Det har varit en strålande vacker höstdag i dag.
I natt säger klockan att det blir vinter.
Och här sitter jag och längtar efter våren, trots att jag vet att den är väldigt avlägsen.
Framför allt är det en vår- och sommarföreteelse som jag saknar: uteserveringarna.
En uteservering kan ligga vid en flitigt trafikerad gata, på en trång trottoar eller på ett torg smockfullt av folk. Den kan ha medioker service och tämligen usel mat. Men den har en underbar egenskap som alltför många dyra krogar i Sverige (och på många andra ställen) i dag saknar.
För när man tagit plats vid bordet utomhus, hur tät trafiken än må vara: det bordsgrannen säger drunknar inte i ljuden.
Försök gå på restaurang med någon du tycker det ska bli jättekul att träffa. Ni har inte setts på länge, det finns mycket att berätta, massor av saker har hänt men ni har inte hunnit diskutera vare sig sommarsemestern, den nya regeringen eller höstmodet som bara väntar på att bli hemburet. Och ingen av er är lomhörd.
Är ni bara två KAN det lyckas. Ni kanske kan få ett hörn- eller fönsterbord, lite undan allfarvägen för den stressade serveringspersonalen. Ni kanske har väldigt god hörsel, eller åtminstone starka röster.
Då kan ni hojta till varandra över rödvinet. Lagom till kaffet är ni båda med största sannolikhet hesa som korpar, och det är bara att gå hem.
Råkar ni begå misstaget att vara fler än två – välj vem du ska sitta bredvid och vem du vill ha mitt emot. Resten av sällskapet kan du glömma. Så vitt ni inte talar teckenspråk, eller nöjer er med små blinkningar och en och annan handviftning.
Varför har det blivit så tokigt?
Jag skyller den hopplösa ljudnivån på restauranginredarnas paniska rädsla för textilier. I en miljö där så gott som allt består av trä, metall, plast och kakel studsar ljudvågorna hysteriskt.
Visst, det där minimalistiska stuket är jättesnyggt att titta på, i alla fall på bild. Men fungerar inte i miljöer där många människor ska vistas.
Som lök på laxen har matgästerna mage att skramla med besticken, och barpersonalen spelar inte sällan musik.
Nog är det synd på den där pratstunden du såg fram emot. Och nog är det synd på de rara ärter som kökspersonalen faktiskt ofta ansträngt sig med att tillreda.
Visst händer det att maten kallnar lite fort på uteserveringen ibland, både tidigt och sent på säsongen.
Men för den som vill umgås och prata över en bit mat är det inget som slår bordet utomhus.
Till våren kommer de ut igen.
Vi har något att se fram emot, vi som helst av allt är uteätare. Och utepratare.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, oktober 28, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ahaa.... det är därför det fortfarande är fullt på vår uteservering. :-D
SvaraRaderaI Madrid finns en restaurang som alltid är fullbokad. Den ligger alldeles vid regeringen/riksdagen och när den öppnade satsade den stort på ljudisolering. Kanske framför allt med tanke på att regeringledamöterna förmodligen helst inte vill bli överhörda när de diskuterar sina problem och ev. lösningar till desamma. Men även alla vi andra njuter av att kunna prata i normal samtalston och slippa höra annat än våra röster.
SvaraRaderaAtt maten är superb också är naturligtvis ett plus.
I Paris finns en pub som har ett besynnerligt tak - det är uppånervända glasflaskor med halsen avskurna och öppna neråt, hängda från taket och de absorberar allt onödigt ljud. Genialt och billigt.
Fast både Madrid och Paris är ju långt hemifrån om man bor i Sthlm.
Själv föredrar jag uteserveringar för att man fortfarande får röka där!