också!)
1. Beijing – där kostar dubbel lycka 10 kronor
2. Kinesisk vardag – och lyx
3. Plötsligt blev tv-rutan kolsvart
4. Äter vi verkligen ekorre?
5. Jag har stått på Den Kinesiska Muren!
6. Glad pensionär – i Kina
Dessutom finns det några lösryckta bilder.
En vacker flicka - som Ordlös Onsdagsbild.
En tankeväckande skylt - även det en ordlös post.
Samt en bild på ovanligt pynt, plåtat hemma hos en familj i Beijing.
Andra bloggar om Kina finns det självklart.
En har jag hittat här.
Har du också bloggat om besök i Kina/Beijing? Berätta det i en kommentar!
Och på backpacking.se hittar du ungefär allt du kan önska dig om shopping, som är en kul hobby. Det mesta finns, kopia på kopia på kopia, ibland har man tur och får en bra, men man får acceptera att det är något av ett lotteri samtidigt. Det gäller bara att ha gott om tid, för att pruta tar hårt på tålamodet medan klockan - kanske är det en Lolex för 10 kronor - tickar på…
Det mesta som kan sägas om den saken hittar du alltså på den här adressen.
Samma upphovskvinna har ännu en blogg med en hel del om Beijing, klicka på hennes etiketter för Kina så kommer du direkt dit.
Nihau!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 30, 2007
Glad pensionär - i Kina
Det finns inte mindre än 1,3 miljarder kineser.
Vilket betyder gott om arbetskraft, billig arbetskraft, arbetskraft som av nöd flyttar runt i landet och tar jobb där sådana finns.
Det betyder också att den som har en anställning går i pension tidigt. Väldigt tidigt, i alla fall med svenska mått mätt: en kines lämnar förvånansvärt ofta sitt aktiva yrkesliv när han eller hon fyller 50.
Att gå hem från jobbet för gott så ung betyder oftast också att man får en tämligen blygsam summa i pension. Så ska man bli en glad pensionär får det inte hänga på pengarna.
Men vad gör då Kinas alla unga pensionärer?
Ja inte vet jag hur nära sanningen jag kommit, men jag har fått ett antal beskrivningar av hur de kan tänkas leva sin vardag. Så håll till godo – lite sanning måste det finnas, för jag har ju tagit bilder, se själva! (Vill du se någon av dem i större format? Klicka bara på bilden!)
Kinesiska pensionärer går upp tidigt på morgonen och beger sig till närmaste park. Där ägnar de sig åt badminton, tai chi och andra kroppsövningar. Man ser dem ibland i små grupper på en liten gräsplätt, men i de stora parkerna är aktiviteterna organiserade, någon leder, det kommer musik ur en medhavd bergsprängare. Somliga är fenomenalt smidiga, andra sneglar på grannen och kommer ur rytmen – det tar naturligtvis ett tag att lära sig rörelserna, i rätt ordning.
Herrar i Kina som slutat arbeta skaffar sig ofta en fågel. På morgonen – de förefaller vara rysligt morgonpigga, samtliga kinesiska pensionärer! – tar man fågeln i dess bur, går till en park, sätter sig på en bänk och väntar. Så småningom kommer fler små farbröder med fågelburar, de tar skynket av buren och sedan blir det sångtävling! En liten melodifestival, helt enkelt! Om inga damer håller burfågel? Inte en aning. Över huvud taget ser jag färre kvinnor, och de jag sett tycks jag inte ha fotograferat...
Andra musicerar själva, på skojiga instrument vars like man aldrig skådat bland Stockholms gatumusikanter. Både sträng- och blåsinstrument förekommer, ibland som ackompanjemang till en sångare som verkar inspirerad av den klassiska och för västerländska öron föga njutbara stilen som utövas på Pekingoperan.
Brädspel är en internationell företeelse, och det är också en sysselsättning som kan utövas i parken. Den här varianten lyckades jag inte identifiera, kanske en motsvarighet till dam? Däremot såg vi inget Mah Jong, det spelar man nog mest inomhus, på vintern, i speciella lokaler. Klirrandet av bitarna brukar höras ut på gatan, det minns jag från ett besök i Hongkong för rätt många år sedan. 
Ett annat tidsfördriv som jag inte kunde se mig mätt på var de poesiskrivande männen. Med en pensel gjord av en petflaska och en bit skumgummi på ett skaft skriver de klassiska dikter i vatten på stenläggningen. Så snart solen torkat upp de vackra skrivtecknen gör de nya, oförtröttligt, utan att prata med någon. Kanske är det en form av meditation?
Efter alla dessa aktiviteter som, om jag ska tro mina källor, är koncentrerade till förmiddagarna, går pensionärerna hem lite piggare, lite friskare, lite mjukare i lederna. Sedan lagar de kanske te eller lite mat och umgås med resten av familjen.
Får man då ett längre liv av att gå i tidig pension och sedan ägna sig åt lugna sporter och kulturella övningar?
Medellivslängden i Kina beräknades år 2003 vara 71 år, att jämföra med 78 år för män och 82 för kvinnor i Sverige.
Men utan tvekan skulle våra gamlingar bli ännu piggare och leva ytterligare några år om vi från Kina importerade lite tai chi.
Eller varför inte den Kung Fu-inspirerade solfjädersgymnastiken? Stora solfjädrar var ett vapen, och de aggressiva smällarna som hörs när en hel grupp människor fäller upp sina klarröda solfjädrar i ett och samma ögonblick får en att förstå, att denna feminina accessoar faktiskt också haft andra användningsområden.
Men nej, jag köpte ingen kampvariant av den för mig så kära solfjädern.
Däremot några andra, av den fredliga, kvinnliga sorten… Sådana kan man aldrig få för många av.
Vid närmare eftertanke har jag nu så pass stort lager att de kommer att räcka en bra bit in i 2000-talet.
Så blir jag kanske också en glad pensionär, med lite kinesisk hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
Vilket betyder gott om arbetskraft, billig arbetskraft, arbetskraft som av nöd flyttar runt i landet och tar jobb där sådana finns.
Det betyder också att den som har en anställning går i pension tidigt. Väldigt tidigt, i alla fall med svenska mått mätt: en kines lämnar förvånansvärt ofta sitt aktiva yrkesliv när han eller hon fyller 50.
Att gå hem från jobbet för gott så ung betyder oftast också att man får en tämligen blygsam summa i pension. Så ska man bli en glad pensionär får det inte hänga på pengarna.
Men vad gör då Kinas alla unga pensionärer?
Ja inte vet jag hur nära sanningen jag kommit, men jag har fått ett antal beskrivningar av hur de kan tänkas leva sin vardag. Så håll till godo – lite sanning måste det finnas, för jag har ju tagit bilder, se själva! (Vill du se någon av dem i större format? Klicka bara på bilden!)
Kinesiska pensionärer går upp tidigt på morgonen och beger sig till närmaste park. Där ägnar de sig åt badminton, tai chi och andra kroppsövningar. Man ser dem ibland i små grupper på en liten gräsplätt, men i de stora parkerna är aktiviteterna organiserade, någon leder, det kommer musik ur en medhavd bergsprängare. Somliga är fenomenalt smidiga, andra sneglar på grannen och kommer ur rytmen – det tar naturligtvis ett tag att lära sig rörelserna, i rätt ordning.
Herrar i Kina som slutat arbeta skaffar sig ofta en fågel. På morgonen – de förefaller vara rysligt morgonpigga, samtliga kinesiska pensionärer! – tar man fågeln i dess bur, går till en park, sätter sig på en bänk och väntar. Så småningom kommer fler små farbröder med fågelburar, de tar skynket av buren och sedan blir det sångtävling! En liten melodifestival, helt enkelt! Om inga damer håller burfågel? Inte en aning. Över huvud taget ser jag färre kvinnor, och de jag sett tycks jag inte ha fotograferat...
