Blev detta en shopping-fredag för dig?

Realisation var ett laddat ord en gång.

När de tre magiska bokstäverna R E A dök upp i skyltfönstren öppnade sig nya möjligheter. Det hett åtrådda men alldeles för dyra blev plötsligt överkomligt.
Det hände att vi med flit avvaktade reastarten: efter midsommar och efter nyår, det var de stora tillfällena. Men det var då det.

Sedan dess är ingenting sig likt i detaljhandelsvärlden.
Julrean bryter ut före jul, och priserna sätts ner lite då och då i olika branscher, ganska ofta till och med.  För den alerte konsumenten som gillar att få mycket för sina pengar gäller det att hålla ögonen öppna – och ibland vänta med att ta av prislappen, för det kan ju hända att priset har sjunkit om bara ett par dagar  ... då gör man ett ”omköp” och får mellanskillnaden i handen.

För ett par år sedan dök en ny reaföreteelse upp. Då började Sverige importera ”Black Friday” från USA (som om vi inte skulle ha nog med mörka dagar i november!). Men den Svarta Fredagens främsta kännemärke är röda prislappar  ....

Läs hela texten på News 55, kommentera, dela gärna!
Och som du ser på bilden: min shoppingkasse är tom!

Copyright Klimakteriehäxan

Drabbad – av SSS

Sjukdomar upphör aldrig att intressera, fascinera, skrämma också. Diagnoserna står som spön i backen. Nu har jag fått en till. Den leder inte till döden, är faktiskt inte allvarlig alls, men det är ändå intressant att få namn på det man eventuellt lider av. Och eftersom "nya" åkommor ofta får snärtiga bokstavsbeteckningar heter denna SSS.

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om handarbete, en ädel kulturform som hamnat i skuggan av så många andra moderna tidsfördriv. Varje gång jag går in hos Myrorna eller i Stadsmissionens butik blir jag sorgsen. Där ligger travar med mödosamt hopkomna broderier, ofta vackra, som ingen vill ha trots att de i princip är gratis. Senast såg jag en stor flamskvävnad, i ram till och med. På prislappen: 25 kronor. Jag törs slå vad om att den är kvar i dag, en vecka senare.

Stickning är en handarbetsgren som är trendig emellanåt. En period stickade alla mohairtröjor, luddiga underverk, ofta oversized, ja ni minns det nog.
Min debut som stickerska ägde förstås rum under timmarna med skolslöjd. Först blev det två grytlappar – jag har dem kvar (se bilden)! Ojämna i kanterna och lite glesa, men klart och tydligt grytlappar.

Nästa uppgift: sticka ett par ullsockor. Fyra strumpstickor, onödigt tunt garn, resårskaft och så skulle det bli en häl. Det gick sakta. Skaftet blev, visade det sig, så hårt stickat att det knappast kunde kallas resår. Foten, däremot, blev hur stor som helst när jag väl fått ihop något som liknade en häl. Den andra strumpan var inte kul att ta tag i. Jag var på den tiden en ganska lugn och stillsam flicka, men minns hur jag i desperation kastade hela stickningseländet rakt in i väggen.

Visserligen blev sockorna klara, men helt oanvändbara. Senare projekt gick bättre. Men snart övergick mina handarbeten till att bli UFOs, alltså UnFinished Objects. Aldrig blev det färdigt att sy ihop ... och där har vi nu diagnosen: jag har Second Sock Syndrome.
Tror dessutom tyvärr att det är obotligt. Trist, men sant.

Som tur är kan man köpa både sockor och tröjor, färdiga att använda, till överkomliga priser. Det gör vi som har Second Sock Syndrome eller SSS.
Men nog vore det roligt att ta tag i stickorna igen ... och bli klar! Och därmed frisk!

Copyright Klimakteriehäxan

Sista blomstren och ett designfynd

Idag är den här, vintern. Tror jag i alla fall. Sju minusgrader på morgonen, strålande sol, rimfrost på de parkerade bilarna.

