Smakligt skyltat

Idag gratulerar vi Alfhild och Alva! Ja någon anledning måste jag ju leta upp för att kunna visa denna vackra tårta med sin grattis-skylt! Och just dessa två kvinnor har namnsdag i dag. Tårtan innehöll en mängd ljuvlig chokladmousse på tunn botten, och så bär. Passar vilken Skyltsöndag som helst eller hur?

Man kan också gratulera de svenska friidrottarna som tog hem årets finnkamp dubbelt och traditionsenligt slängde sin "chef" (f d höjdhopparen Kajsa Bergqvist) i vattengraven. Min skyltskörd saknar dock varenda antydan om ett tema, även om två smakar gott ... håll till godo!

På väg till jobbet ... och arbetslusten kanske inte är alldeles på topp? Då måste
den där skylten kännas tilltalande. För visst kan det vara klokt att byta arbete
ibland, det hävdar jag bestämt!

Hör ni grabbar, nu när vi ska öppna verkstad, vad tycker ni den ska heta? Ja men vi
stavar det bara lite annorlunda och petar dit en ratt så är vi hemma! Så tänker jag
att det gick till! 

Den är här nu, skaldjurssäsongen. September är en månad med R! Skyltar gärna
med fredagens middag som avnjöts tillsammans med goda vänner. Så himla gott!

Andra sorters skyltar hittar du om du klickar dig över till BP. I hennes högerspalt dyker vi upp, vi bloggare som inte kan låta bli att fotografera skyltar när vi ser dem (och ibland är det som ni märker inte ens "riktiga" skyltar, man får ta sig vissa friheter emellanåt!)

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans mening – om kärlek

Min blick far snabbt över papperstidningens familjesida med texter om nyligen döda. Ser ett namn jag känner igen – det blir förvisso allt vanligare – och läser, mot min vana, minnesorden, trots att jag inte alls är bekant med den avlidne. Tre döttrar har skrivit om sin far, och jag tänker att mycket finare efterord än så där är svårt att få. Därmed har jag hittat Veckans mening, den som får mig att hejda mig en extra sekund och som Skriv-Robert efterlyser varje lördag:

 Varje dag i våra liv har vi vetat att pappa älskar oss.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om omhuldat kalas

Till årets ceremoni har Nobelstiftelsen som bekant beslutat att bjuda in ambassadörerna från skurkstaterna Ryssland, Belarus och Iran, vilka förra året inte var välkomna på grund av ”den politiska utvecklingen”. /.../ Det som inträffat är en djup pinsamhet för Nobelstiftelsen, och en stor propagandaseger för dem som motverkar de värden den står för.

-Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman skriver i dag om den nyss offentliggjorda gästlistan till ett av årets mest omhuldade evenemang i Sverige, Nobelfesten. Wiman tycker att arrangören, alltså Nobelstiftelsen själv, bör få ett pris i politisk naivitet. Ett synnerligen märkligt beslut är det hur som helst.

UPPDATERING: Nobelstiftelsen har, efter en massiv kritikstorm, ändrat sitt beslut och drar tillbaka inbjudan till ambassadörerna från Ryssland, Belarus och Iran. Det var då för väl.

Bra eller dåligt?

Ute regnar det ganska tätt, klart innesittarväder och det kan man ju som bloggare passa på att utnyttja eller hur? I brist på egna mer eller mindre lysande idéer att skriva om väljer jag än en gång att ta hjälp av Elisa Matilda, som ställer "fem fredagsfrågor", denna gång på temat "bra eller dåligt". 

1. Vad börjar bra men slutar dåligt/sämre? Exempelvis en promenad härom dagen. Gick ut i sol, kom hem dyngblöt. Väldigt varierande väder numera!
2. Vad är spännande i början och slutet men tråkigt i mitten? En onödigt tjock bok, låter det som!
3. Vad är gott men egentligen inte? Friterad mat.
4. Vad känns jobbigt i början men bra när du är färdig? Städning.
5. Vad var du snabb på tidigare men som nu går långsammare? All sorts frågesport.