Andra musicerar själva, på skojiga instrument vars like man aldrig skådat bland Stockholms gatumusikanter. Både sträng- och blåsinstrument förekommer, ibland som ackompanjemang till en sångare som verkar inspirerad av den klassiska och för västerländska öron föga njutbara stilen som utövas på Pekingoperan.
Brädspel är en internationell företeelse, och det är också en sysselsättning som kan utövas i parken. Den här varianten lyckades jag inte identifiera, kanske en motsvarighet till dam? Däremot såg vi inget Mah Jong, det spelar man nog mest inomhus, på vintern, i speciella lokaler. Klirrandet av bitarna brukar höras ut på gatan, det minns jag från ett besök i Hongkong för rätt många år sedan. 
Ett annat tidsfördriv som jag inte kunde se mig mätt på var de poesiskrivande männen. Med en pensel gjord av en petflaska och en bit skumgummi på ett skaft skriver de klassiska dikter i vatten på stenläggningen. Så snart solen torkat upp de vackra skrivtecknen gör de nya, oförtröttligt, utan att prata med någon. Kanske är det en form av meditation? 
Efter alla dessa aktiviteter som, om jag ska tro mina källor, är koncentrerade till förmiddagarna, går pensionärerna hem lite piggare, lite friskare, lite mjukare i lederna. Sedan lagar de kanske te eller lite mat och umgås med resten av familjen.Får man då ett längre liv av att gå i tidig pension och sedan ägna sig åt lugna sporter och kulturella övningar?
Medellivslängden i Kina beräknades år 2003 vara 71 år, att jämföra med 78 år för män och 82 för kvinnor i Sverige.
Men utan tvekan skulle våra gamlingar bli ännu piggare och leva ytterligare några år om vi från Kina importerade lite tai chi.
Eller varför inte den Kung Fu-inspirerade solfjädersgymnastiken? Stora solfjädrar var ett vapen, och de aggressiva smällarna som hörs när en hel grupp människor fäller upp sina klarröda solfjädrar i ett och samma ögonblick får en att förstå, att denna feminina accessoar faktiskt också haft andra användningsområden.Men nej, jag köpte ingen kampvariant av den för mig så kära solfjädern.
Däremot några andra, av den fredliga, kvinnliga sorten… Sådana kan man aldrig få för många av.
Vid närmare eftertanke har jag nu så pass stort lager att de kommer att räcka en bra bit in i 2000-talet.
Så blir jag kanske också en glad pensionär, med lite kinesisk hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 29, 2007
När ett enkelt "hej" är svårt
Nihau.
Det är det enda ord jag har dristat mig till att försöka säga på kinesiska. ”Nihau” – med reservation för stavningen – betyder ”hej” eller ”goddag” och vår guide tillhåller oss att inte jama som katter utan att verkligen få det att låta rätt.
Lättare sagt än gjort: i kinesiskan finns fyra olika ”toner” som appliceras på samma ord, och vilken ton man använder avgör ordets betydelse. Kanske tror man att man säger något om vädret när man i själva verket uttalat ett riktigt fult ord eller, inte lika illa, något som omöjligt går att passa in i sammanhanget.
Vår guide har ett namn som hon på förhand vet att vi svenskar inte klarar, så för enkelhetens skull går hon under arbetsnamnet Anna.
Anna har läst svenska på universitetet i Beijing i fyra år.
Vi undrar hur hon över huvud taget kunde komma på tanken?
Jo, hon hade nog tänkt sig spanska från början, men blev avskräckt. Någon hade upplyst henne om att spanska krävde tydliga rullande ”r”, en mardröm – maldlöm – för kineser.
Så Anna valde svenska i stället. Sökte och blev antagen. Bara för att på första lektionen få höra, att ”r” skulle tränas morgon, middag och kväll, för utan ”r” skulle det aldrig bli någon svenska. Stundtals rullar hennes ”r” perfekt, men svårt är det, det märks. Nu har hon till och med besökt Sverige två gånger, och hon kommunicerar på ärans och hjältarnas språk på ett effektivt sätt, även om vi skruvar på oss ibland, delvis roade, delvis lätt plågade av kringhoppande prepositioner, de flitigt förväxlade r:en och l:en och en hel del annat i meningsbyggnadsväg som skulle föranleda feta röda bockar i en svensk skoluppsats.
Fast faktum kvarstår: det är ändå en sorts hjältedåd hon har utfört. Se på oss, vi kan ju inte ens säga ”hej” rätt på kinesiska!
Genom jobbet som turistguide i Beijing har hon också hunnit skaffa sig en hel del insikter om svenskar.
Eftersom vi gärna drar oss på mornarna när vi har semester beställer hon därför diktatoriskt väckning till oss alla. Hon påminner oss ständigt om nästa programpunkt, hon drar historia och statistik, hon ger oss ”ledigt” i ett exakt antal minuter (tletton), och hon samlar oss under fanan – en liten resebyråvimpel på hopfällbart skaft – under fältropet ”Annas klupp” (Annas grupp, alltså). Och vi har inte en chans att glömma en väska eller missa något, hon räknar oss ständigt.
Dessutom underhåller hon oss med anekdoter och incidenter från tidigare utflykter. Som berättelsen om kvinnan som packade sin väska så nitiskt, att när den hämtats hade hon inga kläder kvar på hotellrummet. Fick åka till flyget i reseledarens utlånade pyjamas och byta om vid incheckningsdisken…
Anna varnar oss för att göra om misstaget, eftersom hon konstaterat att ingen av oss skulle kunna klämma in sig i hennes sovplagg, storlek 32 ungefär.
Och så var det mannen som glömt sina skor. Anna fick gå på jakt men hittade inget – förrän hon insåg att ett par svenska 44or mer är att likna vid två fartyg. Hon lokaliserade de skeppsliknande fotbeklädnaderna och fraktade dem till dess ägare, men konstaterar att ett par riktiga båtar nog hade luktat bättre.
Jobbet medför också andra komplikationer. Som när besökarna vill veta exakt var stridsvagnen körde över studenten vid Himmelska Fridens Torg. Det får inte Anna visa oss, ursäktar sig med att hon bara var barn när det hände, att hon inte har riktig koll. Fast så småningom förstår vi att detta är inget man talar med folk om. Det skulle rent av kunna bli farligt.
Och känslan är grundmurad: vilken tur vi har, vi som inte är födda och bor i Kina. Trots det så kallade ekonomiska undret, trots potentialen, trots naturrikedomarna.
Dessutom slipper vi ju ens fundera över att försöka lära oss språket, det som vi inte klarar att säga ett enkelt "hej" på efter en veckas övning...
Copyright KLimakteriehäxan
Det är det enda ord jag har dristat mig till att försöka säga på kinesiska. ”Nihau” – med reservation för stavningen – betyder ”hej” eller ”goddag” och vår guide tillhåller oss att inte jama som katter utan att verkligen få det att låta rätt.
Lättare sagt än gjort: i kinesiskan finns fyra olika ”toner” som appliceras på samma ord, och vilken ton man använder avgör ordets betydelse. Kanske tror man att man säger något om vädret när man i själva verket uttalat ett riktigt fult ord eller, inte lika illa, något som omöjligt går att passa in i sammanhanget.
Vår guide har ett namn som hon på förhand vet att vi svenskar inte klarar, så för enkelhetens skull går hon under arbetsnamnet Anna.
Anna har läst svenska på universitetet i Beijing i fyra år.
Vi undrar hur hon över huvud taget kunde komma på tanken?
Jo, hon hade nog tänkt sig spanska från början, men blev avskräckt. Någon hade upplyst henne om att spanska krävde tydliga rullande ”r”, en mardröm – maldlöm – för kineser.
