Kanske var jag 20. Förälskelsen slog ner som en blixt från klarblå himmel. Jo, himlen var blå och den perfekta bakgrunden för blommande magnolia, som jag bara älskade från första anblicken. Sedan dess har jag njutit av de där blommande träden många vårar, både på hemmaplan och utomlands.
Kärleken håller i sig. Den ledde bland annat till en jättefin klänning designad av Gudrun Walla, på 80-talet, jag har den kvar fast den är för liten ... Mönstret på tyget förstås magnoliablommor. Min yoghurtskål, i nästan dagligt bruk, har magnolia utanpå (och en liten knopp på insidan). O s v. Men något eget magnoliaträd har det aldrig blivit, jag saknar lämplig plats för ett sådant.
Däremot är det med förväntansfulla steg som jag går på magnoliapromenad på Södermalm. Där finns de, både vita och (min favorit) rosa, en del översållade med blommor, andra med glesare kvistar. Fast jag och min kamera kommer inte riktigt tillräckligt nära, jag får nöja mig ändå.
Ett fyrkantigt fält med penséer gläder också mitt öga.
När jag kommer hem blir jag desto ledsnare. Eller snarare arg. I går hade vi två fint nyplanterade cementkrukor utanför porten: ranunkel, penséer, bellis, förgätmigej. I dag har någon rafsat åt sig nästan alla plantorna. Det har hänt förr, i fjol också faktiskt.
Hur den är funtad som stjäl ur en planterad kruka kan jag bara inte räkna ut. Tarvligt! Ynkligare tjuv finns väl inte? Personen i fråga har inte tillgripit växter för att lindra sin nöd eller stilla sin hunger, det skulle ju kunna vara en förmildrande omständighet. Fast här handlar det inte om något ätbart.
Visst kan jag på sätt och vis förstå att man kan hungra efter blomsterprakt. Men fiolerna för violerna får man stå för alldeles själv! Man kan väl inte njuta av stulna blommor?
 |
| Lägger till bild på min disktrasa, tyvärr slängd nu - men "let´s part on a happy note" är ju en bra princip! Wettexdukens magnolia ritad av Gudrun Walla, hon som också gjort min fina klänning. |
Copyright Klimakteriehäxan