Tänk att jag lyckades tajma det så bra: igår, först, rensade jag på balkongen. Slog in rosen i skyddande bubbelplast, slängde trötta pelargoner som redan fått sig en frostkyss och såg lite ledsna ut. Fast några blommor fick komma in och hamna i vas, tillsammans med en kvist fjärilslavendel och några campanula-grenar. Både campanulan och lavendeln räknar jag med att återse till våren, de brukar övervintra utan särskild omvårdnad.

Det blev i alla fall en söt liten bukett på köksbordet. Men egentligen är vasen den står i mer intressant. Jag köpte den i Stockholms Stadsmissions butik härom dagen. Blicken fastnade, jag kollade prislappen och slog till. Bredvid prislappen satt upplysningen att denna vas var designad av Lisa Larson, som en del i serien Quartette, gjord av finska Arabia (vanligtvis samarbetar LL med svenska Gustavsberg).

Lisa Larson är ett av svensk designs stora namn från 1900-talet och en av de mest produktiva formgivarna. Vi är många som gillar henne, hennes adventsbarn, världens barn, tanterna med stora rumpor, katter, lejon, rävar. Det betyder också att det hon satt sitt namn på numera har samlarvärde och priserna stiger hela tiden, verkar det som.

En gång för många år sedan när min systerdotter fyllde år, kanske tio, fick hon Pippi Långstrump av mig i Lisa Larsons keramikversion. För fin för barnens rum, avgjordes det. Pippi hamnade på "skrythylla" tillsammans med andra värdefulla ting. Där stod hon i säkert tre decennier. Tills jag av en händelse såg att en likadan hade sålts för 8000 kronor på auktion.

Jag ringde systerdottern och frågade om hon hade sin Pippi kvar? Jo då, det hade hon, kvar på den gamla skrythyllan.
Berättade om den hejdlösa värdestegringen (vet förstås inte vad jag en gång betalade men definitivt inte en tusenlapp, snarare nån hundring) och sa att om hon skulle ha större glädje av pengarna än porslinsfiguren kunde det vara läge att slå till. Hon höll med.

Jaha, och vad hände sedan? Jo det ska jag berätta.
Nästa gång huset städades och dammtrasan togs fram föll Pippi Långstrump huvudstupa i golvet. Bitarna kunde samlas ihop och limmas, men tusenlapparna försvann direkt. Den skulle kanske gå att sälja ändå, men för en bråkdel av vad en hel Pippi var värd.

Nu ser jag att samma figur säljs för 12 000 kronor, och inte ens det är kanske rekord. Systerdottern har, lustigt nog, utvecklats till Lisa Larson-samlare och grämer sig oavbrutet över Pippis öde. Jakten på auktionssajter och antikmässor pågår. Allt Lisa Larson gjort blir bara dyrare och dyrare.
Utom då vaserna som heter Quartette!

Tjugo kronor, designernamnet till trots, kostade den som nu fylls av balkongens sista blommor för året.
Ett designfynd, skulle jag vilja påstå, väl värd en Astrid (ja hon har ju ersatt Selma nu). När börjar värdestegringen? OK, jag struntar i det och väljer att vara glad ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett lördagstema det doftar om

God lördag önskas härmed!
Det finns ett lördagstema att fundera på: DOFT. Och jag tänker att de bästa dofterna, de finns i naturen, utan kemiska tillsatser, utan laboratorieövningar, men med sol, luft och vatten som viktiga beståndsdelar.

För all del, såväl sol som luft och vatten finns även så här års, men världen där utanför fönstret bjuder på färre dofter i november än mitt i sommaren.
Alltså blundar jag och minns citrusfrukterna på det italienska fatet, där ett ensamt litet fikon hamnat på toppen. Hortensian vill också ha lite uppmärksamhet, även om den så vitt jag minns har någon framträdande doft, så citrusen konkurrerar ut den direkt.

Ja, och så bigarråerna, de där som är mörkröda i köttet och så ljuvligt söta.
Visst kan du känna hur gott det luktar, du med?!

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema DOFT är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Åland, Gnuttan, Livsrummet,  Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki, Anna Noton Music (som bestämmer vilka teman det blir i december), och Pensionären på ön. Kommande lördag är temaordet ÄNGLAR.

Vad heter han när hjärtat väljer?

