Förbrukad?

Helt slut, överkörd, energilös? Rent av förbrukad? Elisa Matilda tar oss på pulsen i sina fem fredagsfrågor denna gång.

1. När senast kändes det som om du blivit överkörd? Fysiskt tror jag inte jag känt det på länge, annat än efter något ovanligt grymt träningspass, och det var faktiskt rätt länge sen. Psykiskt? Tja kanske när jag såg en glimt av slutdebatten inför EU-valet. Mycket tröttsamt.
2. Vad i ditt hem saknar batterier? Ett antal armbandsur, modeklockor som varit billiga i inköp men kul och snygga.
3. Vad är inne på sluttampen inför att bytas ut? Diskbänken. Och ny soffa har jag längtat efter länge!
4. Hur ofta byter du ut din tandborste? Så snart den börjar se lite "rufsig" ut.
5. Vilken förbrukningsvara använder du mest under en månad? Toapapper kanske? Och så äter jag bananer nästan varje dag ...

6. 

   Hotellvikt toarulle ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Något att se fram emot

För egen del tänker jag absolut inte på hösten. Men det visar sig att Mia i bokhörnan gör! För veckans helgfråga lyder så här: Tänk redan nu kan man kolla in höstens böcker. Är det någon du är sugen på?

Jag har usel koll på vad som finns att se fram emot, med ett tydligt undantag: "Vi som klarade oss" som är titeln på min vän Karin Alfredssons nya bok. Den släpps nu i sommar och har redan fått fint betyg av Bibliotekstjänsts lektör. 

Så har jag upptäckt att det äntligen finns en ny bok av Jennifer Clement: "Löftet om en fest" (The Promised Party: Kahlo, Basquiat and Me) och det ska vara hennes självbiografi. Hon växte upp i Mexiko och var granne med ingen mindre än Frida Kahlo (och Diego Rivera får man anta). Graffitikonstnären Jean-Michel Basquiat, vars verk idag sälja för enorma belopp, blev hon god vän med när hon senare levde i New York. Om honom och hans tämligen vilda leverne har hon redan skrivit en bok, "Basquiats änka" (Widow Basquiat). Den nya boken finns i dag på engelska och spanska, kommer senare på svenska.

En annan favorit jag väntar på nytt ifrån är Chimamanda Ngozi Adichie, men det enda som finns av henne och som jag har oläst är en barnbok, hennes första: "Mammas sovsjal" (Mama's sleeping scarf). Författaren har uppenbarligen fått sitt första barn! Boken är ny från i våras, kanske köper jag den med barnbarnen som ursäkt? Lämplig för 3-6-åringar står det, så då kan det nog passa. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en idol

Jag har skrivit mina sånger, valt mina skivomslag och mina kläder själv. Det har aldrig funnits anledning att göra någonting annat.

-Francoise Hardy, den sorgsna franska chanteusen som jag och oändligt många fler började älska på 60-talet, förklarar i en intervju hur hon kunnat "överleva" som artist när så många av hennes jämnåriga bara försvunnit: hon bevarade sin egen stil, höll på sig själv. Och alltid var hon skitsnyugg! Härom dagen avled hon, 80 år gammal, efter att i flera år lidit av lymfkörtelcancer. Behandlingen gjorde att hon inte kunde sjunga mer, men det hann ändå bli 28 album. Fredrik Strage skriver om Hardy i Dagens Nyheter. Och jag inser att jag fortfarande kan texten till "Tous les garçons et les filles de mon âge", på franska. Det var hennes debut och hon skrev den själv, bara 18 år gammal. Hör den här! Den är fortfarande bra!

Sommarlov!

Det närmar sig nu, sommarlovet, även för dem som inte satt på sig den vita mössan och redan firat sista skoldagen. Och i  det sammanhanget har Enligt O uppenbarligen hittat inspirationen till Veckans kulturfråga: Vilka böcker om skolavslutningar och sommarlov ger dig sommarkänsla?

