Principfast pippi

Det är snudd på vår i luften när jag promenerar i skaplig takt längs Årstaviken. Flitigt fågelkvittrande hörs.

Det är skator som susar förbi, flaxande kråkor. Och så, alltid på samma ställe, busken där ett jättesällskap gråsparvar håller till. Många är de, det är omöjligt att fånga dem på bild utan att skrämma bort minst hälften.
Men det är en och samma buske hela tiden! Hur går det till? Varför sätter de sig inte och umgås i en likadan buske fem meter bort?

De gör inte det, helt enkelt. Inte lockas de av någon fågelmat utlagd i buskarna heller vad jag kan se. Just gråsparvar brukar väl inte få folk att rusa och köpa solrosfrön i storpack, det krävs domherrar och talgoxar för det.
Men bristen på ätbart spelar tydligen ingen roll.
Gråsparvarna har valt buske och de står fast vid sitt val. Principfast pippi!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett djärvt val i Bokbloggsjerkan

Bokbloggsjerkan, som varit frånvarande ända sedan i somras, är tillbaka! Så trevligt, den har varit efterlängtad. Har du glömt vad det går ut på?

Bokbloggare plockar upp en fråga som Annika ställer på fredagar och man har flera dagar på sig att svara. Den här gången har jag inte hunnit med i svängarna. Så i princip för sent ...

Försöker få till ett kort svar på en svår fråga ändå:
Om du skulle tvingas välja mellan en hög med böcker av för dig okända författare, eller en med dina favoriter, vilken hög skulle du välja och varför?
Oj!

Jo, jag ska ta det djärva alternativet, högen med de okända. För chansen till nya möten, nya sätt att berätta, ny hantering av språket, kanske också från nya områden, både geografiskt och ämnesmässigt. 
Favoriterna vet jag ju var jag har ändå!
Andra svar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemma hos ABBA – nästan på riktigt ...

Sökte nytt jobb härom dagen.
Satsade rejält på mitt framträdande. Det hjälpte inte.
Jag fick alltså inte anställning, trots att jag sjöng "Mamma Mia" och träffade rätt toner oftare än jag sjöng fel ...
Det är på ABBAs eget museum man får sjunga karaoke under skylten "Vi söker en femte medlem – är det du?" står det, något i den stilen i alla fall.

Känner du någon som inte gillar ABBA?
Tror inte att jag gör det. Och det verkar fullständigt självklart, faktiskt. Vilka låtar! Vilken musikskatt! Sinsemellan är det förstås väldigt olika melodier, väldigt olika sorts texter. Ibland med slagkraftiga repetitioner, som i "Ring Ring", eller med medryckande "wow-wow" som i "Mamma Mia".

Men bland alla superba låtar finns det en som är alldeles speciell. Den går rakt in i hjärtat och visst är den vacker musikaliskt, men det är texten som gör det. "Slipping Thru My Fingers" heter den i engelskt original, av Björn Ulveaus, genialt försvenskad av Niklas Strömstedt till "Kan man ha en solkatt i en bur?". Ni vet ju vad den handlar om: man ser sitt barn växa upp och försvinna till ett eget liv.

Jag har alltid trott att det handlade om en mammas känslor, eftersom Agnetha Fältskog var den som sjöng huvudstämman. Fast där satt jag väl fast i gamla fördomar. Det var faktiskt pappa Björn som kände den där saknaden i bröstet när parets dotter Linda klev i väg på den snöiga gången för att gå till skolan från huset där hon bodde med mamma sedan föräldrarna skilt sig.

Det är bara en av de saker man får veta om Abbornas liv bredvid scenen när man besöker ABBA-museet.
Tänk att det hann gå nästan fyra hela år innan jag kom iväg dit, trots att det ligger på Djurgården, nära och lätt åtkomligt!

För 40 kronor hyr man en audioguide som på arton olika punkter i utställningen bjuder på en berättelse framförd av en av de fyra stjärnorna i kvartetten. De är förvånansvärt öppna, stundtals snudd på privata. Som besökare förleds man nästan att tro att man blir bekant med Björn, Benny, Frida och Agnetha "på riktigt".