Pojkvän.
Vad blir det för bild som poppar upp i ditt huvud när du hör ordet?
En lätt finnig och fjunig 17-åring med stora fötter, oproportionerlig näsa och lite rädda ögon?
Eller en riktigt cool typ, med tajta jeans, dyr skinnjacka och kanske en mössa neddragen till ögonbrynen? Men åldern då? Obestämbar? OK, men inte över 30, va?

Det kallas för fördomar. Eftersom jag numera fått lära mig att en pojkvän kan vara i full färd med att arrangera sitt 70-årskalas, medan hans kvinna faktiskt är ett par år äldre.
Eller så har hon nyss fyllt 50 och efter viss tvekan bjudit med pojkvännen, 52, för att träffa släkten, som hittills levt i den fasta förvissningen att hon inte var särskilt road av manligt sällskap, i alla fall inte efter skilsmässan för ett par år sedan.

Faktum är att pojkvän, det är precis vad de här damerna i min bekantskapskrets talar om när de refererar till männen som vunnit deras hjärtan. Och jag måste medge, att jag inledningsvis kände mig lite häpen, för att så småningom tycka att det var lite gulligt. Men vad hände med "min karl", "min oäkta hälft", "mannen i mitt liv" eller rent av "fästmannen"? För att inte tala om "skatt", den variant på "älskling" som man skulle kunna låna från danskarna. Ifall man nu tvekar att slå till med självaste ä-ordet.

Fast det är klart: något alldeles adekvat ord för förälskade, ogifta, 70-åringar verkar inte finnas i svenska språket. Jag har dock inte lyckats klura ut om männen i fråga, oklart om de känner sig som "pojkar", kallar sin hjärtas dam för "flickvän".
Dags för språkförnyarna att rycka in, kan jag tycka. Kunde vi komma fram till "snippa", "särbo" och "hen" borde det väl inte vara omöjligt att hitta en bra etikett för lätt åldrade "pojkvänner". Och deras "flickvänner", självklart ...

Även om huvudsaken naturligtvis är att kontrahenterna är glada och lyckliga, vad de än må kallas, vilket ord än hjärtat väljer. Vem vet, en vacker dag blir de kanske "man" och "hustru" eller "make" och "maka"! Alla gillar ju historier med lyckliga slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Dörren till Astrid Lindgrens hem står öppen!

Stockholm har blivit ett museum rikare.
Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46, precis vid Vasaparken där pojken som blev Mio satt på en bänk, har öppnats för allmänheten efter år av tvekan.

Författarinnan bodde i den här fyrarummaren i över 60 år fram till sin död 2002. Och jag fick förmånen att, för en tv-inspelning, besöka den där lägenheten senare samma år.
Jag klev in genom dörren och kände mig högtidlig: här hade några av barnlitteraturens sanna mästerverk skapats. Nyfiket såg jag mig omkring.

Skrivmaskinen stod kvar på sin plats, bokhyllorna var välfyllda, köket såg ut som om någon strax skulle laga en enklare middag att avnjuta vid det ovala matbordet, vitt som de tillhörande stolarna.
Under möbeln en trasmatta. I hallen fortfarande några ytterkläder.

I ett av fönstren ut mot parkens gröna träd fanns en liten gipsskulptur av Astrids huvud. Personlig konst på väggarna. Lisa Larsons Pippi Långstrump i keramik på en hylla.
-Jag kan nog inte urskilja något här som var speciellt älskat. Hon tyckte om många av sina saker. Hon hade en kärleksrelation till sitt hem och det som hon hade skaffat dit. Hon trivdes med att vara här, berättar dottern Karin Nyman i Expressen.

Sedan Astrids bortgång har ett antal konstverk föreställande henne rests på olika ställen: i Vimmerby, i Solna, i Tegnerlunden och på Djurgården i Stockholm, för att nämna några. Nu blir alltså också hemmet ett minnesmärke.

Den 14 november skulle hon ha fyllt 108 år. På den dagen blev hennes hem möjligt att besöka. Kanske fylls dagens besökare (endast i grupp, med guide) av samma vördnad som jag kände när jag klev över tröskeln för tretton år sedan. Astrid Lindgren, en kulturpersonlighet som vi aldrig glömmer!