Så Anna valde svenska i stället. Sökte och blev antagen. Bara för att på första lektionen få höra, att ”r” skulle tränas morgon, middag och kväll, för utan ”r” skulle det aldrig bli någon svenska. Stundtals rullar hennes ”r” perfekt, men svårt är det, det märks. Nu har hon till och med besökt Sverige två gånger, och hon kommunicerar på ärans och hjältarnas språk på ett effektivt sätt, även om vi skruvar på oss ibland, delvis roade, delvis lätt plågade av kringhoppande prepositioner, de flitigt förväxlade r:en och l:en och en hel del annat i meningsbyggnadsväg som skulle föranleda feta röda bockar i en svensk skoluppsats.
Fast faktum kvarstår: det är ändå en sorts hjältedåd hon har utfört. Se på oss, vi kan ju inte ens säga ”hej” rätt på kinesiska!
Genom jobbet som turistguide i Beijing har hon också hunnit skaffa sig en hel del insikter om svenskar.
Eftersom vi gärna drar oss på mornarna när vi har semester beställer hon därför diktatoriskt väckning till oss alla. Hon påminner oss ständigt om nästa programpunkt, hon drar historia och statistik, hon ger oss ”ledigt” i ett exakt antal minuter (tletton), och hon samlar oss under fanan – en liten resebyråvimpel på hopfällbart skaft – under fältropet ”Annas klupp” (Annas grupp, alltså). Och vi har inte en chans att glömma en väska eller missa något, hon räknar oss ständigt.
Dessutom underhåller hon oss med anekdoter och incidenter från tidigare utflykter. Som berättelsen om kvinnan som packade sin väska så nitiskt, att när den hämtats hade hon inga kläder kvar på hotellrummet. Fick åka till flyget i reseledarens utlånade pyjamas och byta om vid incheckningsdisken…
Anna varnar oss för att göra om misstaget, eftersom hon konstaterat att ingen av oss skulle kunna klämma in sig i hennes sovplagg, storlek 32 ungefär.
Och så var det mannen som glömt sina skor. Anna fick gå på jakt men hittade inget – förrän hon insåg att ett par svenska 44or mer är att likna vid två fartyg. Hon lokaliserade de skeppsliknande fotbeklädnaderna och fraktade dem till dess ägare, men konstaterar att ett par riktiga båtar nog hade luktat bättre.
Jobbet medför också andra komplikationer. Som när besökarna vill veta exakt var stridsvagnen körde över studenten vid Himmelska Fridens Torg. Det får inte Anna visa oss, ursäktar sig med att hon bara var barn när det hände, att hon inte har riktig koll. Fast så småningom förstår vi att detta är inget man talar med folk om. Det skulle rent av kunna bli farligt.
Och känslan är grundmurad: vilken tur vi har, vi som inte är födda och bor i Kina. Trots det så kallade ekonomiska undret, trots potentialen, trots naturrikedomarna.
Dessutom slipper vi ju ens fundera över att försöka lära oss språket, det som vi inte klarar att säga ett enkelt "hej" på efter en veckas övning...
Copyright KLimakteriehäxan
onsdag, november 28, 2007
Alla blir snyggast i svart!
H&M är ett företag som kan marknadsföring, sedan må det få berättigad kritik för barnarbete och andra mindre tilltalande inslag i verksamheten.
Ett led i deras effektiva reklamkampanjer är produktionen av en glassig modetidning, som kunderna numera får plocka åt sig själva i butikerna – från början kom den med posten, men det blir naturligtvis billigare om den som är intresserad hämtar sitt eget exemplar.
Jag tog ett H&M Magazine i förbifarten härom dagen. Bläddrade, kom så till den allra sista sidan och där fastnade jag.
En stylist svarar på läsarnas frågor.
Hur ska man tänka när man shoppar just nu? Stora eller små väskor? Stövlar med långa eller korta skaft? Kan man någonsin ha hudfärgade strumpbyxor?
Ju fler frågor och svar jag läser, desto roligare har jag.
Stjärnstylisten Mattias Karlsson har nämligen ett och samma besked rakt igenom: allt är rätt, ta det du gillar, det finns mycket att välja på, inget är fel, allt går att kombinera bara man trivs, det är huvudsaken.
En kille som undrar om han bör satsa på rock eller jacka till vintern får uppmaningen: Ta en av varje!
Man kan naturligtvis se detta på två sätt.
Endera stärks man i sin övertygelse om att man kan gå sin egen väg, vilket spar både tid och pengar. Pekpinnarna lyser ju med sin frånvaro.
Eller så ville man verkligen ha ett gott råd av en expert – och fick inget.
En enda fråga får ett klart, entydigt svar.
Modemänniskor klär sig ju alltid i svart – beror det på att det är den färg alla blir snyggast i?
Då karskar stylisten upp sig, fattar mod och slår fast: JA, så är det. Inget hummande om att ”grått är det nya svart” eller något sådant.
Äntligen besked i den frågan.
Fast varför ska då modeskaparna envisas med att kreera saker i både, låt oss säga, rött och turkost?
Kanske för att några av oss är lite lite rebelliska inombords och vill vara våra egna stylister...
Efter att ha läst den där frågespalten verkar ju jobbet inte vara särskilt svårt!
Copyright Klimakteriehäxan
Ett led i deras effektiva reklamkampanjer är produktionen av en glassig modetidning, som kunderna numera får plocka åt sig själva i butikerna – från början kom den med posten, men det blir naturligtvis billigare om den som är intresserad hämtar sitt eget exemplar.
Jag tog ett H&M Magazine i förbifarten härom dagen. Bläddrade, kom så till den allra sista sidan och där fastnade jag.
En stylist svarar på läsarnas frågor.
Hur ska man tänka när man shoppar just nu? Stora eller små väskor? Stövlar med långa eller korta skaft? Kan man någonsin ha hudfärgade strumpbyxor?
Ju fler frågor och svar jag läser, desto roligare har jag.
Stjärnstylisten Mattias Karlsson har nämligen ett och samma besked rakt igenom: allt är rätt, ta det du gillar, det finns mycket att välja på, inget är fel, allt går att kombinera bara man trivs, det är huvudsaken.
En kille som undrar om han bör satsa på rock eller jacka till vintern får uppmaningen: Ta en av varje!
Man kan naturligtvis se detta på två sätt.
Endera stärks man i sin övertygelse om att man kan gå sin egen väg, vilket spar både tid och pengar. Pekpinnarna lyser ju med sin frånvaro.
Eller så ville man verkligen ha ett gott råd av en expert – och fick inget.
En enda fråga får ett klart, entydigt svar.
Modemänniskor klär sig ju alltid i svart – beror det på att det är den färg alla blir snyggast i?
Då karskar stylisten upp sig, fattar mod och slår fast: JA, så är det. Inget hummande om att ”grått är det nya svart” eller något sådant.
Äntligen besked i den frågan.
Fast varför ska då modeskaparna envisas med att kreera saker i både, låt oss säga, rött och turkost?
Kanske för att några av oss är lite lite rebelliska inombords och vill vara våra egna stylister...
Efter att ha läst den där frågespalten verkar ju jobbet inte vara särskilt svårt!
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlös onsdag – Wordless Wednesday
Fler ordlösa onsdagsbilder hittar du till den här vägen!More wordless Wednesday pictures? This way, please!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 27, 2007
Det var som katten!
Katter är trevliga djur.
Trots det har jag inte haft någon sedan jag var barn.
I Barndomslandet fanns Trisse och Snurran. En av dem skulle prompt sova på min kudde. Den andra blev sjuk och sändes till ättestupan, det vill säga arkebuserades i trädgården, vilket jag upplevde som oerhört ruskigt. Jag såg inget, mamma höll mig väl undan, men jag hörde skottet.