En bit in i rundvandringen kommer man till det där köket ni ser på fotot överst. Känns ganska välbekant, inte sant? Stearinljus och tekanna på furubordet, blommig gardin, en klassisk Bumling-lampa i taket. Transistorradio, självklart.

Då berättar Björn att just den bilden vi ser genom köksfönstret på dottern Linda tog han medan han överfölls av de där känslorna som jag tror att så gott som varje mamma eller pappa drabbats av i liknande situationer.

Jag är glad att jag äntligen kom iväg. ABBA – The Museum drar massor med besökare, mest i turisternas högsägong förstås, men så här en vardag i januari slapp vi trängas. Och jag vågade ju i alla fall provsjunga ... för ingen fanns i publiken, mer än Dottern som såg på med ett överseende leende. Hon som är min solkatt som inte heller går att ha i bur.


Copyright Klimakteriehäxan

Ämnesval i bokhyllan

Det är fredag och helgen står outnyttjad och väntar runt hörnet. Så gör också Helgfrågan, "stafett för bokbloggare", med ursprung i bokhörnan hos Mia.

När man går in på t.ex Bokus så ser man den här indelningen  och då kommer frågan: Vilket ämne läser du helst? Enligt bild ovan. Vilken är den bästa bok du läst inom det ämnet?

Illustrationen är visserligen lite svårläst i den här storleken, men jag ser ändå att längst upp till höger står det "skönlitteratur" och det är där jag känner att jag hamnar, även om jag visst kan läsa och uppskatta annat också.

Då kommer vi till det där momentet när man ska dela ut sin guldmedalj. Verkligen inte enkelt! Det måste bli en hel prispall (och det är ändå långt ifrån rättvist).
På tredje plats: En bön för de stulna (A Prayer for the Stolen) av Jennifer Clement.
På andra plats, ett starkt silver: En halv gul sol (Half of a Yellow Sun) av Chimamanda Ngozi Adichie.
Och så, tam-ta-ram-tam: på guldplats hamnar mästarinnan av dem alla, Selma Lagerlöf med Kejsarn av Portugallien.

Gemensamt för de tre är att de alla har verklighetsgrund som gjorts om till fiktion. Bronsboken handlar om kvinnors eländiga situation på Mexikos landsbygd. Silvret om Biafrakriget i Afrika, speglat genom en nigeriansk familj. Och Lagerlöfs berättelse berättar om en fars ohanterligt stora kärlek till en dotter vars eventuella brister han vägrar att se innan han dör för hennes skull. 

Ytterligare en sak har de här historierna gemensamt: de är gripande, i ordets starkaste bemärkelse. Har du inte läst? Gör det, du kommer inte att ångra beslutet!

Copyright Klimakteriehäxan

Stor stjärna på modehimlen har slocknat

Katja of Sweden är död, 97 år gammal. Tänk som hon påverkade oss, från 50-talet och framåt! Mönster, plagg, skor – allt fanns på hennes repertoar. Dessutom var hon själv en nordiskt sval skönhet och hennes kläder visades av Sveriges snyggaste modeller, kläder som också lät tala om sig internationellt.

Det har redan gått tio år sedan Katja blev frimärke. Då skrev jag så här om henne:
"Att hon gått till mode- och designhistorien är helt klart, även om hon aldrig blivit använd till inrikes brevporto för 5.50.
Det blir å andra sidan den billigaste Katja-modell som någonsin sålts, dessutom i ovanligt stor upplaga. 
Fast passformen blir det kanske lite sämre med. 'Den sitter som klistrad' är inte ett omdöme som skulle falla Katja i smaken."

Hon hette Geiger i efternamn och levde ett inte okomplicerat liv, men oavbrutet kreativt. Hennes barnbarn har fört modeskapandet vidare till nya generationer, med bl a en butik på Manhattan i New York.
Boken ni ser på bilden är läsvärd. 

Det är en stor stjärna på modehimlen, en ikon, en idol, som nu slocknat. Hon blir inte glömd! Det var hon alltför nyskapande för, för mycket av en förebild.
Läs gärna hela min text, från 2007, den finns bara ett klick bort!