Copyright Klimakteriehäxan

Läsa mer? Kanske vill du också ta del av brevet jag skrev till Astrid Lindgren på hennes 100-årsdag! Och så letar jag efter mina fotografier ... hoppas kunna komplettera snart!

Till dig som vill gå hem till Astrid: du måste ha fyllt 15 år. Visningar med två guider per grupp. Max tolv personer I varje grupp. Verkar fullbokat långt fram. Men den som väntar på något gott ...

Tisdagstema VÅT eller BLÖT

"Solverkan på grunt vatten" av Gustaf Fjaestad 1906.

Det fanns en gång en mycket berömd målare som hette Gustaf Fjaestad, avliden 1948. Han hade studerat måleri för både Carl Larsson och Bruno Liljefors, och han grundade den så kallade Rackstadgruppen som höll till strax utanför Arvika i västra Värmland, där den lilla och enligt ryktet kalla insjön Racken bjöd på både inspiration och namnet.

Han brukar kallas för "rimfrostens mästare" på grund av alla sina vinterbilder. Men han var också obegripligt skicklig när det kom till att måla vatten. Han får det att se så blött ut på duken! Jag tittar ner mot sjöbottnen vid badberget i Barndomslandet och kan inte låta bli att tänka på den klassiska tavlan med en liten flicka som nog är på väg att doppa sig i ett annat vatten, lika klart men med lite mera vindkrusningar på ytan.

Just bad blir vi kanske inte så inspirerade till den här tiden, men en och annan konstupplevelse kan ju sitta fint. Alltså bjuder jag på naturmåleri som det visar sig i sjön Värmeln! Och som tur är kan man njuta precis lika mycket av affischer och "oäkta" konstverk också på sina väggar, man måste inte investera i en Fjaestad ... hans kvaliteter har för all del också tidvis ifrågasatts. Fast hans målningar betingar höga priser i dag.

Men så länge isen håller sig borta och solen framme bildar de våta stenarna i sjön mönster som, alldeles gratis, tilltalar ögat. Så passande när tisdagstemat denna gång är VÅT eller BLÖT! Fler illustrationer till temat hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljuspunkt i mörkret

Om världen visar sig från den mest svårbegripliga och minst gripbara sidan får man leta efter andra, små, glädjeämnen för att inte deppa ihop totalt.

Därför meddelas härmed att min nya taklampa "Krusning" från Ikea gör mig jätteglad varje gång min blick fastnar på den. Såg den på varuhuset och visste genast att den var gjord för mig ... och genom sin konstruktion med sju lager papper som man knölar till som man vill kan det omöjligt finnas två som är identiskt lika, inte minst det ger charmpoäng tycker jag!

Prislappen är dessutom inte ett dugg avskräckande: 69 kronor (bara skärmen, upphängning tillkommer om du inte redan har en). Tänk så kul man kan ha för den summan, bara genom att investera i en galet skojig lampskärm. Designern, en isländska, heter Sigga Heimis. Heder åt henne som gett mig denna ljuspunkt i novembermörkret, både bokstavligt och i överförd bemärkelse.

Copyright Klimakteriehäxan
PS Och som vanligt när jag hyllar en (Ikea-)produkt vill jag påpeka: visst det kan verka som reklam. Men eftersom Klimakteriehäxan är reklamfri handlar det om gratisreklam eller helt enkelt ren och skär uppskattning. Bara så ni vet.

Ett köttberg som vägrar checka ut ...

Född på 40-talet. Barn på 50-talet. Tonåring på 60-talet. Ung på 70-talet. Full fart på 80-talet, barn, familj. 
Och så plötsligt, utan att man egentligen förstod hur det gick till, pensionär på 2010-talet. Vad var det som hände?

Vi hade inte kylskåp förrän på 50-talet (det fanns skafferi). Då fick vi ett, ett stort, och jag stavade mig fram till namnet: friggidajre (Frigidaire). En dag bjöd mamma på nymodigheten glass. Den gjordes som tärningar i kylskåpets frysfack, på grädde, äggula, socker och färska bär. En lekkamrat undrade om han kunde få den lite uppvärmd eftersom den var så kall i munnen ... nyheten gick alltså inte hem direkt hos alla ...