Katten begravdes under högtidliga former i trädgården, men sedan dess har jag alltså inte varit katt-matte.
Det kan uppstå en hel del konflikter kring det där med husdjur. Konflikter som kan bli svårlösta, utlösa allergier, så split och misstro i en annars trygg relation.
Eller som det blev mellan två makar jag känner, gifta sedan länge. En kattvän, en katt- ja om inte hatare, så i alla fall oentusiastisk person när katter kommer på tal.
Så en dag kommer husdjursfrågan upp igen.
Då hörs den ena parten frankt förklara läget:
-Nu har du bestämt i tio år att vi inte skulle ha katt. Nu är det min tur att bestämma, så nu SKA vi ha katt i tio år.
En katt blev det i huset, men inte i femton år, för katten blev platt under en bil redan andra sommaren, och sedan rann projektet ut i sanden.
Det är inte så kul med ideliga begravningar, inte ens om de gäller fyrfota vänner.
Men kattvänner är det hur som helst gott om.
Kanske är just du en sådan?
Då undrar jag: vad vet du om katter, egentligen?
Testa dina kunskaper här – tio frågor väntar på dina svar.
Min fina katt här på bilden är fotograferad hemma hos sig själv i Beijing och sa ”mjau” på kinesiska.
Copyright Klimakteriehäxan
Trots det har jag inte haft någon sedan jag var barn.
I Barndomslandet fanns Trisse och Snurran. En av dem skulle prompt sova på min kudde. Den andra blev sjuk och sändes till ättestupan, det vill säga arkebuserades i trädgården, vilket jag upplevde som oerhört ruskigt. Jag såg inget, mamma höll mig väl undan, men jag hörde skottet.
Katten begravdes under högtidliga former i trädgården, men sedan dess har jag alltså inte varit katt-matte.
Det kan uppstå en hel del konflikter kring det där med husdjur. Konflikter som kan bli svårlösta, utlösa allergier, så split och misstro i en annars trygg relation.
Eller som det blev mellan två makar jag känner, gifta sedan länge. En kattvän, en katt- ja om inte hatare, så i alla fall oentusiastisk person när katter kommer på tal.
Så en dag kommer husdjursfrågan upp igen.
Då hörs den ena parten frankt förklara läget:
-Nu har du bestämt i tio år att vi inte skulle ha katt. Nu är det min tur att bestämma, så nu SKA vi ha katt i tio år.
En katt blev det i huset, men inte i femton år, för katten blev platt under en bil redan andra sommaren, och sedan rann projektet ut i sanden.
Det är inte så kul med ideliga begravningar, inte ens om de gäller fyrfota vänner.
Men kattvänner är det hur som helst gott om.Kanske är just du en sådan?
Då undrar jag: vad vet du om katter, egentligen?
Testa dina kunskaper här – tio frågor väntar på dina svar.
Min fina katt här på bilden är fotograferad hemma hos sig själv i Beijing och sa ”mjau” på kinesiska.
Copyright Klimakteriehäxan
Pynt?
Gul. Ful. Men kanske ändå lite kul.Den är i alla fall gjord av kulor, den kinesiska prydnadsgrisen som jag plåtat hemma hos en familj i Beijing.
Knappast tänkt som julpynt hur som helst, trots att det så tydligt är en liten gris.
Pynt är i alla fall tisdagstema just nu.
Och nog har vi väl alla lite pynt omkring oss, mer eller mindre allt efter person och läggning. Vilket betyder att man som betraktare ibland hisnar, ibland fylls med fasa, ibland med förtjusning.
Var så god och välj!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 26, 2007
Jag har stått på Den Kinesiska Muren!
Det var Chi-Huang-Ti, kung av TsinSom lät bygga den kinesiska muren
Och bränna alla böcker i Kina
Detta hände på Hannibals tid, innan Jesus var född
Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Kring alla kungariken han besegrat
Lät han bygga den kinesiska muren
Jag hör Evert Taubes röst inom mig när jag står där.
I min fantasi har besöket vid kinesiska muren varit höjdpunkten på mitt första besök i Beijing. Så blir det också.
Efter att ha sett staden lagd i tät dimma de första dygnen har det lättat, och när bussen slingrat sig ur bilmassorna och kommit till förorterna i utkanten har vi ett strålande väder, med sol och nästan inga vindar.
Perfekt för ett besök på Muren, världens längsta byggnadsverk och sedan juli i år ett av våra nya underverk.
Den där Chi-Huang-Ti har jag bara hört talas om i Taubes text.
Hur kom han egentligen på idén att bygga muren? Upp och ner över bergstoppar, genom dalar. Bred, ibland brutalt brant förstås, med vakttorn. Det finns ungefär 24 000 stycken.
Hur gick det till att få ihop byggstenarna, som lär täcka en kärna av stampad jord?
Hur många kan ha dött under arbetets gång?
Hur kunde det över huvud taget bli klart, så ofantligt många år som det pågick?
Det finns ingenting ens avlägset liknande projekt i hela världen.
I dag är Muren en kassako för den kinesiska staten. Turisterna kommer i en aldrig sinande ström, de är kineser från andra delar av det väldiga landet, vi möter thailändare, amerikaner, britter, danskar, italienare, holländare, fransmän, spanjorer. Alla pustar över de ojämna och svårklättrade trappstegen, vi stannar och tar bilder på utsikten, på varandra. Andas ut.
Ett gäng japaner vill bli plåtade tillsammans med oss, vi poserar och roterar kameran mellan oss så att alla får vara med. Inget av mina fotografier blir förresten riktigt bra, men de finns i mitt eget bildminne!
Platsen dit vi har kommit, Badaling, ligger vid ett av de restaurerade avsnitten av muren. Man kan välja: en vandring är brant, en är lite flackare.
Vi tar den branta, för där är trängseln inte särskilt stor. (Bilden ovan visar den flackare sträckan).
Men på varje avsats finns en förhoppningsfull grupp försäljare: mössor, t-tröjor, väskor, sjalar bjuds ut till ett pris som krymper i rekordfart ju mindre intresserad man verkar. Och utsikten kan de inte förstöra.
Jag känner en sorts andaktsfullhet när jag står där och ser ut över det böljande landskapet, de vassa topparna, den djupgröna dalen.
Jag står verkligen på Den Långa Muren. Ser hur den slingrar sig som en tjock orm, iväg från mina fötter och sedan nästan oändligt lång – jo, jag vet att vissa avsnitt rasat och att den inte alls hänger ihop hela vägen, men sådana petitesser bortser jag från.
Chi-Huang-Ti var säkert en gruvlig tyrann, men den där muren han bestämde sig för att bygga, den blev verkligen något att drömma om, något att uppleva, hur absurt den än kan verka, för egentligen var det väl inget annat än (storhets)vansinne som gjorde att projektet blev av, att Kina fick ett av världens underverk inom sina gränser..
Det är nästan jobbigare att ta sig ner än upp, men man har ju inget val.
Väl där nere igen köper jag en tröja, en på vilken det står ”I have climbed up the Great Wall”. Tyckte den var värd 25 spänn.
Fast besöket på Underverket Muren kommer jag minnas även när souvenirtröjan rämnat i sina sömmar – det kan ju i och för sig ske rätt så snart...
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 25, 2007
Äter vi verkligen ekorre?
Maten i Beijing såg vi fram emot.Vår familj går gärna på Kina-restaurang, vi hanterar pinnar hyfsat, vi tycker att biff med bambuskott eller i Sichuan-tappning är riktigt gott.
Som västerländsk gruppturist i den kinesiska huvudstaden blir man dock aningen besviken.