Copyright Klimakteriehäxan
Nu också på Nyfiken Grå.  Uppdaterad version.

En tysk, en fransk (men ingen Bellman)

Jag lystrar än en gång till Lyran som påbjuder en tematrio. Hon skriver så här: Ge mig en tysk, en fransk och en spansk så får vi se vad det blir. Blanda kulturformer som ni vill, läsbart, sevärt eller örongodis går lika bra.

Här kommer tre synnerligen läsvärda böcker på respektive språk. Extra plus i kanten: ingen av dem är en tegelsten utan tvärtom riktigt slanka volymer!
Bernhard Schlink: Högläsaren (Der Vorleser)
Annie Ernaux: Sinnenas tid (Passion Simple)
Gabriel Garcia Marquez: Ingen skriver till översten (El colonel no tiene quien le escriba)

Se där! Tematrion på plats! Det var frestande att klämma till med en Bellman också, men jag avstod ändå. Och ja, jag vet mycket väl att Garcia Marquez inte är från Spanien utan från Colombia, men språket är ändå rätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ANDRA HÅLLET

Det går åt andra hållet nu, hör ni. Mot längre dagar, mera ljus, högre temperaturer. Ett osvikligt tecken är att julbelysningen monteras ner från gatorna. I Gamla Stan i Stockholm pågick nedplockningen i dag. Gröna girlander, stjärnor och lampor kom ner i gatunivå och lades på lastbilsflak för transport till lagret, där prylarna får vänta till november när det är dags igen.

Veckans tisdagstema är ANDRA HÅLLET och det kändes inte enkelt, inte förrän jag klev av bussen på Räntmästartrappan och fick syn på grabbarna några meter upp i luften.
Visste ni förresten att första gatubelysningen i Stockholm lär ha satts upp redan på 1600-talet?

Copyright Klimakteriehäxan

Apropå bajs ...

Skrev i mitt förra inlägg om hur jag hittat muslortar.
Idag fann jag en annan avföringshög (utomhus denna gång tack och lov) med prydliga pärlor som faktiskt hade en nästan blåaktig färg i solen.

Vet inte om någon vill delta i den berömda tävlingsgrenen "gissa bajset" här hos mig, men jag gissar själv på rådjur. Grannarna ser dem hela tiden, vi ser dem nästan aldrig. Men nu fick vi i alla fall ett visitkort ... (min känga är med på bilden så att ni får ett hum om storleken).

Copyright Klimakteriehäxan

När man får oväntat besök – bjud på ost och kaviar!

Vi fick besök när vi inte var hemma. Oväntat besök. Små små bajskorvar visade att det hade varit kalas av samma typ som i filmen "Brakfesten" ni vet, där stolarna vid matbordet bytts ut mot toalettstolar. Möss gör uppenbarligen också så att de äter och skiter på samma ställe.

Storstädning fick det bli, förstås. Ett väldigt skrubbande där det var uppenbart att kalaset hade pågått. Och sedan gällde det: hur blir man av med dem? Hörde en förståsigpåare på tv som konstaterade att förvintern 2016 var en tid när många hade musproblem men att man kunde trösta sig med att när snön lagt sig skulle de små liven inte hitta in igen.

Nähä. Men det är ju ingen snö! Så det expertrådet gick ju inte att lita på. Det fick bli en utflykt till närmsta Clas Ohlson för inköp av elektronisk musskrämmare, en mojäng som påstås skicka ut för människan ohörbara ljud som mössen skyr. Två stycken pluggade jag in, och tack och lov, de hördes inte!

Fast mer erfarna råttjägare sa att det enda raka, det är att gillra fällor. Sagt och gjort. Dock var det inte bara, som jag trodde, att sätta dit en liten ostbit och sedan vänta.
Nej, sa grannen som jag litar på i alla sådana här frågor, du ska klämma ut lite kaviar på osten också, det kan dom helt enkelt inte motstå!

När vi lämnade huset tog grannen över jakten. Två möss fastnade, på betet med kombinationen ost och Kalles kaviar så vitt jag förstår.
Hade de inte nöjt sig med bara en bit grevé?