Vitlök existerade inte. När ketchupen dök upp på middagsbordet var den en sensation. Varuhuset i den lilla staden hette EPA. Fick så småningom konkurrens av Domus och senare Åhléns. ”Mjölkbar” var en sorts lunchställe /.../

Foto SVT

Vad var det då vi åstadkom? Och vad har vi ställt till med? Det är grundfrågorna i den tv-serie i sex avsnitt som har premiär idag, kl 20 i SVT2. Finns förstås också på SVT Play.

"Köttberget checkar ut" bygger på en idé av Claes Elfsberg och han leder också programmen. Tolv framstående 40-talister medverkar och jag, själv född på 40-talet, har haft nöjet att arbeta med serien. Och jag är typisk för generationen, precis som programmets gäster: vi må tillhöra ett köttberg, men vi checkar inte ut. Inte riktigt än!

Läs hela texten på News55, sajten för dig som vill ha nyheter och "erfarna tankar" men inget trams!
Kommentera, dela, länka gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema GLAS

Läs en längre version av min text om de dramatiska händelserna i Paris på News55, sajten för dig som vill ha både nyheter och "erfarna tankar".
 
Världen vaknar till en trist lördag.
Jag hade inte somnat innan nyheterna från Paris började droppa in, för att snart bilda en strid flod. Nu är mer än 120 personer döda, många skadade, den materiella förstörelsen omfattande.
Men kanske värst av allt: tryggheten är, än en gång, krossad. Visst, vi vet att den inte går att lita på. Fast vi så gärna vill. 

Knappt ett år har gått sedan fransmännen utsattes för det hemska attentatet mot Charlie Hebdo, satirtidningen som retat så många. Säkerheten har skärpts sedan dess, med militärer på gatorna bland annat, men staden vid Seine hade börjat återgå till "normalitet", vad nu det är.

Själv har jag inte besökt Paris på ganska länge, men verkligen längtat dit. Nu råder undantagstillstånd i hela landet och gränserna är tills vidare stängda. Det är så obegripligt sorgligt alltihop. Och det stavas t-e-r-r-o-r, det där som ingen riktigt verkar veta vad man ska göra för att hejda.

Min krossade glasruta är inte fransk, men se den som en symbol för den sorgliga natten som avslutade en fredag den trettonde då så mycket framtidstro krossades än en gång. Nej, jag är inte skrockfull. Det behöver ingen längre vara. Olyckorna kommer ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema GLAS är: Anki, Anna, Birgitta, Gnuttan, Helena, Livsrummet, Olgakatt , Pettas , Pysseliten, Tove, Ulla, Karin i Stholm. Kommande lördagar är temaorden DOFTER och ÄNGLAR.

Får jag lov? Det är ju fredag!

Det är fredag, om det har råkat undgå någon.
En gång i världen betydde det nästan säkert att dagen skulle gå över i en kväll med dans. Är man uppväxt i dansbandslandet så är man!

Vi dansade i folkparken, på skoldans, i diverse Folkets Hus, på restaurang med levande musik, ibland till tonerna från en grammofon. Vi buggade, vi kindade, vi trampade varandra på tårna, vi svettades, vi fick ont i fötterna, vi kunde byta till vals och ibland blev det både schottis och polka. Roligt var det och på köpet blev vi riktigt vältränade, för tre-fyra timmar på ett dansgolv bjöd rejäl motion även om inte alla låtar var snabba.

Inte riktigt i russinåldern men ändå ...

Naturligtvis bestod en väsentlig del av nöjet att studera andra på banan, sådana man ville bli uppbjuden av, folk som var extra duktiga, kanske någon som kunde bli intressant också bredvid dansgolvet. Där fanns chansen när det blev "damernas": skulle man våga? Visst, avundsjuka uppstod, muttrandet i garderoben efter sista dansen kunde höras av onödigt många. Vi vandrade hemåt på ömmande fotsulor och tvärsomnade, bara för att göra om alltihop nästa helg. Och nästa, och nästa ...