De första två av veckans semesterdagar är det kul att smaka på alla de rätter som ställs fram på den roterande glasskivan mitt på det runda bordet. Sedan tröttnar man, variationen är inte så stor, kryddningen försiktig för att uttrycka det milt. Vi blir inte överraskade av något. Och jag skulle hellre få en rätt, en som jag valt själv, än att blanda smakbitar från tio-tolv fat som det blir nu. Det här är fyra små rätter gånger tre eller så.
En soppa finns alltid, men den verkar bli tunnare och blaskigare för varje måltid, vi väljer bort den helt. Vi serveras kyckling, biff och fläsk, ofta friterat. Riset kommer in sent med svenska ögon sett, fast kineser äter inte lika mycket ris som vi – om gästerna äter mycket ris vid en måltid lär det betyda att de inte ansett sig kunna bli mätta på resten.
Och ursäkta om jag blir lite onödigt tydlig nu, men det där kritvita riset sätter effektivt stopp för den svenska peristaltiken, den som är van att underhållas av rågbröd, havregryn och rårivna morötter.
Fisk och någon enstaka räka får vi också, utan att bli entusiastiska. Friterad potatismosbulle smakar inte särskilt mycket och vägrar dessutom att lyda mina pinnar (fast man kan få gaffel och kniv också).
Glad blir jag när ett fat ångkokta grönsaker landar framför min näsa. Broccoli med perfekt tuggmotstånd, morotsbitar, blomkål.
Sensationellt goda är minitomaterna, som smakar sol och sommar.
En kakliknande historia jag tuggar på mellan fläsk och biff smakar förvånansvärt sött.
Jovisst, det var ju efterrätten jag plockade åt mig, i helt fel ordning.
Vår guide är hela tiden hjälpsam och förklarar vad som finns på faten. Hon ger tips om hur man håller sina pinnar, hon svarar på frågor.
Vilket påminner mig om den dag i forntiden, då jag just hämtat Sonen på dagis. Undrar vad han ätit till lunch?
-Kinagryta, svarar han.
-Jaha, säger jag, och vad var det i den då?
-Kineser, säger han med självklart tonfall. Och det är ju helt logiskt – i korvgryta är det ju korv, alltså måste det ju vara kineser i Kinagryta, det fattar ju vem som helst.
Någon Kinagryta såg vi dock aldrig till. Men intrycket att menyerna hade anpassats till vad man tror att stora näsors smaklökar vill ha, det kvarstår.
Faktum är, att när vi brutit oss ut ur gruppen och därför skulle ordna lunch på egen hand så hamnade vi – jo, jag skäms lite – på McDonalds. Vi såg skylten, vi förstod menyn – och det var jättegott…
Fast vid ett tillfälle trodde vi för ett ögonblick att vi verkligen stod inför en alldeles ny matupplevelse.
-Och det här, säger guiden och pekat på ännu ett fat, det är – ja vad är det det heter på svenska nu igen? På engelska är det squirrel!
Surrandet kring bordet tvärtystnar.
Va? Äter vi verkligen ekorre? Hund, det vet vi ju att man har till middag i Kina ibland – men ekorre? Ska man verkligen smaka? Jo men visst ska man, vi är ju ändå långt hemifrån, vi är ju ute efter nya intryck, och mat ger viktiga och bestående sådana!
Så snart vi satt tänderna i en provbit vet vi dock, att vi inte äter någon ekorre. Den här maten har aldrig suttit i någon gran, aldrig hoppat från en tallegren.
Vi har serverats bläckfisk. Squid på engelska.
Lugnet lägrar sig igen.
Fast det är klart, det hade ju på sätt och vis varit kul att kunna berätta att vi ätit ekorre. När vi nu aldrig såg röken av en tillagad hund…
Copyright Klimakteriehäxan
Dagen efter ”den köpfria dagen”
Inser ni att om en månad är julstöket avklarat, klapparna öppnade och på väg att bytas, glöggen tråkig och knäcken så gott som slut?I går gick startskottet för årets julhandel på allvar.
Lönehelg. Nyskrivna önskelistor. Förlängd tid för att ångra köp. Extrapris. 100 spänn i rabatt i januari om du handlar för 500 nu.
Allt detta råkade inträffa på något som kallas ”den köpfria dagen”. Vilket tydligen ska vara ett sätt att visa sin solidaritet med de i världen som ingenting har.
Det är faktiskt direkt korkat.
Vem i Bangla Desh blir gladare av att jag väntar en dag med att köpa den där tröjan på Lindex för 149 kronor? För att bara ta ett exempel.
Kommer att tänka på Tomas Danielsson, en fryntlig örebroare som brukar gå under namnet Stressdoktorn. Varje gång han håller kurs och begreppet lågkonjunktur kommer upp säger han med bestämd röst:
-Vill man göra något åt saken så går man ut och köper en ny soffa. Eller något annat rejält som man faktiskt har användning för. Om alla gör det har vi snart hamnat i en högkonjunktur!
En kul dragning, visst. Men inte enbart.
Fast de som ligger bakom den köpfria dagen har väl aldrig varit på Stressdoktorns föredrag.
En hedersam önskan - som väl ändå måste finnas i grunden - om bättre solidaritet måste uppfyllas på andra vägar.
Copyright Klimakteriehäxan
SvD och DN om "den köpfria dagen".
lördag, november 24, 2007
Den förlorade osten
När helgen nalkas storhandlar svensken.
Något gott till middagen som avslutar arbetsveckan, som ibland känns betydligt längre än de sedvanliga fem dagarna.
Och något lite extra till lördagen, när man kanske ska ha gäster.
För att inte tala om att det gäller att hitta på en söndagsmiddag, eftersom man helst vill slippa flera turer till matbutiken.
Så står vi där i kassakön, lägger upp varorna på bandet (streckkoden vänd från kassapersonen, självklart), packar i påsar, skyndar oss på för att nästa berg av produkter ska kunna fösas in i fållan för inhandlat och registrerat.
I sådana lägen kan det hända att det går lite för fort, att en lök rullar undan, en avocado gömmer sig i ett hörn, en kaviartub kilas fast. Skulle också kunna inträffa med en ostbit, en sådan där liten en, i färdigt paket.
Det kan rent av bli så att man går iväg hemåt utan den där undanrullade, gömda, fastkilade varan.
Trist. Onödigt.
Men inte tragiskt.
Det är precis så jag tror det gått till när en av mina grannar nu drabbats av stor olycka.
Ja, den måste ju betraktas som ganska stor, att döma av pågående efterforskning.
För i vår trapphall i de båda existerande entréerna sitter nu en uppfordrande lapp med texten: VEM HAR TAGIT HAND OM VÅR OST? Ingen som läser den kan undgå att känna sig anklagad, misstänkliggjord. Här har begåtts ett brott! Någon har orättmätigt tillskansat sig en ost!
En extra förklaring finns med: det är en blåvit, av danskt ursprung. Och så telefonnumret till den rättmätige ägaren, som uppenbarligen anser sig bestulen på denna lilla godbit till helgens ostbricka.
Och fast jag inte sett röken av deras ost känner jag mig som en dålig granne, en som roffat åt mig det som tillhör andra.
Inser att här finns en chans att göra en god gärning.
Jag borde gå till närmaste Coop, köpa en blåvit grönmögelost importerad från Danmark och gå och ringa på för att lämna över den.
Fast det går förstås inte.
Då skulle ju grannen tro att jag hittat den där förlorade oststackarn, snott hem den, fått dåligt samvete och äntligen – efter mer än ett dygn – insett att osten måste återlämnas till den som betalt den.
Men skulle ni hitta en hemlös ost så hör för all del av er.
Jag vet någon som saknar den och blir väldigt glad över att återförenas med den.
Copyright Klimakteriehäxan
Något gott till middagen som avslutar arbetsveckan, som ibland känns betydligt längre än de sedvanliga fem dagarna.