Copyright Klimakteriehäxan

Om inte om vore i vägen ...

... så hade kärringen skjutit björnen med kvastskaftet, brukade min mamma citera, vet inte vem, när det blev dags att spekulera om ett eller annat. Det är Mia i bokhörnan som ställer denna helgfråga: Om du skulle skriva en bok, vad skulle du då välja för genre?

Det är just det där lilla ordet OM som blir så avgörande. Jag har skrivit fyra böcker, men ingen femte. Fast jag egentligen skulle vilja. OM jag bara kunde ta mig samman. OM jag kunde följa andra skribenters exempel och förslagsvis ägna två timmar varje förmiddag åt att knattra på datorn. OM jag hade lite bättre självförtroende. OM jag saknade mindervärdeskomplex. OM jag trodde mig om att kunna dra upp en intrig och sedan få den att gå i mål ...

Men om jag nu struntar i det där lilla förtretliga tvåbokstavsordet och i stället svarar på frågan så vet jag en sak: aldrig en deckare. Det skrivs för många dåliga deckare i Sverige, det behövs inte fler. Man kan absolut nöja sig med de skickligaste ordbrukarna som redan är etablerade.

Visst drömmer jag ibland att jag får lusten och inspirationen tillbaka. Visst har jag idéer till historier som jag tror skulle kunna bli bra berättelser. Genren jag förmodligen skulle hamna i är nog den som brukar förses med etiketten "bygger på verkliga händelser". Fast det mesta tyder på att det inte blir mer än just drömmar. För om inte OM vore i vägen hade jag väl redan skrivit ett par böcker till, minst ...

I brist på bokmanus kan man glädjas åt vackra augustiblommor, som ser ut att
överleva en bit in i september också.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att enda gången jag saknar vår fasta telefon är när jag vill använda den för att ringa till min mobil och på så sätt få veta var jag lagt den ...

Kultur betyder ju odling

Med en vacker vinjett till veckans kulturfråga undrar Enligt O: Vilka kulturella verk om någon slags odling gör dig sugen på att själv odla din trädgård (eller istället avskräcker dig helt)? Mycket logiskt: ordet "kultur" betyder ju odling!

Två böcker dyker genast upp. En om kakaoodling, en om majs. Personalintensiva grödor båda två, livsviktiga för stora delar av Latinamerikas befolkning.

"Guldfruktens land" (São Jorge dos Ilhéus) av Jorge Amado tar sin läsare med till kakaoplantage i Brasilien. "Majsmänniskor" (Hombres de maiz) är skriven av Guatemalas ende Nobelpristagare Miguel Angel Asturias. Bägge romanerna berättar om tungt slit på fälten och strider om marken deras skördar växer på. 

Det där är alltså grödor jag gärna njuter av men inte vill försöka mig på att odla. En annan "frukt" jag gillar är den som finns med i filmtiteln "Stekta gröna tomater", en härlig feelgood-rulle! (Minns scenen på p-platsen med krocken ...) Och tomater har jag odlat på balkongen, fast nu är det några år sedan. Kan tänka mig att göra det igen. För faktum kvarstår: godare än de som fått mogna i sin egen takt i solen finns inte. Men får man några gröna kvar finns flera bra sätt att ta hand om dem också.

I filmen förekommer också biodling, men det är inte heller något för mig. Klarar mig med köpt honung, vi är inga storkonsumenter och jag är som ni vet inte överförtjust i flygande saker som kan gå till anfall när man minst anar det.

Här är det serverat! Buffé för bin. Och en fest för ögat.

Copyright Klimakteriehäxan

På liv och död

Liv eller död i boktiteln ska det vara i dagens tisdagstrio, enligt instruktioner från Ugglan. Jo, de två hänger förvisso ihop, och filosofer brukar påpeka att döden är en del av livet ... den allra sista då, får man anta?

Jag kör dubbelt upp, bjuder på en trio med död och en trio med liv!