Jag vet definitivt att Enid Blytons Fem-böcker gjorde det, för aldrig gick de där barnen till skolan som jag minns det! Däremot blev det ständiga utflykter (med matsäckskorg) och spännande vandringar i skog och mark, förvisso med en hund som tryggt sällskap. Mysterierna löste man på löpande band.

Dexter och Emma blir bekanta den absolut sista dagen i skollivet. Det är den 15 juli. De ses efter det samma datum år efter år, i tjugo år, och det blev "En dag" (One Day), en sällsam kärlekshistoria som David Nicholls skrev. Och visst är det sommar, picknickkorgar på långpromenader i brittiskt landskap även här. Finns också som tv-serie på Netflix.

En skolavslutning finns också med i Selma Lagerlöfs "Ett barns memoarer" som är andra delen i hennes lysande självbiografiska trilogi (första delen heter "Mårbacka" och den tredje "Dagbok"). Då har det just varit vårterminens sista dag i Karlstad, vilket betyder att morbror Schenson (som är lärare) omedelbart tar sig från staden till släkten på Mårbacka. 

Skildringen av mannen är både lite försåtligt elak och rolig, man fattar att morbror är en första klassens inkräktare och egoist som förser sig med alla fördelar han kan finna, men han är ändå omtyckt ... Hela sommarlovet stannar han, och det betyder ju att läsaren både får vara med och bada i sjön och gå på sommarkalas.

Copyright Klimakteriehäxan

En ska jag lyssna på!

I går var det dags för Sveriges största pseudohändelse i mediavärlden: man presenterade dem som ska vara sommarpratare i radio 2024. Jag har kollat namnlistan, den innehåller alla sorters kändisar och några personer jag aldrig hört talas om, men det är väl rätt tänkt, får man anta. Eller?

Mitt problem med denna omåttligt folkkära programtradition är att jag har tröttnat, för länge sedan. Det är åratal sedan jag aktivt letade efter på-knappen till P1 efter sommarlunchen. Ändå har jag naturligtvis lyssnat emellanåt, framför allt om jag suttit i bilen när sändningen pågått. Ibland, men alltför sällan, har jag blivit fångad.

Majgull Axelsson Foto Sveriges Radio

I den aktuella årgången ser jag ett namn vars program jag absolut ska höra, eftersom jag är övertygad om att det kommer att bli intressant: Majgull Axelsson, författare. Så i mina planer för denna sommar ingår det nu radiolyssning den 10 augusti.  

Blir det några fler så beror det på tillfälligheter. Sommar ska det förhoppningsvis bli ändå. Men nog kan jag minnas Torsten Ehrenmark och sakna både hans röst, hans språk, hans humor och hans historier.

UPPDATERING: Ser till min milda förtjusning att jag inte är ensam om att vara skeptisk till urvalet av sommarpratare. Sandra Stiskalo skriver i en krönika i Dagens Nyheter: "En annan trend som verkar hålla i sig år efter år på Sommarredaktionen är att bereda plats åt personer som det gångna året intervjuats, omskrivits och publicerat sig i snart sagt alla rikstäckande medier, inte minst i denna tidning. Här kan nämnas författargullgossen Andrev Walden, akademi- och ekonomigullgossen Lars Strannegård och försvarsgullgossen Joakim Paasikivi. Det är på många sätt rimligt. Att dessa tre mediegunstlingar förvaltat sina respektive talanger med precision, bidragit till brännande offentliga samtal och arbetat osedvanligt hårt kan ingen förneka. Frågan är bara om de hunnit samla på sig nya berättelser och kunskaper att bjuda radiolyssnarna på eller om de kommer att nyttja Sommarvärdskapet som en återvinningscentral eller en arena för ett ärevarv. Risken finns."

Copyright Klimakteriehäxan

På skolbänken

Ugglan & Boken levererar som alltid på tisdagarna ett tema för att vi ska presentera en boktrio. Denna gång ska det vara tre böcker i samma typ av miljö och då tar jag er med till skolans värld! Men jag hoppar över Jan Guillous "Ondskan" för den känner ni alla till ändå.