Ja inte vet jag vad som verkligen är mums för möss. Tack och lov verkar de i alla fall hålla sig utomhus nu. Och där lär de väl varken få ost eller kaviar, så jag hoppas att de inte kommer in i hopp om mera godis ... förresten borde man kanske prova den där kombon alldeles själv? Även om det låter lite knepigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Kram!

Det är kramens dag i dag, visar det sig.
På hemsidan för temadagen står följande: "Dagen firas för att uppmärksamma kramen och dess betydelse och för att vi ska få en chans att kramas lite extra. Du kan t ex hyra dig en björndräkt och gå till närmsta köpcentrum och krama alla som går förbi. Om du inte vill göra det så kan du alltid krama alla i din närhet en extra gång."

Jag säger bara OJ. Och är inte odelat entusiastisk. Hyra en björndräkt??? Visst har man hört talas om björnkramar, men ändå ...
Skrev om kramandet på sajten Nyfiken Grå i höstas. Det kan ha gått dig förbi. Men att reparera skadan är enkelt!
Läs texten här!

Copyright Klimakteriehäxan

Läsning för dig – och för en president

Lyran bjuder på en ny utmaning. Hon skriver så här:
Det är helt enkelt så att jag inte är jätteförtjust i tegelstenar. 230 sidor är perfekt för mig. Men, det finns ju undantag, det finns böcker som jag faktiskt inte vill ska ta slut. Berätta om den bästa tegelsten du läst! Begreppet tegelsten är lite flytande, men kanske passar det böcker som omfattar mer än ungefär 500 sidor.

Jag håller helt och fullt med: alldeles för många författare tillåts numera breda ut sig i all oändlighet på sida efter sida, trots att deras story verkligen inte tål det. Men det finns undantag, som sagt. Och en verklig favorit har jag: "USA" (The US Trilogy) av John Dos Passos (1896-1970), utgiven i en volym redan 1938. En riktig tjockis!

Dos Passos var en av "grabbarna" i gänget kring Hemingway men polaren Ernest kom att bli mer känd i breda kretsar. Vilket absolut inte betyder att han var bättre! Faktum är att jag rätt som det är tänker att "USA" är det bästa jag någonsin läst, över huvud taget.

Man får en historielektion. Man får lära känna verkliga personer, porträttet av Isadora Duncan är ett mästerverk på få sidor, ett av många. Dessutom bjuds läsaren på tidsmarkörer som schlagertexter och tidningsrubriker, äkta vara. Och så den fiktiva historien om ett antal huvudpersoner som kommer in i och går ut ur texten.

Helt fantastiskt är det att skiljas från en av dem på, låt oss säga, sidan 213 i del 1 för att samma person sedan dyker upp på sidan 29 i del 2 och man är helt med på noterna! 
Väl genom alla tre delarna har man fått en läsupplevelse som går utanpå det mesta. Fast det tar tid, det gör det.

Jag tror att det hade varit väldigt bra om Donald J. Trump hade läst den här tegelstenen. Det skulle ha varit direkt nyttigt för honom, som (ursäkta) förefaller mig tämligen historielös, även om han sedan i går har nummer 45 i raden av presidenter i USA. Undrar hur Dos Passos skulle ha skildrat honom?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Det här med tegelstenar tycker jag f ö är ett rent fysiskt problem också. De är både tunga och otympliga, t o m när de är i pocketformat.

Helgfrågan – om böcker

Ny bloggarutmaning har sett dagens ljus: Helgfrågan, med rötterna i Mias bokhörna. Och Mia går ut lite löst, undrar hur läsplanerna för helgen ser ut?

Ovanligt lätt att svara på. Jag ska läsa ut "Björnstad" av Fredrik Backman. Så annorlunda mot hans tidigare! Har läst tre av de fyra han gett ut och kände efter "Britt-Marie bor inte här" att han upprepade sig själv och att vi nog inte skulle ha så mycket mer med varandra att göra han och jag.

Så kom då den senaste, hans femte, "Björnstad", och Dottern önskade sig den i julklapp. Hon är stort Backman-fan, började med att följa hans blogg för riktigt länge sedan. 