"Berättelse om ett liv" är Nobelpristagaren Peter Handkes skildring av sin mammas liv. Danska Ida Jessen berättar om den unga lärarinnan som kommer till en stad på landet och gifter sig med ortens läkare i " Ett annat liv". Hanya Yanagiharas "Ett litet liv" (A Little Life) står sedan länge bland mina olästa. Vet att folk har slukat den. Men oj så tjock den är ...

I avdelningen för död börjar jag med "Safari med döden" av den obegripligt produktive Jan Mårtensson. Kriminalhistoria, delvis i Afrika, delvis i lätt igenkånnliga miljöer i Gamla stan. "I sällskap med döden" är alldeles ny och har fått fina recensioner. Författare är Ingvar Carlsson, en gång socialdemokratisk partiledare och statsminister (det blev han natten när Olof Palme mördades). Tror att jag vill läsa den! 

Sist vänder jag mig till barnbokshyllan och där hittar jag "Adjö, herr Muffin" av Ulf Nilsson (text) och Anna-Clara Tidholm (bild). Om marsvinet som dör och hur den händelsen hanteras. Faktiskt en internationell succé, översatt till en rad språk. Beror förmodligen dels på kvaliteten, men dels också på att det inte skrivs särskilt många böcker för barn om liv som tar slut. 

Copyright Klimakteriehäxan

Boktriss på L

Här kommer ännu en liten dykning ner i det nästan oändligt stora och djupa bokhavet. Mia i bokhörnan har dragit igång jakten på en boktriss i alfabetisk ordning. Den ska innehålla ett författarnamn (för- eller efter- går lika bra), en boktitel och ett omslag, och gemensamt för dem denna vecka är bokstaven L.

Då väljer jag efternamn på L och det blir Lindgren. Förnamnet då? Jo en triss i svenska L: Astrid och Torgny och Barbro. Vilket toppgäng! Alla tre är fantastiska berättare, alla tre har humor, alla tre har sin egen stil. Och två av dem (Astrid och Torgny) höjer värdet på sina texter ytterligare om man lyssnar på dem som hörböcker.

"Lyktsken" (Warlight) har jag berömt här på bloggen förut. Mikael Ondaatje har skrivit en originell och mycket spännande bok, med ett slut som överraskade åtminstone mig. Ett udda och hemlighetsfullt föräldrapar lämnar sina barn i England och försvinner, ingen verkar riktigt veta vart eller varför. Andra människor ska ta hand om ungarna men det är inte alldeles enkelt ... Väldigt läsvärt!

Finns det många böcker med Luftskepp på omslaget? Jo, jag minns några. Väljer den kraschlandade luftballongen på Vitöns is. "Örnen" som farkosten hette skulle ha tagit ingenjör Andrée och hans två medarbetare mot vetenskapliga upptäckter i Arktis, men ingen av dem överlevde. PO Sundman skrev om det eländiga äventyret, men ni missar väl inte två andra böcker i samma ämne? Tänker på Bea Uusmas utmärkta "Expeditionen – en kärlekshistoria", och Lena Kåreland är kvinnan bakom "Ett sällsamt dubbelliv". I den senare möter vi en mer privat bild av Andrée och lär också känna Gurli Linder som verkar ha varit kvinnan i hans liv. Har man läst alla tre känner man sig riktigt delaktig i den sorgliga historien! Sundmans bok låg ju också i botten för den långfilm som Jan Troell gjorde 1982.

Copyright Klimakteriehäxan 

Angeläget och obegripligt

Du tittar just nu på en ovanligt liten skylt. Det är en pin att ha på kavajslaget eller så, en "brosch" som vill förmedla ett viktigt budskap, ett budskap om att vi alla ska sträva efter att värna om vår miljö och komma upp och gå i mål i inte mindre än 17 delgrenar. Varje gren har sitt eget fält på min pin. Det handlar alltså om hållbar utveckling för hela klotet. Här finns fält för utbildning, liv i havet, fattigdomsbekämpning och jämställdhet för att nämna några.

