På upptäcktsfärd i glömskans land

Tänk att man så totalt kan glömma bort hur det är att ha små barn.
Barn som är på ständig upptäcktsfärd, som utforskar omvärlden inte bara med ögon och öron, utan också med fingrar, näsa, tunga – allt för att lära, få en grundlig upplevelse av nyheter, som kanske inte alltid innebär behag, men som ändå är väldigt intressanta.

Det fanns ju en period i livet när all heminredning så att säga började på en meters höjd eller så.
Ingen som inte hade fyllt åtminstone dussinet år skulle utan ansträngning komma åt böckerna, glasprylarna, keramiken, blommorna, skivorna. Visst funkade det, riktigt bra och riktigt länge, även om själva synintrycket kunde vara lite lustigt.

Så blir de där små upptäckarna större och större. En del skatter, oersättliga konstföremål, bär de själva hem, oändligt försiktigt, från dagisets och fritidshemmets aktiviteter. Sådana saker kan placeras inom räckhåll, efter det inte råder minsta tvivel om att just de prylarna kräver respekt och ömsint hantering.

Undan för undan förflyttar sig också andra detaljer sakta nedåt i bostaden. Att riva ut böcker är inte spännande hur länge som helst, blänkande glasföremål har försetts med tydlig aja-baja-stämpel, saker och ting blir fredade, inte minst för att de tappat sin lockelse, blivit vanliga, knappt ens synliga längre.

Men en dag får det där hemmet, där de infödda ungarna plötsligt är längst i familjen, besök. Av nya små upptäckare, med samtliga sinnen på helspänn.
Nyfikna fingrar hittar torkade blommor, som låter de spröda kronbladen stillsamt regna ner på golvet. Ett otroligt frestande, jättestort rött äpple visar sig inte kunna studsa som en boll utan spricker i stället. Två ljusstakar i form av kristallkuber dunkas ihop för att – ja för att någonting – och båda spricker, snabbt och effektivt. En liten matta kan fungera som trollkarlens magiska mantel, en prydnadskaramell av glas kan förvandlas till en livshotande tingest, ett kvarglömt knallrosa läppstift kan göra ett prydligt barn till en krigsmålad indian …

Då får man ett och annat att tänka på. Som till exempel: varför sparar man gamla eterneller som naturligtvis bara är fulla av damm? Varför har man så himla många ljusstakar? Varför tänker man inte på att det där äpplet faktiskt är skört och alltså lämpligen skulle ha flyttats bort en stund? Och vem kom på tanken att göra (och vem kom på tanken att köpa dem och ge mig dem?) låtsaskarameller av glas, visserligen vackra, men ändå?

Svaret är busenkelt: allt beror på glömska. Man har glömt hur det var att ha små barn i huset.
Resultatet är faktiskt trots allt rätt positivt. Nu kan några av de där spännande onödigheterna äntligen slängas, visserligen säkert för att snart ersättas av nya, men ett litet bidrag till uppröjningen i ett överbelamrat hem blir det.

Så om du har för mycket prylar hemma: bjud in en dagisgrupp eller liknande, det blir garanterat roligare (och kanske också effektivare) än att ta hem de där tanterna från ”Rent hus”!

Copyright Klimakteriehäxan