I "Vajlett och Rut" är det Vajlett som är den nya lärarinnan som kommer till en liten norrländsk by och blir betraktad med största misstänksamhet. Man känner lukten i klassrummet av glödande kamin och våta yllesockor ... Det här är första (och bästa) delen av Karin Alfredssons klart läsvärda trilogi, den som nu dramatiserats och går på segertåg med Riksteatern genom Sverige.

"Två år i varje klass" var hejdundrande rolig när den kom ut, skriven av Erik Zetterström, mera känd som kåsören Kar de Mumma. Den har underrubriken "En elak skolgosses minnen" och nog busades det på läroverket! Kanske är den för gammal? Eller kanske är den så gammal att den är kul på ett närmast antikvariskt sätt? Man kan alltid testa! (Jag har förstås läst den, och skrattat, för länge sedan).

"Allt jag fått lära mig" (Educated) av Tara Westover är ljusår från såväl Västernorrlands inland som Östermalm i Stockholm. Men en omskakande berättelse är det, självbiografisk dessutom, om hur en flicka, i en av en religiös sekt helt dominerad familj, lyckas bryta sig loss och till sist skaffa sig den utbildning som hennes jämnåriga redan fått. Hon kommer inte bara ikapp dem, hon går om dem också!

Copyright Klimakteriehäxan

Gubbar till fyndpris!

Man kan kanske säga om jordgubben som en ganska bedagad man sa när någon påtalade hur dyr spriten blivit att "det spelar ingen roll, den kommer ändå aldrig upp i sitt rätta värde". Men 90 spänn för 400 gram jordgubbar ... det ger väl ett literpris på 200 kronor ... Det får ju det svenska premiärpriset som jag betalade härom veckan, 65 kr för en nyplockad liter, att framstå som rena fyndet.

Lite lätt ironisk känns texten längst ner på skylten i den norska mataffären: "Alltid låga priser". Det är Dottern som varit och handlat i Oslo och försett mig med bilden. Vi är lika förtjusta i jordgubbar hon och jag – fast den här gången köpte hon inga, och det skulle inte jag heller ha gjort!

Copyright Klimakteriehäxan

När Paradiset förfaller

Min pappa fick många goda idéer, fast en av dem fick han nog tyvärr några år för sent. Men när han upptäckte att jag och min kusin Monica rett oss en egen boning i en stor vedhög, ett utrymme med mossa på golvet, en mattstump som vägg och tak som hotade att rasa in när som helst medan vi bjöd varandra på saft och låtsastårta, då kom han på det: flickan borde ha en lekstuga! Han skulle bygga den!

Far min skred till verket. Samlade ihop cementstenar till grund, brädor till golv, masonit och läkt till väggar och innertak. En dunk Falu rödfärg. Undan för undan kom bitarna på plats, det blev en liten veranda och minsann en "köksavdelning" också. Väl planerade kvadratmeter, kanske är det sju, åtta om man räknar in verandan? Hela skapelsen täcktes av korrugerad plåt, och det är antagligen det som gör att stugan fortfarande står kvar, så här nästan sjuttio år senare.

När lekstugan blev klar var det naturligtvis ett litet paradis för små flickor. Väggarna blev tapetserade – fondtapet minsann! – fönstren fick gardiner, på golvet trasmattor och en säng, en liten bokhylla, ett bord och någon udda stol fick flytta in. "Köket" fick en platsbyggd hylla där dockservisen noggrant ställdes in. På verandan kunde två små människor sitta.

Visst hade vi våra kalas där. Vi sov till och med i stugan någon enda gång. Vi låtsades att vi var "fiiiina damer" som bjöd på "fiiiin mat", men tonårstiden var inte långt borta och lekstugan stod allt oftare tom för att till sist bli övergiven, bortsett från bekanta mindre barns enstaka besök.