Dansandet har förpassats till historien i mitt liv. Det tog tvärslut när jag, alldeles nykter, trillade omkull i en stillsam, väldigt medelålders, bugg. Kanske var det inte många som lade märke till det, men själv tyckte jag det var pinsamt bortom alla gränser. Och inte begrep jag riktigt varför jag föll heller, men det kändes som om ena benet plötsligt tog slut vid knät. Det gjorde det förvisso inte. men känslan var sådan.

Sedan dess har jag vänligt men bestämt avböjt enstaka (ja, de har ju blivit glesare med åren) inviter till dans. Med sorg i hjärtat, eftersom det både är roligt och nyttigt att röra på sig till musik. Då är frågan: skulle jag våga pröva lyckan igen, exempelvis på "russindisco"? Dans anordnad speciellt för en äldre publik, ofta (men inte alltid) på dagtid. "Mogen ungdom" står det ibland i annonsen, jo man tackar!

Nu ska de dansande pensionärerna synas i sömmarna av sociologer vid Karlstads universitet. Clary Krekula, en professor som specialiserat sig på de äldres situation i samhället, leder projektet. Och forskarna ska inte bara titta på de fysiska hälsoaspekterna, som otvivelaktigt är bra, utan också fundera över vad en svängom kan tänkas bidra med för själens välmående.
Tror att de kommer att upptäcka att det faktiskt betyder en hel del.

Tänk om man skulle våga sig upp på golvet igen? Satsa på att foten funkar? Nästa gång någon dristar sig till att säga "Får jag lov?".
Fast det är det väl ingen som säger längre, ens på russindisco.

Copyright Klimakteriehäxan

Valuta för (teater)pengarna

I går kväll sågs vi igen, Kristina från Duvemåla och jag. Det var faktiskt vårt fjärde möte IRL, femte och mer än det om man räknar med henne i Vilhelm Mobergs bok-version. Lägg därtill Liv Ullmans tolkning på film!

Vad är det med den där historien som griper sånt tag i en? Allt! Jag var inte gammal när jag läste Utvandrarna första gången. Slukade den. Led när Karl Oskar var tvungen att slakta hästen för att kroppen skulle värma barnen. Grät när Anna åt ihjäl sig på gröten. Skakade av ilska när Robert fick sitt hårda slag. Tyckte så synd om Arvid. Och när Roberts "skatt" visade sig vara värdelösa Wild Cat Money var hela kudden blöt.
Så fortsatte det, lika engagerande, ända tills Kristina bet i astrakanäpplet, det sista hon gjorde i livet.

Robert Noack är en bättre Karl Oskar
 än Dan Ekborg i mitt tycke.

Att Björn Ulveaus har förvaltat det Mobergska arvet väl, det vet vi ända sedan urpremiären i Malmö 1995. Att Benny Anderssons musikaliska geni gett historien melodier som går rakt in i hjärtat, det har stått lika klart lika länge.

Två gånger såg jag den då, på det sena 90-talet. Första gången gick hela familjen. Jag köpte cd-boxen. Skulle lyssna en dag men hittade inte skivorna. Tills det visade sig att de fanns på Dotterns rum. Hon kunde alla låtarna! Och på min fråga om vilken som var bäst svarade den då 10-åriga unga damen utan minsta tvekan: "Du måste finnas!"
Så både historien och föreställningen fungerar för alla åldrar (det finns jätteduktiga barn på scenen också!)

Jag såg om den en gång till, upptäckte nya saker, njöt lika mycket – och grät en skvätt här och där.
För ett par år sedan gjorde vi en utflykt till Finland, bodde en natt på hotell och såg den version som sattes upp där, med nya sångare.

Nu är föreställningen tillbaka på Cirkus i Stockholm. En stor del av ensemblen har följt med från tiden på Svenska teatern i Helsingfors, efter ett gästspel på Göteborgsoperan.
Det visar sig att jag glömt en del sedan sist. Vilket inte gör saken sämre. "Kristina från Duvemåla" har kallats den största svenska musikalsuccén någonsin och det måste vara sant. Lättslagen blir den inte.

