Den Förste - den Ende, den Rätte?

Dottern har haft en och samma pojkvän i snart två år.
Det borde väl en mamma vara väldigt nöjd med?
Han är lugn och skötsam, verkar gilla dottern väldigt mycket, kommer med blommor ibland och köper fina presenter.
Varför sitter jag då inte här och hoppas av hela mitt hjärta att hon hittat Honom, Den Ende och Rätte, redan i första försöket?
Hade jag svaret på den frågan skulle de här raderna aldrig knackas ner.

För samtidigt som jag absolut inte tycker att tjejer ska skutta runt bland grabbar som ett billigt vandringspris så bär jag på den där mystiska känslan att ”lite fler ska hon väl ändå känna på innan hon bestämmer sig”.
Sitter jag här och uppmanar min egen dotter att ägna sig åt ren och skär promiskuitet i stället för att mysa med den gamla vanliga grabben? Vill jag ha tillbaka 70-talets fria och ibland vårdslösa sex, eller pläderar jag för mer sentida kk-tänk? (kk betyder knullkompis, men det visste ni väl).
Nej. Men ändå.
Jag har så svårt att tro att det ska hålla i längden.

Fast det finns exempel som visar att det är möjligt.
Ta J och M, från en svensk småstad. Gick i samma gymnasium, blev ett par, gifte sig i polisonger och kaffefatsstora glasögon, fick barn, gjorde karriär på var sitt håll, skaffade villa och sommarställe medan åren bara rullade på. I dag, efter ungefär fyrtio år tillsammans, förefaller de fortfarande vara förälskade. Sätter sig helst tätt ihop i samma soffa, stjäl till sig en diskret smekning. Det är fantastiskt, ljuvligt, avundsvärt – jag saknar superlativ nog för att beskriva detta.

Men B och S då? Även de från en mindre stad i Mellan-Sverige. Ett par sedan skolan. Gifte sig visserligen inte formellt, men skaffade barn och blev väldigt etablerade. Dock etablerade också B ett parallellt liv vid sidan av, med yngre och möjligen snyggare damer, vilket aldrig störde karriären – möjligen stöttades den. Det gick ändå i åratal, men kom till ett oundvikligt uppbrott som förstås gjorde väldigt ont.

S hade aldrig haft någon annan. Jo kanske något svärmeri för en filmstjärna eller annan avlägsen, åtråvärd person – men aldrig någon gripbar man av kött och blod.
Visst, hon har hämtat sig vid det här laget. Men hade hon haft lite större erfarenhet av hur livet där ute på partnermarknaden går till hade det nog varit enklare och mindre smärtsamt.

L berättade gärna om hur kär han fortfarande efter tjugo år var i klassens sötaste flicka, som han fick tre barn med. Tills han efter ytterligare ett år kom fram till att han egentligen var homosexuell – han hade väl inte vågat tänka tanken tidigare.

Och P och K, slutligen. Som hittade varandra på jobbet i unga år, men aldrig gick till prästen. Efter 25 år blev de tveksamma. Var deras relation något att ha? De separerade och flyttade ihop, för att separera igen. Men så blev P sjuk, det verkade livshotande men gick över. Då, först, friade han formellt och i somras blev de tu äntligen ett, lagom till deras 55:e födelsedagar.

Det finns som bekant inget vaccin mot brutna löften, sinande kärlek eller ruttnat förtroende.
Ingen hållbarhetsstämpel på Han den Ende eller Hon den Enda.
Lika lite finns det garantier för att den som provar på allt hittar rätt till slut.
De goda exemplen, liksom de dåliga, är bara just exempel.

Och alla är vi ju överens om att föräldrar ska inte bestämma vem deras barn ska slå ihop sina påsar med.
Dottern kommer att välja en man efter eget huvud, när hon själv vill. Sedan får jag tycka precis vad jag vill.
Det är naturligtvis alldeles i sin ordning.
Men jag vore väl inte mamma om jag inte åtminstone får gå och grubbla lite på saken?

Copyright Klimakteriehäxan