Idag står den alltså kvar ändå, inbäddad i grönska. Jag har försökt bli av med den: erbjudit barnfamiljer att hämta den gratis. Men det faller på att det blir en för stor apparat, och kanske tål den inte att flyttas över huvud taget?

I sommar räknar jag med att barnbarnen kommer till mitt Barndomsland igen. Blir de intresserade av lekstugan? I så fall måste det hända saker, för Paradiset har förfallit. Dörren har slagit sig och går varken att stänga eller öppna helt. Allt där inne är naturligtvis fullt av ingrott damm. Fönsterrutorna hotar att lossna, kittet de satts dit med är torrt och i stort sett borttrillat. Spindelnät. Gardinerna på väg att ramla sönder alldeles av sig själva.

Där står min gamla dockvagn, i typisk 50-talsmodell, och där har Bibbi, Margareta och några fler vilat ostört i decennier. Böckerna som stod i hyllan, ur serien FIB:s Gyllene Bok, har vi tagit hand om för länge sedan, där fanns några riktiga höjdare! Vad sägs om "Skeppshunden" och "Tåget till Timbuktu" till exempel? Största barnbarnet har älskat dem bägge!

Stugans framtid är i högsta grad osäker. Ska vi lägga ner jobb på den? Jag är ytterst tveksam. En sak är klar: vår utsikt mot sjön skulle bli bättre om den var borta ... å andra sidan är det inte enkelt att bli av med den heller.

En kul grej har i alla fall hänt med min lilla röda stuga under mina vuxna år. En gång när jag var på semester i Barndomslandet blev jag uppsökt och intervjuad av en enträgen frilansreporter som bestämt sig för att jag var intressant. När artikeln publicerades var det tillsammans med en bild som killen tog på mig, utomhus. I bakgrunden syntes lekstugan, och i bildtexten stod det att jag fotograferats framför mitt barndomshem. Jojo.

Veranda, full av skräp.

Mina dockor ...

Fönstret har varit riktigt fint!

"Köket"

Säng i vuxenstorlek mot vägg med fondtapet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nybakat

Reklambild för ett av de otaliga företag som
erbjuder sina tjänster när en studentskylt ska skapas.

Det är tid för nybakat nu. Vi har ingen student på nära håll i år, men ser alla glada ungdomar på stan som jublar över en ljusnande framtid och solkar ner sina nyss så vita mössor. Tack och lov är det åtminstone väldigt få som trillar av lastbilsflaken, de som gör det blir illa skadade och det borde förstås inte kunna hända, men olyckor gör det ändå som bekant ...

Nybakat är trevligt i alla fall, för oss som gillar bröd. Allt oftare blir det numera surdegsbröd, något som jag själv tänkte försöka åstadkomma när jag fick deg i present. Men när jag hade läst på hur det skulle gå till kroknade jag och degen hamnade väl till sist i soporna. 

Därför är mitt sätt helt enkelt att ta proffshjälp. Tycker att bake off-brödet ofta är bra i vanliga matbutiken, men ibland kan man gå till "specialbagarna" och betala lite mer för en limpa som är både smakrik och vacker, och två såna ställen visar jag skyltarna för i dag, eftersom det är ännu en Skyltsöndag som randats.

Och för att hålla en tråd mellan mina skyltar i dag kompletterar jag med ett bakverk av den mindre och fibersnålare sorten: en asiatisk lyckokaka. Det är som vanligt hos BP man hittar skyltande bloggare, kolla hennes högerspalt!

Finns i Farsta centrum.

"Bak" bakar i Hökarängen, också söder om stan.

Innehållet i en lyckokaka kan väl också betraktas som en skylt, om än i det lilla formatet?

Copyright Klimakteriehäxan

Reklam!?!