Aktionen har startat inom FN med målet "Att minska ojämlikheter och orättvisor i världen. Att främja fred och rättvisa. Att lösa klimatkrisen." Angeläget, förvisso. Och en del av Agenda 2030 för hållbar utveckling. Om jag bidrar genom att visa min pin är förstås tveksamt, men kanske kan den väcka en och annan tanke, såväl hos mig som hos andra? Läs mer om de globala målen här. Och vill du också ha en sån här pin så kan den beställas här.

Nästa skylt har ingen (för mig) självskriven uttolkning heller. Varför gör man en sådan, med så gott som oläslig font och, om man lyckas dechiffrera den, obegripligt budskap? 

Som vanligt får man ta Google till hjälp. Tydligen handlar det om en konstutställning. Konstnären är en kvinna från Rumänien, Tincuta Marin. Återstår frågan om hennes verk är lika svårtydda som reklamen för dem?

Skyltsöndag igen, förstås. Ni vet att bloggare som skyltar hittar man enklast den här vägen, via BP:s blogg.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om sanningssägare

Alldeles i början av Stephen Kings "Senare" (Later) finns meningen som jag i dag utser till Veckans, i Skriv-Roberts efterföljd. Boken finns just nu som radioföljetong, men jag kan inte lova att jag kommer att  lyssna på hela, det är något som fattas ... vet inte riktigt vad. Men här kommer den i alla fall, meningen som fick mig att hejda mig ett litet ögonblick:

Ibland suger sanningen verkligen!

Nej, bilden har absolut ingenting med Stephen King att göra.
Men blommorna är jättefina eller hur? Plåtat i Kungsan i går.

Copyright Klimakteriehäxan

Gång på gång

Att det är fredag betyder att helgen står för dörren och att Elisa Matilda levererat fem fredagsfrågor. Denna gång på temat repetition.

1. Vad är något du upprepar varje dag? Ser Rapport 19.30. Yrkesskada.
2. Vilken bok, film eller serie har du tittat på eller läst flera gånger? Måste vara "Pretty Woman"! Eller "Notting Hill"?
3. Vad lär du dig aldrig? Namnet på .... åååå ... Renstiernas gata heter den ju!
4. När lärde du dig senast något utantill? Minns inte men det var nog länge sedan. Man behöver inte minnas längre, bara ta upp mobilen och googla ... Fast lite portkoder och sådant blir man ju tvungen att pränta in.
5. Vilket var det vanligaste samtalsämnet under den här veckan? Ryssland, ur olika aspekter. I konkurrens med friidrotts-VM.

Copyright Klimakteriehäxan

Hurdan boksommar blev det?

Nu samlas de på hög, tecknen som tyder på att vi måste skynda oss att njuta av det som är kvar av sommaren. Barnen går i skolan, bussarna har lämnat sommartidtabellen, olika fritidsaktiviteter drar igång, väckarklockan är i bruk eftersom jobbet väntar. Det gör även Helgfrågan, som Mia i bokhörnan så förtjänstfullt håller liv i. Säsongens första fråga blir en tillbakablick på det som varit: Hur har det gått med läsningen i sommar?

Tja inte har jag särskilt mycket att skryta med. Men visst, några böcker har det blivit. En del på papper, en del i cd-format (när vi sitter i bilen och kör längre sträckor). Radioföljetongen, som jag slaviskt brukar följa, har jag tappat bort. Kan bero på att jag inte suttit i någon solstol särskilt länge heller, charmen i det har minskat betänkligt.

Om vi säger att årets sommar började i maj så har jag "klarat av" tretton böcker sedan dess, de flesta men inte alla romaner, tre av dem deckare. Har verkligen inte gillat dem alla! Två böcker har handlat om hundar, lite originellt eller hur?