Och något lite extra till lördagen, när man kanske ska ha gäster.
För att inte tala om att det gäller att hitta på en söndagsmiddag, eftersom man helst vill slippa flera turer till matbutiken.
Så står vi där i kassakön, lägger upp varorna på bandet (streckkoden vänd från kassapersonen, självklart), packar i påsar, skyndar oss på för att nästa berg av produkter ska kunna fösas in i fållan för inhandlat och registrerat.
I sådana lägen kan det hända att det går lite för fort, att en lök rullar undan, en avocado gömmer sig i ett hörn, en kaviartub kilas fast. Skulle också kunna inträffa med en ostbit, en sådan där liten en, i färdigt paket.
Det kan rent av bli så att man går iväg hemåt utan den där undanrullade, gömda, fastkilade varan.
Trist. Onödigt.
Men inte tragiskt.
Det är precis så jag tror det gått till när en av mina grannar nu drabbats av stor olycka.
Ja, den måste ju betraktas som ganska stor, att döma av pågående efterforskning.
För i vår trapphall i de båda existerande entréerna sitter nu en uppfordrande lapp med texten: VEM HAR TAGIT HAND OM VÅR OST? Ingen som läser den kan undgå att känna sig anklagad, misstänkliggjord. Här har begåtts ett brott! Någon har orättmätigt tillskansat sig en ost!
En extra förklaring finns med: det är en blåvit, av danskt ursprung. Och så telefonnumret till den rättmätige ägaren, som uppenbarligen anser sig bestulen på denna lilla godbit till helgens ostbricka.
Och fast jag inte sett röken av deras ost känner jag mig som en dålig granne, en som roffat åt mig det som tillhör andra.
Inser att här finns en chans att göra en god gärning.
Jag borde gå till närmaste Coop, köpa en blåvit grönmögelost importerad från Danmark och gå och ringa på för att lämna över den.
Fast det går förstås inte.
Då skulle ju grannen tro att jag hittat den där förlorade oststackarn, snott hem den, fått dåligt samvete och äntligen – efter mer än ett dygn – insett att osten måste återlämnas till den som betalt den.
Men skulle ni hitta en hemlös ost så hör för all del av er.
Jag vet någon som saknar den och blir väldigt glad över att återförenas med den.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 23, 2007
Plötsligt blev tv-rutan kolsvart
Tryckfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet, tyckfrihet.
Det har vi i Sverige.
Vi betraktar det rent av som en självklarhet.
Men det kan man inte göra i Kina.
På semester i Beijing bor vi på ett fint, modernt och bekvämt hotell där ingenting saknas. Frottéhanddukarna är tjocka, varmvattnet varmt, det finns läslampa vid sängen och morgonrock och tofflor i garderoben, skön fåtölj och ett rejält skrivbord, gratis tandborste och kam.
Och så finns det en tv.
Man får dock motionera tummen rätt flitigt på fjärrkontrollen innan man kommer till en kanal där man begriper vad som pågår. Som till exempel CNN, den tv-kanal som lyckats få en massa människor att tro att den är så gott som dominerande i världen, trots att det i själva verket är relativt få som någonsin tittar på den.
Fast på hotell är CNN ofta förekommande och ja, då tittar man. Så även i Kina, för medan vi rusar runt mellan lamatempel och sidenmarknad går ju ändå världen vidare och det känns knepigt att inte ha en aning, ifall nu något stort och omstörtande skulle ha hänt.
CNN bjuder på sin asiatiska edition, det är Pakistan som är toppnyhet och sedan flyttas uppmärksamheten runt. Man irriteras av att ljudet släpar efter bilden, men får stå ut.
Plötsligt hamnar vi i Beijing. En kinesisk journalists identitet har kunnat avslöjas av myndigheterna tack vare ett misstag av Yahoo, en stor internetoperatör med bas i USA. Journalisten Shi Tao skickade ett mail som ogillades av myndigheterna, det är hans brott. Hans anhöriga är ledsna och upprörda, vill ha hjälp till upprättelse och skadestånd från Yahoo. Shi Tao sitter i fängelse sedan våren 2005. Strafftid: tio år.
Så säger speakerrösten det magiska ordet: Himmelska fridens torg. Och plötsligt sitter jag och tittar in i en kolsvart tv-ruta.
Någon har tryckt på knappen. Historien om journalisten ska inte rapporteras. Censur. Det är därför bild och ljud inte är synkrona i apparaten. Massor av människor jobbar i dagens Kina med att övervaka kontakterna med omvärlden.
Efter en dryg minut eller så är tv:ns bild och ljud tillbaka igen, vi har nu hamnat i Japan, som inte är minerad mark enligt makthavarna i Folkrepubliken Kina.
Jag har aldrig tidigare varit med om detta och frågar runt.
Jo då, alla vet att sms-trafiken är kontrollerad. Att all mailutväxling granskas. Och minsann: hela Hotmail är nedstängt just vid den här tiden. Anledningen uppges vara tekniska problem, men det tror ingen på.
Mindre än ett år kvar tills världens ögon riktas mot idrottsarenorna i staden, mot de rena gatorna, de glänsande skyskraporna, de vackra traditionella dräkterna, de bedövande skickliga akrobaterna, de gröna parkerna, den goda maten.
Men bakom den snygga och prydliga fasaden sitter tusentals människor beredda att trycka på en knapp och släcka eller tysta en tv-kanal, ett radioprogram, en mailserver. Det är sorgligt.
Undrar om ordet yttrandefrihet eller pressfrihet går att skriva med kinesiska tecken?
Copyright Klimakteriehäxan
Det har vi i Sverige.
Vi betraktar det rent av som en självklarhet.
Men det kan man inte göra i Kina.
På semester i Beijing bor vi på ett fint, modernt och bekvämt hotell där ingenting saknas. Frottéhanddukarna är tjocka, varmvattnet varmt, det finns läslampa vid sängen och morgonrock och tofflor i garderoben, skön fåtölj och ett rejält skrivbord, gratis tandborste och kam.
Och så finns det en tv.
Man får dock motionera tummen rätt flitigt på fjärrkontrollen innan man kommer till en kanal där man begriper vad som pågår. Som till exempel CNN, den tv-kanal som lyckats få en massa människor att tro att den är så gott som dominerande i världen, trots att det i själva verket är relativt få som någonsin tittar på den.
Fast på hotell är CNN ofta förekommande och ja, då tittar man. Så även i Kina, för medan vi rusar runt mellan lamatempel och sidenmarknad går ju ändå världen vidare och det känns knepigt att inte ha en aning, ifall nu något stort och omstörtande skulle ha hänt.
CNN bjuder på sin asiatiska edition, det är Pakistan som är toppnyhet och sedan flyttas uppmärksamheten runt. Man irriteras av att ljudet släpar efter bilden, men får stå ut.
Plötsligt hamnar vi i Beijing. En kinesisk journalists identitet har kunnat avslöjas av myndigheterna tack vare ett misstag av Yahoo, en stor internetoperatör med bas i USA. Journalisten Shi Tao skickade ett mail som ogillades av myndigheterna, det är hans brott. Hans anhöriga är ledsna och upprörda, vill ha hjälp till upprättelse och skadestånd från Yahoo. Shi Tao sitter i fängelse sedan våren 2005. Strafftid: tio år.
Så säger speakerrösten det magiska ordet: Himmelska fridens torg. Och plötsligt sitter jag och tittar in i en kolsvart tv-ruta.
Någon har tryckt på knappen. Historien om journalisten ska inte rapporteras. Censur. Det är därför bild och ljud inte är synkrona i apparaten. Massor av människor jobbar i dagens Kina med att övervaka kontakterna med omvärlden.