Om det handlar om en god sak kan jag tänka mig att acceptera reklam. Vilket är anledningen till att jag lägger in en länk här. Den går till Akademibokhandeln, som nu öppnar "Bokomloppet" för återvinning av gamla böcker. Inte bara att lämna över dem men kanske det funkar? 

Tror inte detta är ett sätt att bli rik på precis, men möjligen kan några överflödiga böcker få nya läsare? Det gör ju ont att slänga dem! Om du har testat redan, eller tänker göra det, kan du väl berätta hur du tycker det funkar? Värt mödan eller för krångligt? Väntar med spänning på svar!

Copyright Klimakteriehäxan

Livet i storstan

Så här kan det te sig, livet i den stora staden. Om man inte stirrar sig blind på skyltfönster och andra flanerare, förstås. Det kan förvisso också vara kul!

Till sist: Bara en liten påminnelse i all välmening: du kan rösta redan i dag om du har svårt att hinna på självaste valdagen, som är i morgon söndag! Att det gäller EU-parlamentet kan du inte ha undgått att lägga märke till. Bara att plocka fram röstkortet!

Copyright Klimakteriehäxan

Uppdatering: Hon har sju ungar, troligen kläckta i dag!
Kan bara hoppas att hon får ha dem i fred. Men de lever farligt.

Veckans mening – om minnet

Finns det en mening jag nyss läst som fått mig att reagera lite extra, som hejdat mig i läsningen en sekund eller två? Frågan kommer ursprungligen från Skriv-Robert och är en liten tanke att ägna sig åt på lördagar. Jag läser just nu Olle Lönnaeus "En enda sanning" och det är en bra historia, som dessutom känns väldigt aktuell trots att boken kom ut för mer än tio år sedan. Min mening hittar jag när polisen Fatima återser en gammal kvinna från barndomen. De två tar en gemensam fikastund över svart kaffe och söt baklava. Fatima berättar att hennes pappa fått problem med minnet, glömmer det mesta, varpå den äldre kvinnan sorgset utbrister:

På slutet är ju minnet det enda man har!

Copyright Klimakteriehäxan

(O)ordning eller(o)reda?

"Fin sôm nypenrosa står / tili, tili, når dä dagger / selverdrôp å blaa vagger / 
lent där môraväre går. - Int just lik e trägårsros / int så stôlt å mett i sola, / 
int så grann å stor i ola, / mer litt bly å mer te tros." 
Gustaf Fröding, "Räggler å paschaser" 1897

Fredag, en klämdag – och varför har vi inte fått vår papperstidning? Idag ska den väl ändå finnas, tryggt tryckt på papper för oss som vägrar att helt ge upp den gamla vanan att bläddra på riktigt, inte bara flaxa med fingrarna över en skärm. Fast vi gör ju det också. 

Kanske har tidningsbudet gett sig själv sovmorgon med råge, kanske slamrar det till i brevinkastet lite senare, det kan hända ibland och man vill ju gärna fortsätta hoppas ... 

En som inte slösar bort sin morgon på att sova länge, det verkar vara Elisa Matilda som är tidig med att lägga ut sina fredagsfrågor. I dag dessa, som syftar till att avslöja vad som råder hos oss: (o)ordning eller (o)reda:

1. Vilken är den minst organiserade delen i ditt liv? Bokhyllorna och garderoberna. Trist men tyvärr sant.
2. Vilken är det mest organiserade delen i ditt liv? Köket, kanske. Tror och vill att var sak har sin plats
3. Hur bra hanterar du rutiner som ändras? Anpassar mig, det kan ta olika lång tid beroende på vad det handlar om.
4. Vad gör du med oväntad oplanerad tid? Njuter av den! På olika sätt!
5. Hur strukturerad är du vanligtvis? Hyfsat, men inte helt förstås. Gillar korta startsträckor till saker som bara "dyker upp".

Copyright Klimakteriehäxan

Blir högen lägre i sommar?