När Robert (Oskar Nilsson) sjunger "Guldet blir till sand" ryser jag och glömmer bort Peter Jöback. Likadant reagerar min kropp när Maria Ylipää tar sig an Kristinas paradnummer "Du måste finnas". Saknar inte Helen Sjöholm. Rader av pärlor finns där, ligger kvar i minnet.

Ofta när man talar om teater påpekas det hur dyrt det är. Biljettpriserna har skenat i höjden. För parkettplatsen betalade jag 695 kronor. Vill man hänga av sitt ytterplagg kostar den 30 kronor till, vill man ha program blir man av med ytterligare en hacka. Transport fram och tillbaka tillkommer. Så klart det blir en dyr kväll!

Men när jag reser mig upp i sista applådåskan tänker jag efter.
Hur dyrt är detta egentligen?
På scenen har över trettio personer arbetat. Orkesterdiket är fullt av alldeles äkta, levande musiker. Scenografierna (geniala) växlar. Dräkterna likaså. Och föreställningen pågår i mer än tre och en halv timme!

Kan inte låta bli att jämföra med mitt senaste teaterbesök. Vi gick till Rival och såg "En man som heter Ove", en hyllad enmansshow med Johan Rheborg.
Rheborg står på scenen i bortemot nittio minuter. Han är verkligen den ende medverkande. Scenografin är så gott som obefintlig och den förändras aldrig under föreställningens gång. Den som tagit med sig en tusenlapp till Dressman hade kunnat köpa Oves scenkläder och ändå fått pengar över.

Jo då, jag gillade absolut Ove. Fast värd sitt pris, 525 kronor? Tja, det kan diskuteras. Tänker en sån som Rheborg själv någonsin i de banorna? Det finns naturligtvis inget per-minuten-pris-per-medverkande-och-reella-kostnader-per-föreställning som är rättvist. Men ändå, som tankeexperiment bara?!

Jag känner i alla fall att den som vill ha mest och bäst valuta för pengarna som teaterbiljetten kostar, den bör verkligen gå och se Kristina.
Och kanske också, i dessa tider av flyktingströmmar och elände, läsa om Utvandrar-serien ... här finns paralleller till nutiden.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FESTLIGT

Det är nu den drar igång, festsäsongen framför alla andra. Den tid när levande ljus och fådda blommor ska skingra mörkret, i väntan på en ljusare framtid.
Så när tisdagstemat är FESTLIGT tar jag ett grepp över alltihop ...

Vi börjar med ett litet glöggkalas! Då får den av min mamma handbroderade julduken komma fram. Årets glögg lär smaka Earl Grey-te och citron, för övrigt.

Sedan drar det ihop sig till Nobelfest, något som inte alls verkar vara förbehållet den utvalda skara som får komma till Blå Hallen i Stockholms stadshus. Många lär ha eget Nobel-kalas hemma, möjligen med färre servitörer men säkert med lika god mat och stämning ... Fast det är klart: chansen att, när taffeln är bruten, gå fram och titta där kungligheterna satt (har någon spillt?) den får man bara på finkalaset.

 Lucia kommer tätt därpå. Visst, det var skojigare förr, när vi hade våra egna privata lussetåg med världens finaste ljusdrottningar, tomtar och stjärngossar. Men dagen bjuder ändå på de klassiska sångerna, de man gärna hör så här års.

Jul "på riktigt" blir det sedan så snabbt att man inte riktigt fattar hur det gick till. In med granen, fram med glittret, häng upp kulorna! Och paket under grenarna. Förstås.

 Och så final, nyårsafton. Hummern tronar mitt på bordet. Dags för summering, dags för planer och förhoppningar. Festligt, alltihop!

 Copyright Klimakteriehäxan

Den lilla svarta

Jo, det har blivit några genom åren. I modets värld är den lilla svarta evigt grön, om ni förstår vad jag menar. Och de funkar, de där plaggen som vi inbillar oss att vi ser lite mindre ut i, men mer intressanta och dramatiska, förstås.

