Ingen badkruka

Det är långt gånget in i juni månad, strax juli faktiskt.
Och jag har inte badat, inte i havet, inte i sjön.
Skandal. Eller åtminstone väldigt ovanligt och väldigt tråkigt. För jag är ingen badkruka.

Men nu står jag här, på Badberget i Barndomslandet. Det är vackert men inte särskilt varmt, lite blåsigt.
Ett osvikligt sätt att komma i fort är att bada naken, för då kan man inte bara stå där, då måste man agera.
Känner med stortån. Tror inte på snabbvarianten, baddräkt på.
Tvekar.

Inleder övertalningskampanjen: det är skönt bara man kommer i.
Sätter i fötterna. Brrr.
Står kvar.
Se där, nu har tårna vant sig.
Tar försiktigt ett kliv framåt-neråt, stenarna är hala av alger som inga fötter skrubbat bort.
Kommer i över anklarna.
Dags för knäna. Ohyggligt kallt.

Ett svanpar passerar på två meters håll, tittar förstrött på min knottriga kropp, återgår till att snappa upp ätbart från sjöbotten.
Knäna har återvänt till livet, det finns känsel i dem igen.
Kanske ska jag skjuta upp badpremiären ytterligare någon dag, det måste ju bli varmare snart?
Nej. Jag avancerar ytterligare ett par myrsteg, låren stelnar.
Hela jag stelnar, står lika stilla som en gång Lots hustru, fast hon var ju inte gjord av is utan av salt.

Till sist fattar jag det enda möjliga beslutet: plums i.
Det gör ont, blixtrar till i skallen, nacken styvnar och klagar, jag tappar andan, hör i andanom ett klirr som av iskrossning.
Jag är i sjön.
Snart blir det skönt, det blir snart skönt, snart blir det skönt, vänta bara, frustar jag i försök att övertyga mig själv.
De som säger att underhudsfett skyddar, de har inte badat i Sverige i år, tror jag.
Tvingar mig till några simtag, återfår andan, det pirrar i huden, huvudvärksblixtarna mattas, nacken går att röra igen.

Kan inte säga att det blev skönt. Men nästan.
I alla fall efteråt.
Och nu har jag ändå gjort det.
Tagit årets första dopp.
Man är väl ingen badkruka!

Copyright Klimakteriehäxan