Idrott på läktarplats

Alla bör röra på sig.
Det gör livet bättre på så många vis: man blir friskare, man orkar mer, man får sociala kontakter, man har kul.
Ibland blir det extra trevligt, i alla fall om man begåvats med en så kallad vinnarskalle, och det är när ansträngningarna, kanske efter en eller annan motgång, kröns med seger.
Seger sporrar, till mera träning, till nya segrar.

Kanske kommer ni förresten ihåg när Ingemar Stenmark surnade till på en intervjufråga han fick? Frågeställaren antydde att Ingemars framgångar i skidbacken till stor del berodde på tur.
-Det kan hända, kontrade Ingemar, men det märkliga det är att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Säg sen inte att den grabben inte har talets gåva!
(Det där var en parentes, men en tänkvärd sådan, tycker jag.)

Själv har jag också idrottat, men det tillhör numera historien.
Däremot har jag i sisådär femton år tillhört en annan stor kategori inom sportsektorn: idrottsföräldrarna.
Båda våra barn har testat olika grenar, som hockey, bandy, gymnastik. Men det blev handboll.
I handbollsskolans inledningsskede liknade det mest leken Halli-hallå, bollen rullade mer på golvet än den kastades mellan de små barnahänderna, men det blev bättre.

Ungarna avancerade till riktiga lag, till seriespel, till cupspel. Och precis som alla andra idrottsföräldrar skjutsade vi till och från både träningar och matcher, vi hejade frenetiskt trots att vårt lag låg under med 10-0, vi berömde varenda hyfsad passning och blev det mål visste vi inte till oss av stolthet och lycka.

Men det är inte alldeles enkelt, det där livet på läkarplats. I dag var jag där igen.
När motståndarlaget är överlägset lider jag helvetets alla kval. Det hjälper inte att jag tydligt kan se att ”de andra” är bättre. Plötsligt hör jag mig själv ifrågasätta domsluten – jag är verkligen inte rätt person att göra det, min kunskap om handbollens spelregler är ytterst bristfällig för att inte säga rudimentär. Så, rätt som det är, blir det ett mål för ”vårt” lag! Jag applåderar förtjust, bara för att bli nedhyssjad av bänkgrannen, som sett att bollen faktiskt inte var inne.

Det där med lojaliteten kan bli ett riktigt problem. Jag tycker nämligen (i största hemlighet, förstås, men ändå) att även spelare i motståndarlag kan göra saker som vore väl värda en applåd.
Glöm det.
Idrottsföräldrar blundar undantagslöst för tjusigheter som det andra laget gör.

Jag tycker också hjärtligt illa om seden att klappa händer när motståndarlaget ligger i anfallsläge. Det påstås störa deras koncentration, och det är hela anledningen till att folk klappar, hårt och taktfast. Osportsligt, tycker jag, som naturligtvis gjort bort mig och fallit in i takten när fiendelägret klappat under vårt anfall. Det handlade alltså inte om att stödja utan om att störa, och jag blev snabbt tillrättavisad och har inte gjort om misstaget. (Men jag vägrar också klappa när motståndarna går till attack.)

Under matchens gång kommer en störtskur av goda råd från mammorna och papporna på åskådarplats. Råd som vem som helst kan ta åt sig av, eftersom de ofta inte är särskilt tydligt
riktade till endera laget och sällan är originella.
-Samarbeta!
-Ni måste snacka med varandra!
-Heeem!
-Bara säkra pass nu!
Och så diverse ilskna muttranden och ibland illvrål när domaren dömer ”fel”.

Fast det är inte det där med reglerna, domsluten, förlusterna och vinsterna som tar mig hårdast.
Handboll är en sport som, ju större och äldre spelarna är, undan för undan blir allt tuffare.
Nu för tiden blir det varningar, utvisningar, gula och röda kort, straffar – och skador. Näsblod, stukningar, vrickningar hör liksom till. Knän, armbågar och näsor är ständigt i riskzonen.

Ibland ser det otäckt ut. Alldeles för ofta, om sanningen ska fram.
Och då spelar det för mig absolut ingen roll vilket lag som drabbas.
Medan spelaren ligger där på golvet och vrider sig, med sprutande tårar, kvidande eller rent av skrikande av smärta sitter jag där på min bänk alldeles stel.
Hur gick det? Är det allvarligt? Hur allvarligt? Finns det ingen läkare här? Ska de inte ringa efter ambulans? Ska inte ungens mamma komma nu?

Jag får kämpa mot tårarna. Halsen tjocknar, jag ser för min inre syn hur mitt eget barn ska manglas av flåbusarna i motståndarlaget, jag undrar hur jag ska stå ut en endaste spelminut till, jag vill rädda henne, skydda henne, tackla tillbaka i hennes ställe. Magen knyter sig, det gör ont, riktigt ont.
Jag sväljer och försöker tvinga bort klumpen, få halsen att återgå till normaltillståndet igen. Hoppas att ingen av de andra märkt något, de som kan alla reglerna och vet att en smäll kan vara juste fast den ser hemsk ut.
Tack och lov har det hittills inte hänt något riktigt förskräckligt. Oftast är spelaren tillbaka på plan inom loppet av några minuter.

När slutsignalen går är jag utan undantag lättad.
Det gick bra den här gången också.
Och då menar jag inte matchresultatet, även om en vinst förstås är ett plus.
Så kan det vara för en mamma att idrotta på läktarplats.
Att sedan ungarna skulle må ännu bättre av att inte bli skjutsade i bil till och från alla sina sportsliga aktiviteter, det är en helt annan historia.

Copyright Klimakteriehäxan