Efter en dryg minut eller så är tv:ns bild och ljud tillbaka igen, vi har nu hamnat i Japan, som inte är minerad mark enligt makthavarna i Folkrepubliken Kina.
Jag har aldrig tidigare varit med om detta och frågar runt.
Jo då, alla vet att sms-trafiken är kontrollerad. Att all mailutväxling granskas. Och minsann: hela Hotmail är nedstängt just vid den här tiden. Anledningen uppges vara tekniska problem, men det tror ingen på.
Mindre än ett år kvar tills världens ögon riktas mot idrottsarenorna i staden, mot de rena gatorna, de glänsande skyskraporna, de vackra traditionella dräkterna, de bedövande skickliga akrobaterna, de gröna parkerna, den goda maten.
Men bakom den snygga och prydliga fasaden sitter tusentals människor beredda att trycka på en knapp och släcka eller tysta en tv-kanal, ett radioprogram, en mailserver. Det är sorgligt.
Undrar om ordet yttrandefrihet eller pressfrihet går att skriva med kinesiska tecken?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 22, 2007
Pilates, Hasse Alfredson - och kniiip!
Torsdag är Pilates dag i mitt liv.
Josef Pilates, född 1880 i Tyskland, var som barn en liten kraftlös pojke. Men när han växte upp vaknade hans intresse för att utveckla kroppen, han tänkte till, och på 1920-talet, när han hamnat i USA, började han sprida sin lära: det gällde att behärska sina muskler, inte bara de vanligaste, de som syns när de jobbar, utan de som finns längre in i kroppen.
Mestadels handlar det om rörelser utan redskap, bara med den egna kroppen som tyngd och arbetsmaterial.
Så småningom har Pilates idéer fått spridning, och nu för tiden är det en metod som så kallade stjärnor använder, både idrottsutövare, dansare och andra som är angelägna om att ha sin kroppshydda i bästa möjliga trim. Pilates-träning har Hollywood-stämpel, och varje gym med självaktning erbjuder gruppinstruktion. Jag knatar iväg varje torsdagseftermiddag.
Jag hamnade i min första pilates-grupp på en läkares inrådan.
Nu är jag inne på tredje omgången.
Har jag alltså fått en stjärnas kropp, värdig en idol, som skapt för att dyrkas?
Nej, det vore en evig lögn att påstå. För den sortens effekt räcker det inte med en timme i veckan när höstmörkret är som dystrast.
Men om jag bara iddes lägga mig på vardagsrumsmattan och jobba på skulle det nog inte vara utan resultat.
I pilates-övningarna är andningen a och o. Man gör alla ansträngande saker på utandning. Känns ganska onaturligt, men är ett påbud.
Så gäller det att kniiiiipa i bäckenbotten och dra till, hårt, ett osynligt bälte mellan höftkammarna. Då blir höfterna stabila, resten kan jobba, vi fäller benen åt olika håll, vi gör varianter på situps, vi stönar i ”plankan” och vi står på tår och händer och lyfter en fot i taget en pyttebit från golvet.
Det är numera, efter några gånger, bara damer kvar i gruppen. Herrar kommer till första träningstillfället men tycker sällan att det är tillräckligt macho – även om de inte alls orkar med ens de enklaste övningarna. Kanske är det tjatet om det eviga knipandet som får männen att ruttna. Möjligen minns de 80-talets Lanefelt-feber, där folk av hankön var tämligen osynliga och där påbudet om evigt knipande kanske föreföll ha andra, mer intima, syften.
Faktum är, att det är långt ifrån enkelt att knipa i bäckenbotten och dra in magen (”tänk er att ni har fått en stor isbit i naveln”) samtidigt som benen ska hållas i vinkel och vikas åt sidorna utan att resten av kroppen rör sig. Stånkandet och pustandet är unisont i träningssalen.
Men nu har jag i alla fall kommit till insikt: om man tänker på Hasse Alfredson kan det gå bättre med motivationen. Ni minns väl hans limerick?
”Det bodde en kvinna i Gränna
Som sin stjärtmuskel så kunde spänna
Att hon i detta hål
Kunde strypa en ål
Och till och med vässa en penna!”
Naturligtvis var han inspirerad till detta poetiska mästerverk (ur Svea Hund 1976) av en dambekant som tränat pilates. Inspirerande för oss också, inte sant?
Men tills vidare vässar jag pennor på annat sätt.
Copyright Klimakteriehäxan
Josef Pilates, född 1880 i Tyskland, var som barn en liten kraftlös pojke. Men när han växte upp vaknade hans intresse för att utveckla kroppen, han tänkte till, och på 1920-talet, när han hamnat i USA, började han sprida sin lära: det gällde att behärska sina muskler, inte bara de vanligaste, de som syns när de jobbar, utan de som finns längre in i kroppen.
Mestadels handlar det om rörelser utan redskap, bara med den egna kroppen som tyngd och arbetsmaterial.
Så småningom har Pilates idéer fått spridning, och nu för tiden är det en metod som så kallade stjärnor använder, både idrottsutövare, dansare och andra som är angelägna om att ha sin kroppshydda i bästa möjliga trim. Pilates-träning har Hollywood-stämpel, och varje gym med självaktning erbjuder gruppinstruktion. Jag knatar iväg varje torsdagseftermiddag.
Jag hamnade i min första pilates-grupp på en läkares inrådan.
Nu är jag inne på tredje omgången.
Har jag alltså fått en stjärnas kropp, värdig en idol, som skapt för att dyrkas?
Nej, det vore en evig lögn att påstå. För den sortens effekt räcker det inte med en timme i veckan när höstmörkret är som dystrast.
Men om jag bara iddes lägga mig på vardagsrumsmattan och jobba på skulle det nog inte vara utan resultat.
I pilates-övningarna är andningen a och o. Man gör alla ansträngande saker på utandning. Känns ganska onaturligt, men är ett påbud.
Så gäller det att kniiiiipa i bäckenbotten och dra till, hårt, ett osynligt bälte mellan höftkammarna. Då blir höfterna stabila, resten kan jobba, vi fäller benen åt olika håll, vi gör varianter på situps, vi stönar i ”plankan” och vi står på tår och händer och lyfter en fot i taget en pyttebit från golvet.
Det är numera, efter några gånger, bara damer kvar i gruppen. Herrar kommer till första träningstillfället men tycker sällan att det är tillräckligt macho – även om de inte alls orkar med ens de enklaste övningarna. Kanske är det tjatet om det eviga knipandet som får männen att ruttna. Möjligen minns de 80-talets Lanefelt-feber, där folk av hankön var tämligen osynliga och där påbudet om evigt knipande kanske föreföll ha andra, mer intima, syften.
Faktum är, att det är långt ifrån enkelt att knipa i bäckenbotten och dra in magen (”tänk er att ni har fått en stor isbit i naveln”) samtidigt som benen ska hållas i vinkel och vikas åt sidorna utan att resten av kroppen rör sig. Stånkandet och pustandet är unisont i träningssalen.
Men nu har jag i alla fall kommit till insikt: om man tänker på Hasse Alfredson kan det gå bättre med motivationen. Ni minns väl hans limerick?
”Det bodde en kvinna i Gränna
Som sin stjärtmuskel så kunde spänna
Att hon i detta hål
Kunde strypa en ål
Och till och med vässa en penna!”
Naturligtvis var han inspirerad till detta poetiska mästerverk (ur Svea Hund 1976) av en dambekant som tränat pilates. Inspirerande för oss också, inte sant?
Men tills vidare vässar jag pennor på annat sätt.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 21, 2007
Laddad för vårshopping!
Det är så gott som ofattbart.
Men sedan en kort stund tillbaka vet jag nu vad jag ska göra en dag i april 2008 – om nästan ett halvår! Jag som tycker att det kan vara jobbigt att planera en vecka i förväg!