De har ju blivit så många, de där böckerna som kommit hem till mig för att bli lästa. Och så har de ändå inte blivit det utan i stället bara hamnat på en hylla tillsammans med andra som fastnat i samma kö: kön för att bli läst. Men man behöver ju inte ha dem stående i bokhyllan, man kan lägga dem på hög också och vips! har man en att-läsa-hög, med prioriterade hyllvärmare. Mia i bokhörnan undrar nu Har du lagt upp någon TBR-hög inför sommaren? och det är veckans helgfråga.

To Be Read är alltså nyckelfrasen. Tror att i min hög ligger Lea Ypis "Fri" rätt högt, om ett liv som startade i Enver Hoxhas Albanien med Stalin som stor idol. Efter det satsar jag nog på lite annan sort med "De fenomenala fruntimren på Grand Hotel" av Ruth Kvarnström-Jones. Hyllad av många, jag köpte den nyligen när den var "Månadens pocket" på Akademibokhandeln – 69 kronor är roligare än 110 kan jag tycka.

"Mest kränkt vinner" av Lars Åberg ska jag också sätta tänderna i. Om dagens Sverige, där kränktheten som bekant breder ut sig. Vet att den är välskriven, för det handlar om en författare som inte bara är klok och kunnig, han kan formulera sig också. Köpte den när han hade boksläpp, ser idel beröm levererat av dem som läst snabbare än jag,

Hamnade i samspråk med en man på mitt närbibliotek som fick mig att ta hem en liten bok av den av mig hittills okände Claes Hyllinger, "Kvällarna på Pärlan", vilken ska ta mig till Göteborg. Har också lånat Ewa Klingbergs ganska nyutkomna "Stenängeln". Hon satsar på en "dödsdoula" som huvudperson, det tyckte jag verkade djärvt så den provar jag sannolikt på.

De där låneböckerna är ju väldigt rimligt att jag läser, eftersom lånen löper ut. Av mina egna hyllvärmare vet man aldrig riktigt vad det kan bli, jag kan sitta där och låta blicken löpa längs ryggraden och så vips! ja men den tar jag! och då kan det bli nästan vad som helst, högt eller lågt, nytt eller gammalt. Somligt har stått där i åratal. Vi får se, helt enkelt. Eller, för att hålla oss till To Be Read-språket: Only Time Can Tell. Förhoppningsvis blir i alla fall högen lite lägre under sommaren.

Den 6 juni är vår nationaldag. Vi firar väl inte så himla energiskt ... men man kan
alltid njuta av blommorna! Nu inser jag till min stora sorg att även vresrosen ska
betraktas som invasiv och därmed bekämpas. Men kära nån, ska stora skönheter
aldrig få leva i fred här hos oss?  Vresrosen kom tydligen hit på 1700-talet, den 
härstammar från Östasien.

Copyright Klimakteriehäxan 

Musik att bli glad av

Vilken musik gör dig riktigt glad? Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga. 

Nu blir jag tvungen att ta mig en funderare. Lyssnar mycket mindre på musik nu är förr i livet, vet inte riktigt varför men så är det. Och de musikmänniskor jag uppskattat mest har kanske inte gjort mig direkt glad, de har varit härliga ändå?!

En som alltid piggat upp mig när jag hört honom är utan tvekan Povel Ramel, en virtuos både på pianots tangenter och med orden han skrivit till sina melodier. "Håll musiken igång" kommer att förbli oöverträffad, precis som "The Birth of the Gammeldans", båda superbt levererade tillsammans med Monica Zetterlund.

Råkar jag ut för en riktigt härlig New Orleans-aktig jazzlåt tycker jag också att världen ljusnar ett snäpp. Det är något med rytmerna, med spelglädjen som alltid lyser igenom, även om det är begravning.

Minns ni Berndt Staf? Det gör jag. Hans LP "När dimman lättar" var ett enda stort lyckopiller på den tid det begav sig. Största hitten var "Familjelycka". Han skulle ha gett oss massor med evigt gröna glada låtar om han fått leva vidare.

Copyright Klimakteriehäxan