En gammal (1938) Nobel-pristagare plockade jag upp: Pearl Buck. Men "Porträtt av ett äktenskap" (Portrait of a Marriage) fick hon inget pris för och hon får det inte av mig heller, den liknade mest en veckotidningsföljetong från 50-talet (boken kom ut 1941). Ska hon läsas är det nog Kina-historierna som gäller.

Majoriteten av böckerna jag läst har skrivits av svenska författare. Just nu försöker jag mig på Karin Smirnoffs Millennium-uppföljare "Havsörnens skrik" men jag blir inte riktigt fast vad det nu kan bero på. Kanske ger jag upp.

Om jag ska försöka mig på en summering blir det nog något jag känt av länge: jag läser mycket mindre nu än förr om åren. Den här sommaren är inget undantag.

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips: en halvtimme om humor

Vet inte hur många gånger jag hört samma sak: det finns ingenting för folk över 60 att se i tv, förutom en eller annan repris.

Det kan naturligtvis kännas så. Men Utbildningsradion producerar en ambitiös serie som heter "Studio 65" och den tar verkligen sikte på den publik som man vet finns, den årsrika publik som vill se på tablå-tv och kanske inte är helt bekväm med streaming. Mestadels pensionärer, helt enkelt.

Nu har jag just sett ett avsnitt med god behållning: "Var det roligare förr?" Handlar om humor förr och nu, vad vi skrattar åt och vad man får skämta med. Kattis Ahlström programleder och har tre etablerade skämtare som gäster: Lennie Norman, Ann Westin och Adde Malmberg.

Som expert medverkar Ingmar Skoog, överläkare och professor i psykiatri vid Sahlgrenska Akademin på Göteborgs Universitet och föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa, AgeCap, ett tvärvetenskapligt forskningscentrum som arbetar med att öka människors möjlighet till ett gott åldrande.

Att ett gott skratt förlänger livet förefaller hur som helst vara en högst gångbar sanning. Blir du lite sugen så hittar du programmet här! Trettio inte alls tråkiga minuter.

Copyright Klimakteriehäxan

En evig favorit

Idag borde man hissa flaggan. Det är köttbullens dag. Denna underbara anrättning som inte går att tröttna på men som går att variera i oändlighet, nästan i alla fall.

Om jag varit på drift och ätit mina måltider utanför hemmet frågar jag Maken när jag kommer hem vad han tog till middag. Nio gånger av tio svarar han "Köttbullar och spaghetti" – och jag förstår honom! Vi talar om en evig favorit, för alla hungriga i alla generationer. Dessutom finns många internationella varianter man kan "låna".

Vi har under åren ätit mina hemlagade och ett antal färdigköpta. Lite knäckt blev jag när ungarna sa att de tyckte Mamma Scan gjorde smaskigare köttbullar än jag. (Fast om jag plattade ut dem, i samma smet, och kallade dem pannbiff var de jättepoppis ...)

Nu gör jag mina egna åtminstone till jul och ytterligare någon gång, men visst är det bekvämt att ta hjälp av Mamma Scan också. Jag vet inte vad som utmärker min modell, kan det vara att jag pytsar i en hel del torkad oregano tro? 

En gång för riktigt länge sedan skulle jag ha gäster och tänkte servera miniköttbullar till någon sorts drink. Lite stressigt blev det. Vilket ledde till att jag i stället för burken med malen vitpeppar råkade sträcka mig efter kardemumman. Jag sa nog något osande, samtidigt som jag väldigt noggrant (tyckte jag) skrapade bort den felaktiga kryddan. Det blev i alla fall fina små köttbullar.

Gästerna kom, gästerna fick något i glasen, gästerna serverades lite tilltugg. Alla lät sig väl smaka, allt var frid och fröjd. Tills en av de inbjudna glatt utropade:
-Men ÅH, du har kardemumma i köttbullarna, det har jag aldrig förr ätit! JÄTTEGOTT!

Jaha vad gör man? Jo, håller god min och ser glad ut, ber folk ta fler. Fast ingen bad om receptet. Och jag har aldrig mer använt kardemumma i köttbullssmeten.

Copyright Klimakteriehäxan