Men min första viktiga och riktiga lilla svarta låg på Lilla Essingen. Ungefär 45 kvadratmeter stor, en pytteliten balkong med ännu mindre utsikt mot Riddarfjärden (ingen när träden var fulla av löv). Det var där jag till sist fick någonstans att bo, som nyanländ i huvudstaden från vischan.

Fast jag började förstås i andra hand, i en etta på källarplanet i en kåk på Gärdeshöjden. Gasspis, slitet, lösa hundar slank in genom dörren som ledde ut på en gräsplätt, på vintern hände det att jag såg spår i snön, spår av stora skor som gått fram till mitt fönster och trampat runt, men som turligt nog inte gjort något mer.
Uthyrningen ledde till att både jag och kontraktsinnehavaren åkte ut, för värden hade inte gett sitt tillstånd.

Min nästa hållplats på vägen mot eget boende låg några våningar upp, men saknade något så väsentligt som ett kylskåp. Jag hängde mjölken och osten i en plastkasse utanför fönstret. Där nere bullrade trafiken. Trivdes inte. Men hade inget annat val.

Läget var inte hållbart. Bostadskön lång. Tak över huvudet vill människan ha. Så även jag. Som fick kontakt med den tidens mesta lägenhetsförmedlare, utanför de "riktiga" vägarna. Han är visserligen död sedan länge och brotten preskriberade, men det blir inget namn. Vi kan kalla honom Q.

Tillsammans med Q for jag runt och tittade på lyor. Det fanns alternativ. Vad som krävdes var ett "skenbyte". Q såg till att mitt namn hamnade på ett kontrakt för en bostad som sedan byttes mot den jag skulle flytta in i. På papperet bodde jag alltså på Järnvägsgatan i Sundbyberg, en adress där jag aldrig satt min fot.

Men jag fick mitt kontrakt på Lilla Essingen och var själaglad. Pengarna transaktionen kostade och som Q skulle ha fick jag förstås låna, största delen av pappa.
Jag packade mina väskor och kassar i mitt kylskåpsfria andrahandskrypin och gick hem till mig själv för första gången.

Bara några veckor efter inflyttningsfesten, som var ljudlig, rolig och rökig, ringde det på dörren. En dittills osedd granne. Han undrade, i all enkelhet, hur jag burit mig åt för att få bo i huset. Eftersom han hade någon kompis som ... eller hur det nu var, jag hade redan slutat lyssna, kände en iskall hand krama mitt hjärta.

Jag hade gjort något olagligt, inget tvivel om den saken, även om "alla" gjorde så. Jag skulle bli utan bostad, förlora de där pengarna affären kostat dessutom. Och ytterligare straff?
Ringde Q, desperat. Han lugnade mig: det är vattentätt, jag lovar, ingen kan göra något! Det går inte att bevisa att det var ett fejkat byte!

Q hade nog rätt. Inget hände, jag bodde kvar (och stortrivdes) i många år. Men i ännu fler år har jag lidit med dem som, liksom jag, varit tvungna att punga ut med svarta pengar, ibland stora summor, för att få komma in i den priviligierade kretsen, den som har någonstans att bo, som får en nyckel att låsa upp den egna dörren med.

Kanske är det färre som investerar i "den lilla svarta" på marknaden i dag, när antalet bostadsrätter ökat – men därmed också summorna som måste satsas. "Nu krävs allt rikare föräldrar för att ungdomar ska få bostad" påpekade någon nyligen.
Ja, eller så blir de där barnen nya "biffgapare" ... en grupp "vuxna nyckelbarn" som kan komma att växa dramatiskt. Bättre än den lilla svarta? Ja, eftersom det inte är olagligt på minsta vis. Nej, eftersom det inte leder framåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis på Fars Dag!

Första söndagen i november, en dag med "äkta novemberväder": grått, lite blåsigt, inbjuder inte till promenader. Men kanske till tårtkalas eller nåt? Med anledning av att det är alla pappors dag bjuder jag på en repris från 2010. Och klickar du på etiketten "farsdag" här nedan kan du läsa mer, om min egen pappa och annat på temat!

Det är Fars Dag.

Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.

De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.

Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …

Copyright Klimakteriehäxan