Vad ska jag då göra? Frågan är befogad. Och lätt att besvara.
Jag ska shoppa.
Jag ska gå till en av mina huvudleverantörer, den inte helt okända butikskedjan H&M. För i april är det dags för deras nästa designer-kollektion: exklusivare formgivning till rimligare pris.
En rad kändisar har ritat kollektioner för H&M. Först ut var Karl Lagerfeld 2004, sedan kom Stella McCartney, därefter Viktor & Rolf, och i våras var det dags för Roberto Cavalli. Madonna och Kylie Minogue har också satt sitt namn på var sin kollektion även om de inte skapat plaggen.
Tjejer i alla åldrar och storlekar har köat på premiärdagen. Fightats om plaggen. Slitit i tröjärmarna, köpt alla möjliga storlekar, ibland i ren spekulation, för att sälja kläderna till ett högre pris på nätauktion när klädstängerna gapade tomma i affären.
En kvinna jag känner kunde inte delta i racet när Lagerfeld-serien släpptes. Hon bad en väninna:
-Köp vad som helst, bara du hittar nåt, måste ha!
Det blev en två storlekar för stor, fast snygg, svart kjol, som fick hållas uppe med ett bälte. Hur som helst: hon ägde en Lagerfeld!
Själv råkade jag i somras få med mig en rea-sarong som hade Kylies namn på etiketten, men i övrigt har nog vi i de aningen (hm) större storlekarna inte haft så mycket att hämta.
Men nu vädrar jag morgonluft.
Marimekko är namnet på nästa designerkollektion hos Perssons.
Jag älskar Marimekko och har så gjort sedan 70-talet – eller kan det rent av ha börjat redan på 60-talet?
Mönstren, de rena, djärva; formerna, de rena, djärva; färgerna, de rena, djärva. Ofta (men inte alltid) i generösa modeller.
Kläder till vardag och fest, accessoarer, hemtextilier, väskor, ull, bomull, stickat.
I mitt köksfönster hänger bomullstyget Pänkinäpuu, tryckt 1974, ekblad och ekollon i finsk-japansk tolkning av Katsuji Wakisaka. Gardinerna är gruvligt blekta numera, men vackra ändå. På min hallvägg hade jag på 70-talet Marimekko-tyg uppspänt, ett i rött och vitt, ett i grönt, gult, orange och vitt. De finns också kvar – tanken på vad dess tygbitar skulle kosta i dag gör mig lätt yr…
Långt in i garderoben finns en underbar hellång bomullsklänning i storblommigt, ett plagg som funkade även när jag var gravid i sjunde månaden. Om jag anstränger mig lite kan jag gräva fram den grå artistrocken med många små fickor på, den sys fortfarande i ständigt nya upplagor. Ritva Falla har designat både stickat och sytt som finns i min ägo.
Och aldrig glömmer jag den kortkorta i gult och rött som jag sydde själv – eller den ärmlösa, vita, med grönt och rött mönster som jag köpte för att överleva en grym värmebölja i Helsingfors för väldigt många år sedan!
Så om nu namnet Marimekko står för samma stil och tänk som förr, även i H&M:s tappning, kan det bli en stund av lycka i provrummet då, i slutet av april.
För det Marimekko av i dag saknar i sina egna butiker, det är hanterliga prislappar för vanligt folk.
Världsberömd är etiketten redan i alla fall, utan H&M:s hjälp.
Trodde inte mina ögon när jag på en bakgård i Beijing nyligen såg ett tygstycke med Maija Isolas klassiska Uunikko-blommor hänga på en tvättlina!
Kopia eller äkta?
Det vet jag inte. På håll såg det äkta ut. Och snyggt var det hur som helst.
Julskyltningen har just startat - men nu laddar vi för vårens shopping!
Copyright Klimakteriehäxan
Men sedan en kort stund tillbaka vet jag nu vad jag ska göra en dag i april 2008 – om nästan ett halvår! Jag som tycker att det kan vara jobbigt att planera en vecka i förväg!
Vad ska jag då göra? Frågan är befogad. Och lätt att besvara.
Jag ska shoppa.
Jag ska gå till en av mina huvudleverantörer, den inte helt okända butikskedjan H&M. För i april är det dags för deras nästa designer-kollektion: exklusivare formgivning till rimligare pris.
En rad kändisar har ritat kollektioner för H&M. Först ut var Karl Lagerfeld 2004, sedan kom Stella McCartney, därefter Viktor & Rolf, och i våras var det dags för Roberto Cavalli. Madonna och Kylie Minogue har också satt sitt namn på var sin kollektion även om de inte skapat plaggen.
Tjejer i alla åldrar och storlekar har köat på premiärdagen. Fightats om plaggen. Slitit i tröjärmarna, köpt alla möjliga storlekar, ibland i ren spekulation, för att sälja kläderna till ett högre pris på nätauktion när klädstängerna gapade tomma i affären.
En kvinna jag känner kunde inte delta i racet när Lagerfeld-serien släpptes. Hon bad en väninna:
-Köp vad som helst, bara du hittar nåt, måste ha!
Det blev en två storlekar för stor, fast snygg, svart kjol, som fick hållas uppe med ett bälte. Hur som helst: hon ägde en Lagerfeld!
Själv råkade jag i somras få med mig en rea-sarong som hade Kylies namn på etiketten, men i övrigt har nog vi i de aningen (hm) större storlekarna inte haft så mycket att hämta.
Men nu vädrar jag morgonluft.
Marimekko är namnet på nästa designerkollektion hos Perssons.
Jag älskar Marimekko och har så gjort sedan 70-talet – eller kan det rent av ha börjat redan på 60-talet?
Mönstren, de rena, djärva; formerna, de rena, djärva; färgerna, de rena, djärva. Ofta (men inte alltid) i generösa modeller.
Kläder till vardag och fest, accessoarer, hemtextilier, väskor, ull, bomull, stickat.
I mitt köksfönster hänger bomullstyget Pänkinäpuu, tryckt 1974, ekblad och ekollon i finsk-japansk tolkning av Katsuji Wakisaka. Gardinerna är gruvligt blekta numera, men vackra ändå. På min hallvägg hade jag på 70-talet Marimekko-tyg uppspänt, ett i rött och vitt, ett i grönt, gult, orange och vitt. De finns också kvar – tanken på vad dess tygbitar skulle kosta i dag gör mig lätt yr…
Långt in i garderoben finns en underbar hellång bomullsklänning i storblommigt, ett plagg som funkade även när jag var gravid i sjunde månaden. Om jag anstränger mig lite kan jag gräva fram den grå artistrocken med många små fickor på, den sys fortfarande i ständigt nya upplagor. Ritva Falla har designat både stickat och sytt som finns i min ägo.
Och aldrig glömmer jag den kortkorta i gult och rött som jag sydde själv – eller den ärmlösa, vita, med grönt och rött mönster som jag köpte för att överleva en grym värmebölja i Helsingfors för väldigt många år sedan!
Så om nu namnet Marimekko står för samma stil och tänk som förr, även i H&M:s tappning, kan det bli en stund av lycka i provrummet då, i slutet av april.
För det Marimekko av i dag saknar i sina egna butiker, det är hanterliga prislappar för vanligt folk.
Världsberömd är etiketten redan i alla fall, utan H&M:s hjälp.Trodde inte mina ögon när jag på en bakgård i Beijing nyligen såg ett tygstycke med Maija Isolas klassiska Uunikko-blommor hänga på en tvättlina!
Kopia eller äkta?
Det vet jag inte. På håll såg det äkta ut. Och snyggt var det hur som helst.
Julskyltningen har just startat - men nu laddar vi för vårens shopping!
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlöst igen – Wordless again
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