Naturligtvis låg boken under granen och väntade på henne. Innan dess hade jag sett den hyllas hur många gånger som helst. "Årets bästa bok" sa folk. Och jag tänkte att dom tog väl i i överkant.

Möjligen kommer jag inte att placera den i den absoluta toppen på min lista över lästa titlar, men bra är den. Dessutom direkt plågsam stundtals. 
Dottern sträckläste den, Maken likaså. Själv har jag tagit lite mer tid på mig, men innan helgen är över är den utläst, lovar! 

Copyright Klimakteriehäxan

Efterlängtad vän är tillbaka

Det är nu de behövs. Det är nu de står för hopp. Det är nu de finns nästan överallt.
Tulpanerna.
Visst har det hänt samma sak med dem som med andra företeelser som varit fast knutna till vissa tider: gränserna luckras upp, som med julsakerna, och semlorna ni vet ... de som numera dyker upp till och med före nyår!

Men att tulpaner är tillgängliga på andra tider än vårvintern kan väl bara uppfattas som positivt. Inget kaloripåslag som med semlorna, ingen uttröttningsrisk som med julbelysningen. Fast det är så här i januari som de verkligen känns som gamla efterlängtade vänner det är ljuvligt att återse, efter en lång tid åtskilda.

I många många år har jag sagt att jag skulle vilja åka till Holland och se deras enorma tulpanodlingar med egna ögon, men det verkar aldrig bli av. Får kanske nöja mig med Ulriksdals slottsträdgårds tulpanland, under tak. Kommer nog att vara ännu mer imponerande om någon liten vecka. Och det är ok, jag åker gärna dit igen!

Copyright Klimakteriehäxan

Tre öden jag inte glömmer

Berätta om böcker/texter som har någon mjuk sak i titeln!
Så lyder påbudet från Lyran som denna gång vill ha en triss, i ess får man förmoda ...

Då väljer jag tre sinsemellan väldigt olika böcker med ett par gemensamma nämnare: det finns ett djur i titeln. Och så är huvudpersonerna i historierna väldigt ensamma och utsatta människor, vars öden man omöjligt kan bli oberörd av.

Först "Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen. Det kan tyckas låta lite gulligt, men det är en sorgens fjäril vars mjuka vingar finns på omslaget. Om kvinnan som drabbas av den sjukdom som är en av de allra grymmaste: ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros. Kroppen dör bit för bit medan hjärnan lever som förr tills slutet kommer, vanligtvis när andningen blir för tung.

"Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Nighttime) har skrivits av britten Mark Haddon och handlar om en pojke som har autism. Läsaren får märklig inblick i hur livet kan te sig när till synes vardagliga ting förvandlas till hot och all sorts kroppskontakt är otäck. Romanen har översatts till scenen och spelats på teater både i Sverige och internationellt. Att jag läste den berodde på omslaget, otäckt men fascinerande.

"Kvinnan som mötte en hund" var en gång Elsie Johanssons debutroman (hon hade publicerats som poet tidigare). Det här är verkligen inte heller någon feelgood-berättelse men boken är svårt att lägga ifrån sig och har man väl läst om hur Vera försöker klara isoleringen som en sjukskrivning medför glömmer man det inte.
Inte den heller, alltså. Tre starka öden att ta till sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Sant om lögnare – LÄMPLIGT att ta till sig

Jag har alltid påstått att jag inte kan ljuga. Och för att inte råka ut för problem försöker jag inte ens.
Då tänker jag förstås på privatlivet.
Att ljuga i jobbet är precis lika främmande om inte ännu mer. Sven Melander slår huvudet på spiken i sin korta prata. Tar inte ens en minut att lyssna på!

I min värld är det direkt olämpligt att låta påskina att journalister far med osanning och gör det med flit och onda avsikter.
Alltså finner jag det lämpligt att man tar till sig Melanders ord som jag menar också är mina. Låter honom dessutom stå för mitt bidrag till denna veckas tisdagstema som lämpligt nog är LÄMPLIG.

Copyright Klimakteriehäxan (och Sven Melander förstås)